Husqvarna Motorvelociped 1903
1910 kom modell 65 som var den första modellen som hade likheter med en motorcykel. Den hade en 2 cylindrig motor på 300cc med dekompresionsventil s.k. ”snarkventil” från det schweiziska företaget La-Moto-Reve. Motorn hade 2 hp. 1910-19 användes motorer från detta företag. Speciella motorcykelramar och framgaffelkonstruktioner började nu användas.
År 1913 började man tillverka modell 65 med en 350cc toppventilmotor från Moto Reve. Modellen hade remdrift med sträckare. Mot extra tillägg gick det även att få växel i baknavet samt frikoppling av den främre remskivan. Året därpå kom modell 70 med en motor på 405cc med möjlighet till tre växlar i baknavet. Modell 70A hade en något större motor.
Den första riktiga motorcykeln kom 1916 då modellerna 145 och 145A introducerades. De nya modellerna hade 496cc V-twin halvtoppsmotorer från Moto-Reve. Den nya modellen kom att utgöra grunden för Husqvarnas kommande motorcykelproduktion. Modellen vann många segrar i tillförlitlighets- och uthållighetstävlingar och som ex. Novemberkåsan och Vårpokalen. Armen blev intresserad av de hållbara motorcyklarna och beställde ett större antal. 1917 kom den sista modellen med en större 548cc V-twin med 4,5 hp.
Model 145 förbättrades av Ingenjör Gustaf Göthe som 1919 presenterade modell 150 som var Husqvarna första modell med egenproducerad motor. Modellen kom att leva kvar till 1933. Det var främst leveransproblem under första världskriget som fick Husqvarna att starta en egen motorfabrik. Husqvarna konstruerade och tillverkade en 550cc fyrtakts 50-graders V-twin av motsvarande typ som motorerna från Harley-Davidson och Indian. Cylindrarna var gjutna i ett stycke med kraftiga kylflänsar och hade sidventiler. Förgasaren var av typen Amac. Motorcykeln hade kedjedrift och 3 växlad låda med inbyggd handmanövrerad växelspak, koppling med ståk och korklameller, större bensintank och ny ramkonstruktion med förkortad hjulbas, framflyttad motor och tungdpunk, framgaffel av springertyp, stötdämpare i baknavet samt nytt styre. Broms saknades på framhjulet. Den verkliga effekten var på 15 hp. Priset var vid den tiden 2900 kr. Mot tillägg gick det att få Bosch elbelysning eller AGA gasbelysning. Motorn kom att tillverkas fram till 1932 och ingick i modellerna 160 till 200. Efterfrågan var hela tiden större än tillgången vilket medförde att man inte tyckte att det nbehövdes några ändringar.
År 1922 kom en ny 2 cylindrig 1000cc (994cc) sidventils V-motor som bl.a. användes för sidovagnsbruk. Den kom att sitta i modell 500 som tillverkades mellan 1922 och 1925, modell 600 1926, modell 610 mellan 1927 och 29. Med tillhörande sidovagn kostade modell 600 1926 2275 kr. En ny 1000cc (990cc) sidventils V-twin kom med modell 120 som tillverkades fram till 1934. Mellan 1933 och 1936 tillverkades model 130 med 990cc V-twin dels som sidventilare och dels som toppventilare. 1920 till 1932 tillverkades modellerna 160, 170, 180, 190 och 200 som alla hade 550cc V-twin sidventilsmotorer på ca 10 hk.
Husqvarna Modell 170 1932, 550cc och sidventiler
Att tillverka egna motorer blev dyrt och i slutet av 1920-talet importerades motorer på nytt. Modell 25 som kallades
”Kattungen kom 1928 levererades med en 175cc sidventils motor från JAP. Model 110 kom 1933 först som 496cc encylindrig
sidventilare och året efter med toppventiler.
Husqvarna var tidigt framgångsrika i enduro-tävlingar såsom internationella sexdagars och rena hastighets-tävlingar som
internationella Grand Prix och TT. En anledning till dessa framgångar var att konstruktören Folke Mannerstedt var bland
de första att använda lätta legeringar, både i själva motorn och resten av motorcykeln, vilket gav ett mycket bra
effekt/viktförhållande.
Det dröjde inte länge förrän Husqvarna började tävla på allvar. De mest berömda av Husqvarnas tävlingsmotorer kom att
bli den 500ccc V-twin med toppventiler som utvecklades succesivt från mitten av 1920- talet, till en början av ingenjörerna
Göthe och Heimdahl. Ingenjör Folke Mannerstedt som tidigare varit tävlingschef för belgiska FN anställdes 1 februari 1929
som chefskonstruktör för Husqvarnas tävlingsavdelning. Mannerstedt utvecklade nu V-twin motorerna genom att konstruera
nya vevhus med torrsumpsmörjning, större vevaxellager av rulltyp samt utrustade maskinen med nya topplock och dubbla förgasare.
Husqvarna 500cc TT-Racer 1934.
Den första GP tävlingen i Sverige hölls 1930 i Saxtorp utanför Landskrona. Husqvarna deltog med fyra maskiner varav en var
den egenkonstruerade 500cc V-twin med Yngve Eriksson som förare. Maskinen hade en toppfart på 165 km/h. Eriksson lyckades
med bedriften att komma på en hedrande tredje plats vilket föranledde Husqvarnafabriken att fortsätta satsa på egna konstruktioner.
1930-1931 tillverkades några få exemplar av Husqvarna modell 50TVB som hade en trimmad 500cc JAP-motor med Husqvarnatopp.
Modellen kunde köpas över disk för intresserade tävlingsförare. Det fanns även motsvarande sportiga 350cc maskiner att köpa.
Folke Mannnerstedt konstruerade under vintern 1931 en ny TT-racer som tillverkades i två exemplar. Lättmetall hade användes
för vevhusen och de fyrväxlade crick-crack lådorna var från Sturmey-Archer. Maskinerna var snabba med rönte till en början
inga internationella framgångar. Bland problemen var att avgasventilerna inte höll för de påfrestningar de utsattes för.
Trots problemen segrade Husqvarnamaskinerna 181 gånger under 1931 varav 54 noterades för bästa tid. Dessutom slogs 198
nya nationella banrekord.
Till 1932 års säsong hade Mannestedt löst problemen på Husqvarnamaskinen. Toppar och cylindrar gjordes i lättmetall och
avgasventilerna byttes mot ventiler i en legering av krom och nickel. Dessutom konstruerades vevhuset, vevaxeln och oljepumpen
om. Säsongen inleddes med att Gunnar Kalén vinner Kirunas vinter-TT. Han fortsatte med att vinna ett rundbanelopp på Gesjöns
is i Norge med en genomsnittshastigheten på 142 km/h. Han vann även Östgötaloppet. I maj samma år slutade han som segrare i
Djurgårdsloppet i Helsingfors. Den 28 augusti blev det dubbelseger vid Sveriges GP på Saxtorp med Kalén i 500cc klassen och
Sunnqvist i 350cc klassen. Gunnar Kalén segrade 1933 på Saxtorp ännu en gång. Kalén vann även Europas GP samma år.
Yngve Ericsson kom på tredje plats också han på Husqvarna.
Motståndet vid de tävlingar man deltog i kom från maskiner med motorer från BMW, DKW, Excelsior, FN, Harley Davidson,
Indian, Norton och Velocette. De mest framgångsrika åren var 1932 - 35, då Husqvarnas V-twin 500 cc maskiner segrade
varje år i Saxtorps-loppen med förare som Ragnar Sunnkvist, Gunnar Kalén och Stanley Woods. I de internationella
storloppen på kontinenten och i England skördade Husqvarna-maskinerna många framgångar.
Till 1934 års säsongstart på Isle of Man hade Mannerstedt lyckats reducera vikten på Husqvarnas TT-racer till 124 kg.
Emellertid kom olyckorna slag i slag under året. Av Husqvarnas 10 dyrbara tävlingsmotorcyklar kom några att tappas i
marken under omlastning och sex stycket att brinna upp och förstöras. Trots eländet vann Ragnar Sundqvist Saxtorpsloppet.
Glädjen grusades dock av att Gunnar Kalén omkom under Tysklands GP och van der Pluym förolyckades under Belgiens GP.
1935 beslutar sig Husqvarna att upplösa tävligsstallet. Ragnar Sundqvist bildar nu ett privat ”Scruderia Husqvarna”
som sponsras av fabriken.
Den sista stora motorcykeln som konstruerades av svenska husqvarna blir 112TV som kommer 1935. Tillverkningen varade bara
till 1936 då all tillverkning av tunga motorcyklar läggs ned. Modellen kom dock att bli intressant som del i ett
sammarbetsprojekt för arméns räkning. Motorn kom i modfierad form till användning i arméns modell m/42. Motortillverkaren
Albin använder Husqvarnamotorn som bas för en encylindrig motor på 500 kubik i den armémotorcykel som man konstruerade
tillsammans med Monark.
Motorcykeln storhetstid verkade dock vara förbi. Intresset från allmänheten för att köpa motorcyklar minskar och
marknaden för stora motorcyklar krymper dramatiskt. Det minskade köpintresse för tunga motorcyklar gör att
1935 ger Husqvarna konstruktören Calle Heimdahl i uppdrag att rita en helsvensk 98cc lättvikts- motorcykel.
Modell 101 hade en ILO motor på 98cc med två växlar. Reglerna sade att inget körkort krävdes för att köra
denna lättviktsmotorcykel under 100cc. Den såg ut som en cykel och var utrustad med pedaler.
Motorcykeln kostade 400 kr blev snabbt väldigt populär. Under åren före andra världskriget tillverkades
tusentals maskiner, vilket innebar att Sverige “fick hjul”. Lättviktarna framfördes dock ofta vårdslöst
vilket medförde att myndigheterna blev tvingade att införa körkortstvång.
I Sverige fanns under slutet av 30-talet 2-taktsmotorer på 74cc -98cc för inbyggnad i lämpliga ramar.
Dessa kallades i folkmun för "Flugviktare". Motortillverkare som Sachs, DKW, Villiers, ILO m fl
tillverkade dessa
Model 301 som kom 1939 hade en egenutvecklad 2-taktsmotor på 98cc. Den var utrustad med Amal förgasare,
hade kedjedrift och hade tvåväxlad handmanövrerad låda samt handmanövrerad bakbroms, gummibandsfjädring
på framhjulet. Den hade vidare signalhorn med gummituta, verktygsväska av läder, pakethållare, strålkastare
och baklyse. Husqvarna sålde flera tiotusentals motorcyklar av denna modell. Den kostade ny 490 Kr. Modellen
blev dock inte långlivad då nya körkortsregler infördes samma år. Året efter kom modell 22 som även kallades
för ”änglavingen” på grund av att tankdekalerna påminde om just änglavingar. Den hade också en 98cc motor och
kom att bli en övergångsmodell till den senare modell 24.
Efter andra världskriget hade Husqvarna kapacitet att direkt börja tillverka högkvalitativa, billiga, 2-takts
landsvägs-motorcyklar. År 1946 lanserades legendariska model 24 “Svartkvarna”. Den hade en 118cc motor med
tvärspolning som gav en effekt på 3,5 hp. Den hade tre växlar. Modellen blev snabbt populär och kom att bli
urtypen för den lätta, pålitliga och slitstarka motorcykeln. Den blev ett billigt alternativ till bilen under
efterkrigstiden. “Svartkvarna” byggdes för att enligt svensk lag kunna bli klassificerad som “lätt motorcykel”,
vilket innebar att den inte fick väga mer än 75 kg. Återigen kunde Husqvarna dra nytta av sina erfarenheter av
lätt, stark och tillförlitlig design. "Svarkvarna" blev en legend bland lättviktarna och var känd för sin
tillförlitlighet. Den användes dagligen av många människor som transportmedel till och från arbetet.
Model 24 var den första riktiga motorcykeln som tillverkades i Sverige efter andra världskriget.
Den var välkonstruerad för sin tid med en stabil parallelogram framgaffel och en konfortabel gummisadel
på den stela bakramen. Priset var 1946 960 Kr. Det låter inte så mycket i dag men betänk att en genomsnittlig
månadslön under denna tid var 12 Kr. Modellen hade även målade fälgar med ränder i guldfärg, handväxel på
höger sida om tanken och fjädrad sadel, verktygslåda och pakethållare.
Model 24 “Svartqvarna” 1946
Tillsammans med modellerna 27-32 tillverkades modell 24 fram till 1957. Den sista var model 32 Sport 1957.
Efter omfattande tester och provkörningar på landsväg släppte Husqvarna 1950 ut sin helt nykonstruerade modell 27.
Den nya modellen skilde sig påtagligt från gamla modell 24 bl a hade motorn fått ett modernare utförande med
vändspolning och plan kolv vilket ökade effekten med en hk. Den nya motorn var alltså på 4,5 hk men med oförändrad
cylindervolym. Ramen förstärktes genom att ramrörens diameter ökades med 4 mm och mer "motorcykelliknande" däck med
dimension 3,00 x 19" monterades. Modell 27 hade fick en vackert röd lackering med ränder i svart och guld.
Chefskonstruktör för modell 27 var Calle Heimdal som hade strävat efter att konstruera en slitstark
till-och-från-arbetet-maskin med högsta möjliga kvalité. Testerna hade varit många och cykeln hade körts 100-tals
mil under svåra förhållanden. Hållfasthets- och utmattningsprov hos ram och andra detaljer hade gjorts i speciella
provbänkar där cyklarna utsattes för påfrestningar som motsvarade flera års körning. Husqvarna räknade 1950 med att
tillverka 15 000 exemplar, varav en del skulle gå på export.Motorn var 3-växlad med en kombinerad hand- och fotväxel.
Bensinkranen, som var placerad på tankens översida, härstammade från en konstruktion från 1917. Anledningen till att
denna bensinkran användes på modell 27 var att Calle Heimdal hittade en gammal ritning, när han höll på att städa sina
skrivbordslådor. Man byggde hastigt ett provexemplar av kranen och resultatet blev lyckat. Denna bensinkranskonstruktion
kom att användas från modell 27 till modell 31 samt dessutom till Drömbågen.
Under början och mitten av 50-talet tillverkade Husqvarna 16 olika modeller utrustade med den beprövade 120 cc-motorn.
En motor som Husqvarna även sålde till andra tillverkare. Husqvarna planerade att tillverka 22 500 motorer under 1950.
Modell 27 provkördes 1950 av Varg Olle Nygren. Han beskrev maskinen som "en fullträff i alla avseenden". Med den lätta
framgaffeln och den väl avbalanserade ramen hade den mycket goda köregenskaper, även på dåliga vägar. Modell 27 hade en
toppfart på 80 km/tim och vägde 72 kg men fanns också i en version modell 227 för 2 personer. Vikten ökade då något till
76 kg. Modell 27 kostade år 1950 1.065 kr och modell 227 1.165 kr. Som extra utrustning fanns bensintank med förkromade
sidor för 22 kr, hastighetsmätare med inbyggd belysning 72 kr och elektriskt signalhorn med torrbatteri 23 kr.
Den hade gummisadel av samma typ som modell 24 och tillverkades i 8 979 ex från 8 december 1949 till 20 september 1950.
Modell 28 konstruerades mot slutet av 1950 med en del ändringar i förhållande till modell 27. Den gamla parallellogramgaffeln
av web-typ byttes ut mot en gaffel av swingtyp med gummifjädring. Husqvarna menade att att konstruktionen var robust,
stabil och slitstark med fjäderrörelser som dämpas genom gummits självdämpande egenskaper. Modell 28 hade också galonsadel,
annan framskärm, uppsvängt styre, kortare avgasrör och annan typ av ljuddämpare. Motorn hade en effekt av 4-4,5 hk vid 4300 varv/min
med 55 mm cylinderdiameter och en slaglängd på 50 mm. Man kunde mot pristillägg få samma extrautrustning som på modell 27.
Modell 28 vägde 74 kg och kostade 1951 1.270 kr. Modell 228, konstruerad för två personer genom extra sadel och extra fotstöd,
vägde 77 kg och kostade 1.380 kr.
Modell 29 som kom 1952 var i utförandet ganska lik modell 28. Dock med vissa undantag som nerdragna sidor på framskärmen, annan
randning i beige och svart) och dekal på bakskärmen. En modell 229 för två personer tillverkades också.
Model 281 “Drömbågen” Standard
1953 deltog Husqvarna med en ny 175cc maskin i både det svenska som internationella sexdagarsloppet. Man anmälde 9 maskiner till
det svenska sexdagars och vann sju goldmedaljer och två brons. Model 281 kom 1953 och presenterades som ”Drömbågen” och var på 175cc.
Den baserades på de erfarenheter man fick från deltagandet i sexdagars. Den kom att serietillverkas med vissa modifikationer och
förbättringar som man kommit fram till under tävlingarna. Modell 281 Sport var en sportigare version av ”Drömbågen”.
Husqvarna ville visa att man både kunde tillverka en snabb och en tillförlitlig motorcykel. D.v.s. både tillfredsställa de som
eftersträvar en oöm bruksmaskin men också de som vill ha en mer sportbetonad maskin. 1953 fanns mer än 68 000 Husqvarnor inregistrerade
i Sverige vilket var lika mycket som de två närmaste konkurrenterna tillsammans.
“Drömbågen” 281 “Sixdays”. Model 281´s båda högt uppdragna avgasrör samt dubbelsadeln ger ett sportigt intryck. Fälgar och skärmar är
av aluminium och styret av motocrosstyp. Motorn är i allt väsentligt Husqvarnas tidigare 175-kubikare som emellertid genom diverse
åtgärder gjorts betydligt vassare. Cylinderdiameter och slaglängd är oförändrade 60x 61,5 mm men sportmodellen har fått dubbla av
as- och insugningsportar och polerade kanaler. Kompressionen har höjts från 6,3 till 6,5: 1, vilket allt gör att man tar ut 9 hk
vid 6000 varv/min mot 7- 7,5 hk vid 5 000 varv/min på standardmotorn. Den tidigare Amal-förgasaren har bytts till en Bing dubbel-
förgasare av nåltyp med extra stort luftfilter. Topphastigheten har höjts från 90 till 110 km men bensinförbrukningen vid 60 km/tim
uppges vara oförändrad vid 0,25 liter pr mil.
Nästa modellserie kom 1953 var 30, 230, 30 Sport och Lyx. Vad det gäller 30 och 230 var dessa rena efterföljare till 29 och 229,
med några få ändringar, bl.a. en modifierad upphängning av framlampan, styrlås, annat styre och skruvlåsning istället för rem på
verktygslådan.
Modell 30 Standard 1953
Modell 30 Sport 1954 hade en encylindrig 2-takts motor på 120cc med Bing dubbelförgasare som lämnade 4.75 hp vid 5000 varv/min.
Tändningen skedde med hjälp av svänghjulsmagnet. Kraftöverföring skedde med koppling i oljebad. 3-växlad växellåda i motorblocket
med fotväxel och kedjedrift. Ramen var uppbyggd av helsvetsade heldragna stålrör. Fjädringen fram skedde med hjälj av en swinggaffel
med inkapslade gummistötdämpare för botten- och returslag. Topphastigheten var 80 km/ tim. Och bränsleförbrukningen 0,35 lit / mil.
Motorcykeln hade aluminiumfälgar, stöldlås, dubbelsadel med skumgummi samt centralstöd o.s.v. Den vägde 74 kg körklar. Modell 30 Sport
kostade 1.618 Kr och Modell 30 Lyx 1.519 Kr.
Modellerna kallades i folkmun för "Rödqvarna", "Blåqvarna" o s v och inte "Rödmyra" som modellen från Nymans Verkstäder (NV) kallades.
Modellerna 30 hade röd lackering med förkromade tanksidor och lackerade kjedjeskydd medan modellerna 30 Sport och Lyx hade blå lackering
förkromade tanksidor, aluminiumfälgar, förkromade kedjeskydd och sidokåpor på framgaffeln. De väsentligaste skillnaderna mellan Sport
och Lyxmodellerna, var att Sporten hade en långsadel och en ljuddämpare som pekade snett uppåt/bakåt. Lyxmodellen däremot hade vanlig
swingsadel och modell 30:s avgassystem. Modell 30 vägde 74 kg och kostade 1.384 kr, modell 230 vägde 83 kg och kostade 1.474 kr.
Både 30 Sport och Lyx hade en vikt av 74 kg, medan Lyxen kostade 1.519 kr och Sporten 1.618 kr.
Model 30 Sport
Genom att polera kanaler och vevhusdetaljer kunde Husqvarnas tekniker höja effekten på 30 Sport från 4 till 4,75 hk vid 5 000 varv/min
och topphastigheten från 75 till 80 km/tim. Genom att montera motocrosstyre med ställbara broms- och frikopplingshandtag med uppsvängt
avgasrör i competitionstil samt sportsadel av galonklätt skumgummi hade maslinen gjorts sportigare och mera tilltalande.
1955 kom modellserien 31, 231, 31 Sport och Lyx. Förändringarna var små på modell 31 och 231. Nyheten var endast att crick-crackväxel
tillkommit och tankväxeln försvunnit. Model 31 Lyx var i stort sett oförändrad medan 31 Sport hade fått ett helt uppdraget avgasrör och
ljuddämpare, som också senare användes på 32 Sport. Effekten hade dessutom ökat till 5,1 hk vid 5 000 varv/min. Som standard utrustades
alla modeller med aluminium fälgar, ekrar av rostfritt stål, snabb åtkomst till tändningslås, bensinkran som manövrerades från tankens
översida (en liten knapp bredvid tanklocket), Trelleborg däck, Bosch svänghjulsmagnet, Amal förgasare och en fotmanövrerad väåxellåda
med tre lägen. Den handgjorda ekerskyddet för bakskärmen var en fin finess. Det gick naturligtvis att utrusta alla modeller med alla
sorters tillbehör, pakethållare, dubbelsadel, benskydd, eller så kunde man konvertera sin hoj till för framgångsrikt off road tävlane.
Sport modell 31 hade enligt katalogen en “motocross" sadel” med "motocross " styre samt ett överliggande avgassystem. Lyx modell 31
hade en enmanssadel och lågt monterat avgassystem. Den lätta vikten och goda effekten hos dessa 120cc motorcyklar inspirerade sina
ägare till sportig körning och till och med tävlingar. Husqvarna byggde sina små motorcyklar för att passa in i lättviktsklassen d.v.s.
under 75kg. Dessa kunde köras av 16 åringar med körkort för lätt motorcykel. År 1959 ändrades denna bestämmelse till 125cc utan
viktbegränsning.
Modell 281 ”Drömbågen” och de andra ”gubbiga” modellerna blev ingen försäljningsframgång bland de s.k. ”skinnknuttarna”. De vägde över
75kg och hade för låg effekt ansåg man. Dessutom krävdes körkort för tung motorcykel för att få framföra dem. Det krävdes något annat
för att tillfredställa den unga publiken. Man tvingades tänka om. Motorcykelmarknaden förändrades snabbt och våren 1955 introducerade
Husqvarna modell 282 “Silverpilen”: en helt ny, kraftfull och sportig motorcykel på 175 kubik med en vikt under 75 kg. Ungefär ett år
senare lanserade Husqvarna även 200-kubikaren “Guldpilen”. De svenska myndigheterna bad emellertid Husqvarna att nöja sig med 175 kubik,
eftersom “Guldpilen” ansågs vara för snabb för de svenska vägarna! Både “Silverpilen” och “Guldpilen” visade sig vara de perfekta
grundstenarna för vidareutveckling av motocrosscyklar. Den nya maskinen kom att bli en milstolpe i Husqvarnas motor- och motorcykelhistoria.
Modell 282 Silverpilen.
Guldpilen hade en Husqvarna 200 cc 2-taktsmotor, vändspolssystem. Effekt 10,5 hk vid 6.000 varv/min. I övrigt samma som Silverpilen.
Bensintank: TT-typ, rymd ca 6 liter. Ljuddämpare: Dubbla- ljuddämpare typ Frankfurter Topf. Topphastighet: över 100 km/tim.
Gemensamt för de bäda modellerna var: Framgaffel: Modern och tillförlitlig bottenlänksgaffel av Husqvarnas välkända modell.
Tändning: Svänghjulsmagnet. Ram: Öppen ramkonstruktion uppbyggd av krommolybdenrör. Växellåda: med motorn sammanbyggd fotmanövrerad
växellåda innehållande 3 växlar samt friläge. Utväxling: ettan 18,3:1, tvåan 10,2:1, trean 7,0:1. Förgasare: Dubbelförgasare Bing 18/18/1.
Bakhjulsfjädring: Svängarmar med oljedämpande fjäderben.Bromsar: Bromstrumsdiameter 140 mm, bredd 20 mm både fram och bak.
Nav: Husqvarna TT-modellav lättmetall, konkavt konisk yttre form. SKF kullager. Skärmar: Lättmetall, skärmslag av stålrör.
Parkeringsställ: Sidostöd.Styre: Kort styre av TT-modell. Stöldlås: Inbyggt stöldlås vid styrhuvudet. Belysning: Strömlinjeformad
strålkastare, 6 volt 25 watt. Hastighetsmätare: Inbyggd i strålkastaren och driven från växellådan. Sadel: TT-modellav galonklätt skumgummi.
Verktygslåda: Inbyggd i sadelstommen. Kedjeskydd: Av blankpolerad aluminiumplåt skyddande både övre och nedre kedjeparten.
Hjul: Fälgar av högglanspolerad lättmetall. Däck: Trelleborgs 2,75 x 19" 2-lagsdäck fram, 3,00 x 19" 2-lagsdäck bak. Signalhorn: Av bolltyp.
Tjänstevikt: 75 kg. Riktpris: 2.240:- (1959).
1957 var ett bra år för Husqvarnas köpare eftersom de erbjöds inte mindre än 10 sofistikerade, lättvikts tvåtaktare för landsvägsbruk.
Silverpilen testades av tidningen “Cycle” i mitten av 1957 och fick mycket bra resentioner. I artikeln refererades till den låga vikten
och den potential den superlätta 175 kubikaren hade för off road körning.
Se vidare Husqvarna Motocross 1959-1987
