De första striderna inträffade i början av februari 1520. Gustav och ett par hundra dalkarlar gjorde en räd mot Kopparberget (Falun). Man tog ett stort "krigsbyte" som bestod av pengar och förnödenheter. Efter en liknande räd en månad senare var bergsmännen helt och hållet på Gustavs sida. Man hade lyckats komma i besittning av Dalarnas offentliga sigill, och utnyttjade det till att utfärda proklamationer till de närliggande landskapen. Kung Kristian tycktes ha felbedömt situationen i Sverige. Han hade redan i december lämnat Stockholm och rest till Nederländerna för att ta itu med holländarna. De som styrde landet var bl.a dessa personer :
Deras svar på Gustav proklamationer och tal blev lugnande maningar, varnande hotelser och lockande ord. Man målade upp Gustav som en gudlös upprorsman motståndare till den heliga kyrkan och kristen lag. Men inget av detta hjälpte, och man såg sig tvungen att ta till andra vapen. Didrik Slagheck var den som styrde. Han såg till att trupper drog sig samman till Västerås, dit han själv begav sig.Vid Brunnbäcks färja, som var ett vadställe över Dalälven stod det första slaget mellan Gustavs och Kung Kristians folk. De danska befälhavarna kom dit. När de såg det stora antalet dalkarlar som fanns på andra sidan blev de oroliga och befallde att trupperna skulle dra sig tillbaka. Dalkarlarna märkte det, och började förfölja dem. Danskarna började försvara sig, men fick efter stora förluster dra sig tillbaka till Västerås. Detta blev Dalkarlarnas första seger under befrielsekriget, och till minne av den diktades Venjansvisan.
Under tiden spred sig upproret österut.Vid påsktiden drog Gustav, tillsammans med en stor mängd dalkarlar, in i Hälsingland och Gästrikland. Man ville nå fram till havet för att öppna vägen till Finland, och till de tyska städerna. Gustav lyckades få båda landskapen på sin sida, och kunde därefter koncentrera sig på en attack mot Västerås. Staden var porten till Mälardalen, och skulle kunna bli ett brohuvud för fortsatta attacker mot Götaland. I slutet på april var det dags att sätta in attacken mot Västerås. Gustav hade ungefär 5000 man, på Kristians sida fanns cirka 250 man rytteri samt 700 knektar. Gustav ville själv delta i slaget, men hans officerare sade honom : "J wete wähl käre Herre att J äre then endeste gnista till hwilken nest Gudh all Sweriges Rijkes wälfärd henger. Bättre wore och ringare skade att all thenne ganske här wore om halsen än eders persoon alena".
Man skulle attackera från två håll, huvudstyrkan från norr och en mindre styrka, ledd av Peder Uggla, skulle inta Köping, men p.g.a. slarv och dålig disciplin förlorade bondehären stort där. Västerås kunde intas utan problem. De danska ryttarna som skulle ha slagit ner bondehopen gav snart upp, men retirerade så snabbt att de rände rakt in i sitt eget fotfolk som kom marscherande. Före det hade de retirerande danskarna satt hela Västerås i brand. Det sägs att när bergsmännen och dalkarlarna såg att fienderna flydde, så började många ägna sig åt plundring och fylleri. En del satte sig att dricka och sjunga, andra tog värdesaker från butiker och hem. När danskarna märkte att de inte blev förföljda repade det nytt mod De blev inte stoppade förren de var inne i staden igen. Till slut flydde danskarna, några befäste sig i klostret, andra i slottet, och en del satte segel och styrde över Mälaren mot Stockholm.
Peder Swart berättar i sin krönika att ”. . .kom Her Götstaff sielff in j Staden, wart warse att en stoor part aff hans folk wore druckne, gick han sielff in j alle wijnbodar, tesslikes och j Domkyrkan, hög medh sin egen dägen bonden aff wijnfaten kyrsedranckstynnor och ölltynnor befoulte och sine tienare göra thet samme, att öll, wijn körssedranck och annadt sådant motte heller bliffua till spillo än thet skulle wara så mong Swensk man orsaak till liffzspillo, som legenheten sigh tå hade”
Segern hade en stor betydelse för den fortsatta kampen. I och med det kunde man sätta sig i förbindelse med oppositionella stureanhängare i Småland, och vägen låg nu fri till Mälarlandskapen och Götaland.
Nästa sida Tillbaka Till huvudsidan
© Anders Thuresson 1996-1998