Gustav Vasas liv och leverne

Gustav Vasas regeringstid börjar

Med på riksmötet i Strängnäs var bl.a. två rådsherrar från Lübeck, Berent Bomhouwer och Hermann Plönnies. De ville ha betalt för stadens hjälp till Sverige. Inte nog med att de ville att deras privilegier skulle förnyas, de skulle utökas också. Gustav Vasa insåg de nackdelar privilegierna skulle innebära, men han kunde inte undkomma, skulden var enorm och Sverige hade inga pengar att betala med. En parallel till detta är den utlandsskuld som vårt land hade i början på 1990-talet. Och skulle de inte få som de ville, så hotade de med att istället vända sig till Danmark och sedan verka för en återförening mellan Danmark och Sverige. Kortfattat innebär detta att Lübeck, Danzig och dess förbundna städer hade ensamrätt på import av varor till Sverige, och export av svenska produkter, de skulle vara befriade från tull och andra avgifter, köpmän från andra nationer fick ej bedriva handel i Sverige, svenska köpmän fick ej bedriva handel med andra än Lübeck, och alla seglatser genom Öresund och Bälten var strängt förbjudet.

På midsommaraftonen 1523 kunde Gustav Vasa intåga i Stockholm. Staden hade nu varit belägrad i två år, och det var nog en eländig syn som mötte den nya kungen. En stor del av husen var rivna, och p.g.a hungersnöd, sjukdom och annat elände fanns det bara 308 skattskyldiga borgare kvar. Bristen på borgare löstes på ett för vår tid rätt märkligt sätt. Han befallde att några borgare från varje stad skulle flytta till Stockholm. Samtidigt befallde han att en del bönder skulle flytta in till närmsta stad. Och var det så att någon vägrade så väntade böter och en kunglig vrede.

Under de 3-4 första åren av Gustav Vasas regering var hans största utrikespolitiska problem att värna om Sveriges oberoende. I utlandet betraktades han som en äventyrare som kört iväg Sveriges rättmätige herre, Kristian II. Inrikespolitiskt gällde det att hålla sig kvar på tronen, och att få Sverige på fötter igen. Det land han nu härskade över var helt utmattat av befrielsekriget. Förvaltningen hade lidit stort avbräck, stora delar av högadeln hade strykit med i Stockholms blodbad. I flera landskap hade inte någon skatteindrivning skett på flera år. Rättsskipningen fungerade också dåligt på många håll. Dessutom var ju landet svårt skuldsatt. Priserna var i stigande, och bönderna klagade. Till att börja med var skulden till Lübeck viktigast. Kungen uppger i ett brev till biskop Hans Brask i Linköping 13 juli 1523, att skulden uppgick till 200 000 gyllen, ett oerhört belopp.

Kungen vände sig nu till kyrkan, den enda institution i Sverige som hade gott om pengar. Ett brev sändes utt till alla stift i Sverige med begäran att "få låna" pengar. Kyrkorna förutsattes inte skicka mynt, utan man skulle lämna kalkar, monstranser och andra klenoder, allt skulle skickas utan all töfvan och försummelse vid konungens ynnest och vänskap behållandes. I augusti kunde Gustav göra en avbetalning till Lübeck , så att de tillfälligt blev nöjda. Det var inte sista gången han gjorde så utan det skulle fortsätta. Senare lade han beslag på tiondet och på prästerskapets årsinkomster. I ett brev till Vadstena kloster 1524 försvarar han sig med att "kyrkans egendom i själva verket var folkets egendom, och han som dess herre mycket väl kunde bestämma över medlen."

Nästa sida Tillbaka Till huvudsidan