Gustav Vasas liv och leverne

Fortsatt kamp

Det var ingen tvekan om att riksrådet var tvungen att göra något. Vid det här laget bytte man taktik.Upprorsrörelsens växande utbredning kunde inte få fortsätta. Gustav Trolle och Beldenacke fann snabbt varandra. De kastade sig bägge över Didrik Slagheck. De två skrev till Kung Kristian och gav honom skulden till upproret. Han ansågs alldelses för grym mot bönderna. Kungen svarade att Slagheck genast måste infinna sig i Köpenhamn. Därmed fanns det ingen kvar som egentligen kunde stoppa upploppet. Ärkebiskopen, Gustav Trolle utfärdade i början på juni en proklamation. Den sa att kungen hade valt en infödd svensk man till ny rikshövitsman. Valet hade fallit på honom själv, och nu kallade han till riksmöte i Stockholm i mitten på juli. Där skulle alla brottsliga fogdar straffas, och alla orättvisor skulle tas under övervägande. Ärkebiskopen förklarade att Gustav Vasa skulle beviljas full straffrihet och fri lejd, bara han ville ge sig till "riksens råd". Hans moder och moster skrev också och uppmanade honom till försonlighet. Också Gustav Trolle skrev till honom och lovade förlikning och straffrihet å konungens och riksrådets och huvudstadens vägnar. Gustav Vasa skrev tillbaka, ”. . förmanandes att han wille bewisa sigh wara en Swensk man, then ther wille wara ett mz honom, att the samptlige motte hielpa sitt fädernesland, vthur then iemmer och twång thet nu uti kommit war vnder vtländske men och Tyranner &c”

Uppsala Domkyrka Ärkebiskopen hade inte mycket till övers för Gustavs förmaningar. Han tog 500 ryttare och 3000 knektar och drog norrut mot Uppsala.
Vid Läby vad var Gustav själv nära att falla i motståndarnas händer.
I Uppsala fanns bara 600 män tillgängliga så han var tvungen att skicka bud till bondehären. Vid Lindsund, utanför Rosersberg, möttes härarna och ett väldigt slag bröt ut. Ärkebiskopen förlorade stort och var i sin tur nära att stryka med. Knappt var åttonde av hans män kom levande tillbaka till Stockholm, och några av Gustavs män satte efter dem och slog läger vid Brunkebergsåsen på nuvarande Norrmalm i Stockholm.

Trolle var tillbaka hemma igen, mer missmodig än någonsin. Nu ville han bli befriad från sin post som rikshövitsman, istället borde man utse någon mer neutral svensk adelsman. Men han var för sent ute, i början på juli gick två av Sveriges mest betydande män över till Gustav, nämligen biskopen i Linköping, Hans Brask och Ture Jönsson, lagman i Västergötland. Gustav förstod nu att hans närvaro i Götaland var nödvändig. Efter överläggningar med biskopen kom man överrens om att kalla till herredag för Götaland. Den 23:e augusti (tror man) hyllades Gustav till riksföreståndare.

Befrielsen är nära

Gustav var nu enhälligt vald till riksföreståndare. Men det var flera problem som måste lösas innan kampen om herraväldet var avgjort.

I september skickade Gustav över folk till Finland, och där gick den stora allmänheten genast över till Gustavs sida. Till julen var hela Finland under Gustavs kontroll. I och med det blev Stockholm än mer isolerat, det gick inte längre för staden att hämta proviant och andra förnödenheter därifrån. Det blev nu kampen om herraväldet över huvudstaden som prioriterades. Det hade tidigare inte gått så bra. De läger man upprättat kring staden hade attackerats av danskarna, och danska förstärkningar hade lyckats ta sig in i staden. Men nu upprättade man nya läger, ett i Sätra, sydväst om staden, ett på Lovön, där Drottningholms Slott nu ligger, samt ett vid Järva norr om staden. Tyvärr var det fortfarande svårt, staden var starkt försvarad, och dess befälhavare, Henrik Slagheck var en erfaren krigare som visste vad han gjorde. Besättningen var talrik och utgjordes av övade krigsknektar, till skillnad från Gustavs folk som till största andelen bestod av bönder. Dessutom kunde man från sjösidan då och då få förstärkningar. Det ledde till att svenskarna drevs allt längre tillbaka.

 

Det stod nu klart för Gustav att han behövde en bundsförvant för att kunna vinna över Kristian. Och en sådan fanns i handelsförbundet Hansan, som hade stora handelspolitiska intressen i Sverige att bevaka. Gustav skrev till rådet i Lübeck och lovade att sluta ett evigt förbund med staden och sörja för att den i Sverige fick fördelaktiga privilegier.Det Gustav bad om var krigsfolk, sjömän, skepp, vapen, humle, salt och kläder, alltså saker som han var i akut behov av. Rådet var dock försiktiga och ville inte helt öppet bryta med Danmark. Däremot gav man fria händer åt Gustavs vänner, Kort Konig, Hermann Israhel, Johann Sasse, så att dessa kunde utrusta 10 örlogsfartyg för att ge Gustav den hjälp han behövde.

Den 7:e juni 1522 anlände flottan till Söderköping, och Gustavs ställnings förbättrades nu avsevärt. Femhundra av knektarna sändes till Kalmar, som nu låg under belägring, och de övriga sändes till lägren utanför Stockholm. De norra lägret flyttades närmare än förut, det västra förlades nu på Kungsholmen, och det södra på Södermalm. Man lade ut flottbroar mellan Kungsholmen och Södermalm, så de olika lägren kunde i stå i kontakt med varandra. Slutligen slogs öster om staden en bom från Södermalm över till Djurgården, så att staden nu var innesluten från alla håll.

Nästa sida Tillbaka Till huvudsidan

© Anders Thuresson 1996-1998