I november gjorde Sören Norby, Kung Kristians ståthållare på Gotland, ett försök att häva blockaden mot Stockholm. Med 9 örlogsskepp och mer än 30 fartyg lastade med livsmedel och förnödenheter inträngde han i Stockholms skärgård, men mötes av 18 svensk-lübska fartyg och blev efter en blodig strid tvungen att dra sig tillbaka, varorna han hade med sig kapade svenskarna åt sig. I och med detta stod det klart att det bara var en tidsfråga innan Stockholm var tvungen att ge sig. På något sätt lyckades staden dock göra motstånd ännu ett halvår.
I augusti hade kriget mellan Lübeck och Danmark brutit ut. Kriget var väntat sedan länge, Kung Kristian hade länge missbrukat det förtroende som Lübeck hade gett honom. Med 34 fartyg intog man Bornholm, man hotade Köpenhamn, och man brände ned Helsingör. Det var alltså inget speciellt omfattande krig och redan i september var det avslutat. Men det var detta som var "droppen som fick bägaren att rinna över". Danskarna var trötta på Kristians politik, och på det långvariga kriget med Sverige. Kungen hade utkrävt höga skatter från bönder och köpmän, och många män hade fått ta värvning på grund av krigen. Man hade hoppats att allt skulle lugna ned sig när Sverige kuvades år 1520, men nu hade svenskarna rest sig igen, och dessutom hade Lübeckarna förklarat krig. Måttet var rågat, och man vände sig till Kristians farbror, hertig Frederik av Holstein-Gottorp, som till följd av äldre och nyare förvecklingar blivit kungens fiende.
I december samlades några adelsmän samt biskoparna på Jylland och enades om att de ej längre skulle lyda Kung Kristian och göra allt för att han skulle avgå. I januari 1523 utgick påbud om resning emot kungens hårda förtryck, och många gick med i upproret. Kristian försökte nu få till stånd förhandlingar men inget litade längre på honom. Han drabbades nu av handlingsförlamning och gjorde ingenting alls, medan upprorsmänne smidde planer. Den 29 januari fick hertig Fredrik erbjudandet att bli kung, 5 februari slöt han förbund med Lübeck och 26 mars hyllades Fredrik som konung. Kristian beslöt nu att fly, den 13 april lämnade han Köpenhamn med fru och barn och seglade till Nederländerna.
De omvälvande händelserna i Danmark gjorde att allting ställdes på sin spets. När underrättelsen om Kristians flykt från Danmark nådde Gustav Vasa beslöt han att kalla samman ett allmänt riksmöte, och mötet ägde rum i slutet av maj eller början av juni. Man började med att tillsätta de lediga platser i rådet som blivit lediga p.g.a. Stockholms blodbad. Den viktigaste punkten var dock kungavalet, som ägde rum 6 juni 1523. Domprosten i Västerås, mäster Knut höll ett långt tal där han visade på behovet av en konung, och föreslog ständerna att välja herr Gustav Eriksson till kung, eftersom inget kunde vara mer förtjänst av den värdigheten. Förslaget möttes av bifall, men Gustav själv gjorde svårigheter. han sade sig vara trött på det tunga arbetet han redan utfört, och bad att man skulle välja någon av de gamla rådsherrarna. Men ingen annan kunde komma i fråga, och till slut gav Gustav med sig. Alla församlade svor sin ed efter Sveriges lagbok, och "tillsägande honom med uppräckta händer huldskap, troskap och manskap med all underdånighet."
Valet sägs även för övrigt ha skett "efter Sveriges lag", men där finns vissa tveksamheter. Exempelvis skedde ju valet i Strängnäs istället för vid Mora Stenar i Uppland såsom alltid hade gjorts förut. I ett öppet brev till folket tillkännagav han efter valet att "de värdiga fäder, ärliga herrar, stränga riddare och goda män Sveriges rikes råd med med den menige mans jaord och samtycke honom ovärdig rest, korat och samtyckt till herre och konung", han lovade att han skulle vara "ewn gunstig, god och trogen herre, och så skicka sig emot dem i alla de punkter och artiklar som Sveriges och helige Erik konungs lag och rätt innehåller". Någon annan kungaförsäkran kom aldrig på frågan. Tidigare hade den som skulle bli kung dyrt och heligt fått lova att försvara kyrkans intressen. Gustav Vasa gjorde det inte, något som gav honom fritt spelrum senare när reformationen infördes.
Nästa sida Tillbaka Till huvudsidan
© Anders Thuresson 1996-1998