Gustav Vasas liv och leverne

Gustav började leta efter en lämplig hustru redan 1523, men först den 24 september 1531 var det dags för det första giftermålet. Han gifte sig då med Katarina av Sachsen-Lauenburg, äldsta dotter till en tysk furste. Olyckligt nog blev äktenskapet varken långvarigt eller lyckligt, hon dog redan 1535. Men hon lämnade en son efter sig, Erik, som senare blev kung med namnet Erik XIV.

Det tog inte lång tid innan Gustav gifte om sig, redan ett år senare gifte han sig med Margareta Eriksdotter (Leijonhuvud). Det äktenskapet blev både längre och lyckligare. Margareta födde Gustav 10 barn, varav 8 överlevde de första åren. Först kom Johan, som senare blev kung med namnet Johan III. Sedan kom i tät följd Katarina, Cecilia, Magnus, Anna, Sofia, Elisabeth och Karl, senare Karl IX. Margareta dog 1551, men Gustav gifte ett år senare om sig med Katarina Gustafsdotter (Stenbock), men det äktenskapet blev barnlöst.

Hans första fru, Katarina sägs ha haft ett underligt lynne, som tillsammans med Gustavs misstänksamhet och häftighet gick i arv till Erik. I de brev som finns kvar som Gustav skrivit till Margareta så framträder kungen som en väldigt öm och kärleksfull make, något som tycks märkligt när man läser om hans diktatoriska maner över fogdar och underlydande.

Under Gustav Vasas sista år som kung fick Erik under några tillfällen vara en slags vicekung i Sverige, medan Gustav höll på med det ryska kriget. Förhållandet mellan Gustav och den äldsta sonen var i allmänhet bra, han har i stort inget att klaga på vid denna tid. Han t.o.m. framhåller Erik som en förebild för den yngre sonen Johan, som han vid denna tid var ytterst missbelåten med, eftersom han ansåg att Johan blandade sig i vad som hände i Livland (Baltikum) just då. I början av 1560 inträffar en brytning mellan kungen och Erik, som bl.a. berodde på de förhandlingar mellan Erik och drottning Elizabeth av England. Giftermålsförhandlingarna gick trögt, och Gustav tyckte att de slösade bort en massa pengar på kostsamma beskickningar helt i onödan. På hösten 1559 avreste Johan som sändebud till England, men då Gustav fick höra att det trots dennes ansträngningar fortfarande var trögt så blev kungen arg. Så här skriver han i ett brev till Erik :

Veta vi mellan Gud och oss och på vår själs salighet, icke annat erinra än att vi alltid hafva varit dig en trogen fader och gerna främjat det nästa uti alla de saker, som vi hafva kunnat tänka kunde dig komma till gagn, och besynnerligen uti de saker som menskliga och möjliga vara kunna; men att göra din barnsliga och qvinliga affekt tillfylllest uti alla de stycken som skadliga , omöjliga och icke uti vår makt äro, dem vilja vi hafva oss förbehållna.

 Gustav Vasas gravmonument i Uppsala Domkyrka