I slutet av medeltiden var Sverige en ganska okänd bondenation i ett avlägset hörn av Europa. Landet blev kristet ganska
sent, först på 1000-talet blev kyrkan en makt att räkna med. Dock kom den aldrig i samma maktposition som
kyrkorna i ex.vis dåvarande Italien eller Tyskland. I Sverige hade sockenborna stort inflytande över församlingens
angelägenheter, eftersom det ofta var församlingarna själva som uppfört kyrkorna. De flesta församlingar kunde därför
själva tillsätta prästtjänster. Sedan slutet av fjortonhundratalet låg socknens angelägenheter i händerna på en vald
sockennämnd, de s.k. sexmännen.
Kyrkans största och mest påkostade katedraler låg i Uppsala och Linköping (Lund tillhörde Danmark), men kunde inte
jämföras med katedralerna på kontinenten. Sockenkyrkorna var för det mesta ganska små. Hedendomen var ett problem
som lurade i utmarkerna och kyrkan fick hela tiden hålla ett öga på den. Kätteriet betyde mycket mindre, prästerna var
oftast alltför obildade inom teologi för att det skulle finnas någon risk för teologiska snedsteg. Många skaffade sig utbildning
i utlandet,men endast ett fåtal blev doktorer i kanonisk rätt, och knappast nån blev teologie doktor. 1525 skrev ärkebiskopen
Johannis Magni att prästerna vore så illa uppfostrat i skolorna, att ganska få kunde predika Guds ord för folket; några
kunde icke en gång rätt läsa den heliga skrift, ännu mindre förklara den". I Sverige förekom det inga kättarbål före år 1520.
Förbindelserna med påven i Rom var i regel goda. Det var sällsynt med klagomål över något av påvens utnämningar. Man
betalade de skatter till påven (annater, peterspenning m.m.) som man alltid hade gjort, och ingen av dessa pålagor kändes
tillräckligt betungande för att kunna ge några större skäl för klagomål. Den Svenska kyrkan var helt enkelt för ung för att
vara dekadent, alltför avlägsen för att spela någon roll inom kyrkopolitiken, alltför fattig på ämbeten för att utöva lockelse
på penninglysta och alltför enkel för mer exotiska laster.
Celibatet utövades av prästerna, fast ingen bråkade om en präst ville hålla sig med en hushållerska. Klostren var respektabla.
Prästerna var ganska obildade, och deras predikningar var både sällsynta och av tveksam kvalitet. Munkar och nunnor
höll sig till ett normalt fromhetsliv. Det fanns inte mycket i Svenska kyrkan som kunde ifrågasättas. Däremot fanns det en allt
starkare känsla av att Sverige var på efterkälken.
Den första underrättelsen om Martin Luthers verksamhet kom så vitt man vet till Sverige 1518. Den kom i ett brev från Per Månsson, senare biskop i Västerås. Men den som stred mest för reformationen i Sverige blev Olaus Petri, född 1497 som Olof Peterson, i Örebro. Han gick i högskolan i Wittenberg i Tyskland, där Luther verkade. 1519 reste han tillbaka till Sverige, och blev diakon på domkapitlet i Strängnäs. År 1524 anställde Gustav Vasa honom som stadssekreterare i Stockholm, vilket ledde till att han fick tillgång till den mest betydande predikstolen i hela landet. I början var det dock inte så lätt för honom, om hans predikningar blev alltför lutherska så kunde det hända att menigheten började kasta sten på honom.
I samband med detta tog Gustav Vasa alltmer på sig rollen som beskyddare av reformatorerna. Dessutom avslog kungen Biskop Brasks begäran att kungen skulle fördöma alla lutheranska skrifter. Kungens handlande visade på ett tydligt stöd för den lutheranska rörelsen, t.ex. beslöt kungen att tryckning av böcker skulle vara ett kungligt monopol och att tryckpressen i Stockholm den enda som fick användas. Detta medförde att Olaus Petri enkelt kunde trycka lutheranska böcker, medan motståndarna inte kunde utge några verk som kritiserade den nya tron.
I samband med detta började man hålla mässan på svenska, något som aldrig hade gjorts tidigare, det var ju latinet som var kyrkans språk. Man skall dock komma ihåg att det gick ganska långsamt vid den här tiden. År 1527 var lutheranismen endast en riktning som bara en bråkdel av befolkningen tillhörde, de flesta var tyskar. Rörelsen var koncentrerad till ett par östersjöstäder, för resten av landet var den förhatlig. Kungen fick snart klart för sig att han om han ville lyckas med sin kyrkopolitik var tvungen att få stöd från adel och bönder, de fick åtminstonde inte vara öppet kritiska mot hans reformer. I brev och uttalanden förklarade han sig. Han hävdade envist att reformernas syfte var att ta bort en del missförhållanden, t.ex biskoparnas stora makt
Nästa sida Tillbaka Till huvudsidan
© Anders Thuresson 1998