Gustav Vasas liv och leverne

Kampen mot danskarna

År 1518 låg den politiska makten i Sverige hos Sten Sture den yngre. Han var inte någon svensk kung, utan
"riksföreståndare", vilket officiellt betydde att han var den danske kungens ombud i Sverige, en slags vicekung alltså.
Det var Kristian II som var den som bestämde. Åtminstonde tyckte han själv att han skulle få bestämma. Men
Sten Sture ville inte vara någon marionett, alla hade förstått att han inte var vilken riksföreståndare som helst,
nej han hade stora planer för Sverige.

Sedan mitten av 1300-talet hade Sverige, Danmark och Norge gått ihop i en union, den s.k. Kalmarunionen.
Ända sedan dess hade de tre länderna haft en gemensam kung. Men unionen hade redan börjat spela ut sin roll, de
nationalistiska krafterna i Sverige och Danmark hade börjat röra på sig och för Sten Sture fanns det bara ett mål :
Att ge Sverige en stark kungamakt med sig själv som kung, en kungamakt som stod fritt från adelns intressen. På den
här tiden var Sverige ingen riktig statsbildning, utan man kan istället beskriva den som ett par sammanhängande landskap
med gemensamma intressen. Tanken om svenskarna som ett folk fanns ej ännu. Kom man från Småland var man
smålänning, i Östergötland bodde östgötar,o.s.v.

Det var sålunda inte så konstig att intressekonflikter uppstod, speciellt inte när Kung Kristian hade planer som var mer
eller mindre identiska med Sten Stures, han ville ha en absolut och ärftlig monarki, inte det valkungadöme som nu fanns.
Ända sedan han blev kung hade Kristian haft ett enda mål i sikte, nämligen att återupprätta det danska inflytandet över
Sverige. År 1515 hade man förlängt vapenstilleståndet från 1512 mellan Sverige och Danmark på ytterligare två år, så
1518 var man helt enkelt tvungen att avgöra frågan om unionen skulle bestå, eller om man skulle gå skilda världar.
Sålunda, på våren 1518 gick Kristian till angrepp med sin flotta och anlände till Stockholms skärgård. Det gick inte alls
som han hade väntat sig, han besegrade av Sten Sture vid Brännkyrka och det var bara att svälja stoltheten och börja förhandla.

Enligt tidens sed utväxlade man gisslan, de svenska skickade Hemming Gadd (framstående inom kyrkan), Lars Siggeson,
Bengt Nielson, Jörgen Siggeson, Olof Ryning och Gustav Eriksson. Kung Kristian undertecknade ´lejdebrev´som försäkrade
att dessa personer skulle få fara hem när förhandlingarna var avslutade, alltså "under swåre eeder tilsagt att the mtte frij
och umbewarade komma till Konungen, oc j lika motte tilbake heem j sitt behold igen" (ur "Peder Swarts krönika").
Man kan väl anta att nordens mäktigaste kung inte tyckte sig vara bunden av löften till upproriska rebeller. Det här inträffade
i en tid då Machiavellis bok "Fursten" var mycket populär runt om Europas hov. Hur som helst så seglade danska flottan
tillbaka hem till Danmark igen och Gustav blev omhändertagen av en dansk riddare, Eric Erichson. Han tog väl hand om
Gustav även om maten inte var den bästa. Enligt Peder Swart så fick han hålla till godo med salt öl, grovt bröd och
härsken sill. Men naturligtvis trivdes han inte där, utan rymde till Lübeck. Han fick där hjälp undan danskarna och lärde
känna lite människor som senare kom att hjälpa honom ytterligare, men han förstod att han egentligen inte kunde åstadkomma
någonting där, utan tog sig tillbaka till Sverige, och landsteg nära Kalmar den 31 maj 1520.

Medan Gustav befann sig utomlands hade Kristian på nytt anfallit Sverige. I januari 1520 bröt han in i Småland med en här
bestående av danskar, tyskar, fransmän och skottar. Sten Sture förde sin armé till Västergötland, och de två härarna möttes
den 19 januari ungefär där Ulricehamn nu ligger. Oturligt nog så blev Sten Sture mer eller mindre direkt träffad i benet, och
den svenska armen drabbades av förvirring och gjorde reträtt. Utan något egentligt motstånd ryckte den danska hären vidare
genom Närke och Västmanland och gjorde halt först i Västerås.

Sten Sture skyndade upp genom Sverige för att ordna försvaret. Under tiden blev hans sår värre. Efter ett uppehåll i Strängnäs
skulle han den 3 februari fortsätta mot Stockholm. Vid det här laget var han dödssjuk, och någonstans på vägen dog han.
I och med det fanns det inte längre någon som kunde stå i spetsen för försvaret av Sverige. De flesta adelsmännen slöt sig till
Kristian, och den 2 mars 1520 möttes tio riksråd i Uppsala och erkände Kristian som kung. Stockholm var dock ännu inte
vunnet, utan var i svenska händer. Kristina Nilsdotter (gyllenstierna) innehade Stockholms slott, och hon skickade ut brev
till bönderna runtom landet. Bönderna och lågadeln visade sig fortfarande trogna Sturarna, och de samlade ihop sig och gjorde
på långfredagen (6 april) ett anfall mot den danska hären i Uppsala. Det slutade med nederlag för bönderna, tusentals av dem
omkom. Från mitten av maj belägrades Stockholm. Man påbörjade förhandlingar i augusti, och det slutade med att Kristian
gav både amnesti och förläningar åt de som hade givit motstånd. Den sjunde september kunde han tåga in i Stockholm
.

Kalmar var fortfarande en stad som var i svenska händer, och Gustav försökte övertala stadens borgare och de tyska
soldater som fanns där, att de inte skulle ge upp utan fortsätta slåss mot kungens arme. Men Gustav blev inte populär där,
utan fick fortsätta sin resa in i Småland. Hans maningar till folket där fick samma resultat så han fortsatte, upp mot Östergötland
och Södermanland. I september besökte han sin släkting, Joakim Brahe, och fick bo på gården Tärna, nordväst om Nyköping.
Vid den tiden hade Stockholm fallit, och Joakim Brahe var kallad till Kung Kristians kröning. Förgäves varnade Gustav honom
för att resa. Joakim Brahe ville inte lyssna, vilket fick till följd att han avrättades i Stockholms blodbad.

Stortorget Gustav for därefter vidare till Rävsnäs gård vid Mälaren, som tillhörde hans
far. Troligtvis var detta svåra tider för Gustav. Många av hans närmaste
hade gett upp kampen, och stod nu på kung Kristians sida, dessutom hade
hans moster, Kristina Gyllenstierna, lyckats utverka amnesti för honom.
Men han litade inte på kungen. När han kom till Mariefred besökte han den
gamle ärkebiskopen Jakob Ulvsson för att be om råd. Ärkebiskopen
lovade att skriva till riksrådet och utverka "en fast försäkring" till Gustav.
Men just då, i mitten av november kom plötsligt nyheten om Stockholms blodbad.
82 personer, mest adelsmän och präster blev halshuggna på Stortorget
i Stockholm den 8 november 1520, däribland hans far och flera släktingar.
Visst var det en hård tid som detta utspelar sig i, och människor var vana
vid blodiga uppgörelser. Men den lömskhet och försåt som kännetecknade
händelsen var något utöver det vanliga. Det fanns inte längre något att tveka
om, den 25 november 1520 fortsatte Gustav sin resa mot Bergslagen.

Nästa sida Tillbaka Skriv i Gästboken