Till minne av...

Legolas

I januari 2002 kom jag och sambon fram till att vi ville ha en katt. Så efter ca. en vecka åkte vi till Göteborgs Djurskyddsförening där de hade en liten bruntigré hankatt som de nyligen hittat ute. Han var ca. 4 mån. och vi smälte på en gång vi såg honom.
Vi fick med lillkillen hem och Rasmus blev jätteglad över att få en kompis att busa med. De lekte som små vildar med varann!
Lillen fick heta Legolas, efter Sagan om Ringen-karaktären, inte hästen! Kelig var han och skulle alltid ligga på matte just när hon låg och läste något. Och tidningen eller boken lades alltid ner för att jag skulle kunna klappa min fina lejonkung.
Ofta var Legolas lös i magen så vi tog honom till veterinären som konstaterade att han hade en kronisk magsjukdom. Vi lyckades aldrig få bukt med magen. Med tiden så blev Legolas alltmer sur och under hans sista månader bråkade han en del med våra andra katter. Han bet mig, matte, när jag höll honom i famnen. Och en katt som bråkar, har jag förstått, mår inte bra. Så därför tog vi beslutet att låta honom få somna in.
Vi kommer alltid sakna Legolas och komma ihåg honom för den gosiga katt han var.
Vi älskar dig, och vi ses snart.

Legolas egna sida

Ludde

Våren 2003 bestämde jag mig för att äntligen skaffa en röd katt som jag länge velat ha. Jag letade länge, kollade annonser hit och dit och fick en bild på en kattunge.
Inte tyckte jag att den var nåt för världen, men sambon övertalade mig att iaf åka och titta, så det gjorde vi. Och samma dag tog vi med dig hem. =)
Du var riktigt söt i verkligheten och redan första natten sov du vid mitt huvud. Du knöt ett band med husse första dagarna, men det höll inte i sig. Vi vet inte riktigt vad som hände, men allt eftersom tiden gick så blev du mer o mer rädd just för husse. Bandet oss emellan växte sig däremot riktigt starkt och du älskade att stryka din nos mot mina kinder. Det var du och jag.
Efter flytten i jan. 2006 blev du räddare än räddast och vi såg att du mådde sämre o sämre. Du gick ner i vikt och du bråkade med de andra katterna. Jag förstod att något var fel och vi tog beslutet att låta dig somna in. Jag grät i flera dagar innan, men på kvällen den 30 november 2006 när du inte fanns längre så kände jag att det verkligen var rätt beslut, du förtjänade att få sova och slippa ditt lidande.
Jag var med din sista stund i livet och efteråt klippte jag dina klor, du skulle alltid trilskas med det. *ler* Du fick ligga på en handduk jag hade med och den vek jag över din kropp efteråt. Det var svårt att lämna dig kvar, jag trädde mitt hårband runt ditt ena framben så jag alltid skulle finnas hos dig och sen gick jag därifrån.
Du kommer alltid finnas med mig, och jag kommer alltid sakna dig. Mamma älskar sin Ludde..

Luddes egna sida

Nera

Lite mer än en månad bodde du hos oss tillsammans med din syster, som nu sörjer dig tillsammans med oss andra.

Natten till den 20 okt. 2003 blev vi tvungna att åka in akut med dig till Blå Stjärnan. Du hade nästan ingen balans alls och ville varken äta eller dricka.

Du jamade högt och jag förstod att något var riktigt fel..

45 min. fick vi vänta innan de tog emot oss. Veterinären kände på dig och sa att du hade fått en propp och hade mycket ont. Det var svårt att behandla och därför tyckte han det var snällast att låta dig somna in.

Jag och mamma höll med och jag höll dig i famnen tills det var över.

Du slapp smärtan, men blev bara 7 år. Sov så gott, Nera

Strumpan

9 år gammal fick du flytta till oss som jourkatt. Första veckan märkte vi knappt av dig, men sedan blev du mer och mer kelig med oss. Du sov hos mig i sängen och ingen av de andra katterna fick vara där, med vissa undantag dock.

Efter ett tag fick du komma till våra vänner som tyckte mycket om dig, men det blev problem och nödsituation uppstod.

Vi kunde inte ha dig hos oss av olika skäl så tisdagen den 21 okt. 2003 fick du lugnt somna in.

Jag var hos dig i över en timme och det var svårt att släppa taget. Men du kämpade inte emot nånting så kanske du var redo att gå vidare.

Älskade fina lilla Strumpan, förlåt mig.

Sov så gott.

Felice

Bara 2½ v. efter din syster Nera var det din tur att vandra vidare. Du hade mått dåligt senaste tiden och jag förstod att något inte var rätt...

Du som älskade att hållas i famn ville nu hellre gå och gömma dig på olika ställen.

Det blev tid hos veterinären 6 nov. 2003 för undersökning och det konstaterades att du hade fel på levern och ev. cancer.
Veterinären tyckte det var snällast att låta dig somna in och jag höll med så du skulle slippa lida mer.

Du spann in i det sista i min famn och mina tårar bara rullade...
Inte var jag beredd på att jag skulle bli tvungen till att säga adjö till dig där och då.

Älskade Felice, vi gjorde så gott vi kunde.
Nu får du vara med din syster igen.

Sov så gott.

Mojje

Du var en mycket kelig och vacker katt och våra vänner tog in dig och din väninna.

Men så hände nåt och ingen vet riktigt vad.
Du var inte helt dig själv och vi beslutade att det var dags för dig att vandra vidare.

Du ville egentligen inte, vilket gjorde det svårare för oss.
Den 12 dec. 2003 somnade du så och jag hoppas du mötte Strumpan på din väg.

Lilla fina Mojje, vi kommer sakna dig.