Ett riksmöte hölls i Västerås i mitten av juni 1527. Det
stod redan innan mötet klart att ett avgörande i den
kyrkopolitiska
frågan skulle ske. Gustav Vasa inledde med att hålla ett lång
tal där han beskrev den rådande situationen i riket. Han
beskrev
de många oroligheter som fanns i landet, som bekymrade honom och
fick honom att ångra att han hade åtagit sig
"regimentet".
Han skällde ut folket för den otacksamhet de visat mot honom,
deras befriare. Han la fram en exposé över den rådande
ekonomiska situationen i landet och förklarade varför man hade
varit tvungen att höja skatterna. Kungen försvarade sitt
handlande, det var inte hans fel att tiderna var hårda. Kronans
inkomster var helt enkelt för små. han påstod att inkomsterna
låg på 24 000 mark och utgifterna på 60 000 mark. De enda som
tycktes ha det gott ställt var alla övermodiga prelater,
han påstod helt fräckt att kronans och adelns inkomster bara
uppgick till en tredjedel av kyrkans. Och för att dämpa de
teologiska stridigheterna begärde han att alla predikanter
skulle få stå till svars för sina kritiker så att alla kunde
få klart för
sig vem som hade rätt. Slutligen meddelande han att han önskade
avgå eftersom han var rädd för att bli till åtlöje. Det enda
han begärde var att få bli försöjd med ett län och där vara
riket till tjänst. Till sist föll han i tårar, och lämnade
hastigt salen.
Det var ett hot som tog skruv. Ständerna (riksdagen) förstod
att de inte kunde hoppas på en ny inhemsk ledare, alternativet
var att välja mellan Fredrik I eller Kristian II. De flesta blev
helt förvirrade, ingen hade väl tänkt sig att något liknande
skulle
inträffa. Efter flera dagars diskussioner lyckades de
kungatrogna, ledda av bondeståndet, få beslutat att man skulle
ge Gustav
förtroendet att leda landet, något reellt alternativ fanns
knappt. Två av kungens närmaste män, Laurentius Andreæ och
Olaus
Petri fick gå upp till Västerås Slott och tala med kungen. Men
Gustav sade nej, deras böner gjorde ingen verkan.
Gråtande fick de tala om för ständerna hur det hade gått, och
bad dem att skicka nya ombud. Utvalda då blev riksrådet
Knut Andersson (lilje) och biskop Magnus Sommar, men även de
fick komma tillbaka utan resultat. Nya ombud skickades i
omgångar, men det enda resultatet blev att kungen skulle komma
till dem personligen, fast inte förrän dagen efter.
Dagen efter accepterade Gustav ombudens böner, och de lovade
honom trohet och gick med på alla hans förslag. Beslutet
kallas för Västerås recess och ledde bl.a till att biskoparnas
makt och förmögenhet minskade, att adelns tllgångar ökade på
kyrkans bekostnad samt att de lutheranska predikanterna fick
kungens godkännande.
I en annan handlig, Västerås ordinantia bestämdes att
kungen skulle vara kyrkans överhuvud, att påven i rom inte
skulle
behöva bekräfta ett biskopsval, den s.k. peterspenningen skulle
gå till kronan istället för till påven, alla böter som
tidigare
tillfallit biskoparna skulle tillfalla kungen, och biskoparna
fick inte rätt att döma, utan alla mål skulle dömas av en
civil domstol.
Man bestämde också att all egendom som adeln donerat till
kyrkan efter 1454 utan kompensation skulle återgå till
donatorns familj. Och om det var så att ätten dött ut,
övergick egendomen till kungen. De många tiggarordnarna
upphörde i och med att man begränsade den period tiggandet fick
ske till 10 veckor per år.
Allt detta innebar en vändpunkt i Sveriges historia. Kampen mellan kyrkan och staten var nu slutligen avjord, och kungamakten hade avgått med segern. I och med detta blev biskoparna politiskt sett maktlösa, de begränsningar som gjordes av deras inkomster såg effektivt till att de var alltför fattiga för att utgöra någon fara för kungen. Det dröjde inte länge förrän kungens/statens inkomster dramatiskt ökade. Det dröjde inte länge förrän man behövde speciell administrativ personal för förvaltningen av de nya rikedomarna.
Nästa sida Tillbaka Till huvudsidan
© Anders Thuresson 1998