Gustav Vasas liv och leverne

I Dalarna

I början av december bröt han upp från Rävsnäs och flydde skyndsamt norrut, upp mot Dalarna. Att Gustav valde just
Dalarna som mål kan bero på den tradition av självständighet som fanns i landskapet. Väldigt många höll på med bergs-
hantering, de var följaktligen inte bundna till jorden som bönderna i de andra landskapen var. Dessutom hade adeln liten
makt här. På den här tiden var exporten av järn väldigt viktig för Sverige, så den som hade bergsmännen på sin sida kunde
komma långt. Det berättas många berättelser om olika äventyr Gustav Vasa var med om i Dalarna, men de flesta av dem är
bara sagor, som troligtvis "använts" till propagandasyfte. När Gustav senare blev kung prånglade hans kansli ut många för-
skönande historier om Gustavs mod och hjältedåd. Därför har jag valt att ej ta med dem här.

Vid jultid nådde han Mora. På kyrkvallen talade han till folket och manade dem till uppror. Han berättade om Kristians
grymhet, talade om nya plågsamma pålagor, påminde dem hur de hade hjälp både Engelbrekt och Sturarna tidigare.
Men dalkarlarna tvekade, de visste inte riktigt vem denne man var, och de var trötta på de långvariga fejderna.
Gustav var tvungen att ge sig därifrån, han begav sig till Västerdalarna mot Norge.

Under tiden nåddes dalkarlarna av nya besked. En Lasse Olson kom till Mora och visste besked om kungens förehavanden,
och att han höll på att göra en blodbestänkt Eriksgata runt riket. Vid var länsmansgård hade kungen låtit resa galgar.
Dalkarlarna insåg då att Gustav hade haft rätt hela tiden. Lasse Olson frågade då vart han tagit vägen och rådde dem att
kalla tillbaka honom igen, annars skulle Kung Kristian ödelägga hela landet. Det kom nya bud söderifrån, en adelsman,
Inge Michelson i Nederby kom till Mora, och visste ytterligare besked. Det sägs att Dalkarlarna började gråta när de fick
höra vad som hände i riket. Han berättade också att det var många frälsemän som låg i skogarna och gömde sig, eftersom de
vägrade låta danskarna ta över. Nu fruktade man dock att Gustav redan hade hunnit fram till Norge. Man lät därför några män
jaga efter Gustav på skidor. Till slut han man ifatt honom, han hade då hunnit till Lima-trakten. De bad "att han nu wille
wända om igen, komma them till hielp och vundsättning, the wille nu gierna endrächtelige icke alenast tilsäia honom
huldskap, troskap mandskap och lydno, vtan och wåga och vpsättia med honom liff och blodh", som Peder Swart
skriver i sin krönika. Tillbaka i Mora igen fick han möta representanter för alla socknar, och alla samtyckte och korade honom
till hövitsman i Dalarna, samt svor honom lydnad och trohet. Han fick också en livvakt bestående av 16 män som skulle
beskydda honom, det var ursprunget till Svea Livgarde.

Venjansvisan

Venjansvisan diktades på 1500-talet till minne av slaget vid Brunnbäcks färja.

Kung Gösta han reser i Dalarna opp,	Så låten oss alla i herrens Guds namn
han sade till dalkarlar sin':	på vägen oss gifva nu snart,
Kung Kristian ligger på Stockeloms slott,	sad' kungen, att frälsa vårt fädernesland
han dricker båd' mjödet och vin	från jutarnes grymma medfart
I hören nu mine dalkarlar ehvad	Så foro dalkarlar med bågar åstad
jag eder skall bjuda uppå,	allt öfver den Tunabro,
om I viljen följa till Stockeloms stad	flere då vore dalkarlar i rad,
att jutarne med mig nedslå	än konung Gösta månd' tro
Då svarte dalkarlarne ej till behag,	De dalkarlar skynda sig fort i sitt lopp
men sade kungen igen:	allt neder till Tunahed;
Det stod ett slag om långefredag;	större nu blef dalkarlarnes tropp,
vi minnas det alla väl än	än konungen kund' öfverse
Kung Gösta han svarade åter på slikt	De rasta der något, men foro se´n fort
och sade till dem alltså:	med ifver och fullsintan håg
Vi bedja Gud fader i himmelrik,	att komma ju förre till den samma ort,
så lärer väl bättre oss gå	der hopen av jutarne låg

Strax annat sinne i dalar'ne rann,	Dalkarlarne hinna till Brunnebäck fram
de sade till Gösta sin kung:	der fingo de jutar i syn,
Om du vill blifva vår härhövidsman,	strax flere dalpilar i vädret man fann
så följer båd´gammal och ung.	än haglet nedfaller i skyn
Snöskräfvorna* och furufnatten i trä	Dalkarlarne börja att skjuta allt mer,
rätt pilen råkar uppå;	de skjuta : alla en man;
ja, Kristiern, den bloderacken ock med	tjockare rykte dalpilar der ner,
skall ingalund' bättre nu gå	än sanden på sjöastrand
Helt gerna är jag eder härhöfvidsman,	Så körde de jutar i Brunnebäcks elf,
strax svarade konungen då,	så vattnet dem porlade om,
allenast I ären mig trogna hvar man	de sörjde deröfver, att Kristiern sjelf
inunder min fana blå.	han ej der tillika omkom
De dalkarlar svarade med friskaste mod	Så togo de jutar nu alla till flykt
som alla de varit en man:	och läto slikt omkeligt qväd:
Vi våga väl gerna båd' lifve' och blod	Hin må mere dricka det porsöl de brygt
mot en så grymmer tyrann	i smedjan vid dalkarlens städ
	Snöskräfvorna och furufnatten = Snöriporna och ekorren

Nästa sida Tillbaka Till huvudsidan

© Anders Thuresson 1996-1998