”Snapphane”-kriget 1675 –79 Gunnar Olsson

De nordiska rikena har funnits sen 1000-talet och utkämpat många strider med varandra. I dessa strider var också mäktigare stater inblandade allteftersom det passade deras syften. Om ett land råkade befinna sig på den segrande stormaktens sida vid fredsslutet kunde det få ”goda” fredsvillkor om dessa var gynnsamma också för stormakten. Därför fick Sverige genom Frankrikes beslut de danska landskapen Blekinge, Halland och Skåne i Roskildefreden 1658.

År 1675 tyckte de styrande i Danmark att det var lämpligt att ta tillbaka de förlorade områdena och ingick därför förbund med andra stater, som ville ta de områden i Nordeuropa som Sverige tillerkändes vid 30-åriga krigets slut 1648.

Krigsförklaringen mot Sverige kom 1 sept 1675.

Det blev det sjätte kriget mellan Danmark och Sverige sen år 1563. (Till Danmark hörde på denna tid Norge och till Sverige Finland), och ytterligare fem krig fram till år 1815 skulle komma att utkämpas mellan dom.

Legosoldater anställdes av båda sidor och vanliga människor tvingades att bli soldater och att med största säkerhet offra sina liv. (Soldaterna dog inte bara på slagfälten utan också av de sjukdomar som härjade i förläggningarna). Detta för att de redan rika ville bli rikare och få ändå större makt. Att krig släpper lös krafter som inte går att kontrollera bryr man sig inte om. Grymheter som massmord, plundring, våldtäkter och tortyr tycks förekomma i varje krig så ock i snapphanekriget där avrättningarna många gånger var fruktansvärt grymma.

T.ex. kunde man få en påle instucken vid ryggradens slut och som sedan fördes innanför huden längs med ryggraden och ut genom nacken eller som en variant fördes pålen in i ändtarmen upp genom kroppen och ut vid näsan.

I sjutton år hade Blekinge, Halland och Skåne varit svenska, avskilda från Danmark som de tillhört i århundraden då haven förenade mer än de skiljde. Det var därför ingen tvekan om att flertalet hade danska sympatier. Endast de som trodde sig ha något att vinna på det samarbetade med svenskarna.

Under kriget skedde övergrepp på befolkningen från båda sidors härar då dessa tilltvingade sig proviant.

Den 13 september 1675 landsteg danskar på Ven, tog svenska soldater till fånga och bortförde bönder. Danmark fick sedan stödja sina allierade i Nord-Tyskland och det hände därför inget i de av Sverige erövrade landskapen förrän i april 1676 då en dansk flottenhet erövrade ett svenskt fartyg och tvingade svenskarna sätta ett annat i brand utanför Utlängan vid Blekinges östra skärgård. Sjökriget fortsatte under maj månad och den 1 juni segrade danskarna i ett sjöslag vid Ölands södra udde.

Den 25 juni ankrade en dansk flotta utanför Ystad och staden erövrades.

Den 28 lämnade svenska armén Malmö och började gå mot Kristianstad.

Anfallet mot Ystad var en skenmanöver eftersom kungen av Danmark, Christian V, den 29 juni 1676 förde med hjälp av 500 fartyg 22 000 soldater över till Råå söder om Helsingborg, som erövrades den 4 juli.

Aldrig hade så många vita segel synts i Öresund.

Den 3 augusti föll också Landskrona i danskarnas händer, liksom Kristianstad som stormades den 12 augusti. Därmed var tre viktiga fästningar i danskarnas händer och en belägring av Malmö började.

Svenskarna vann ett för dom betydelsefullt slag utanför Halmstad den 17 augusti 1676 vilket i någon mån ökade deras självförtroende. Danskarna och svenskarnas härar var där på 3500 resp 6000 man. Sveriges kung Karl XI ledde Sveriges här. I slutet av augusti tog danskarna Kristianopel i östra Blekinge och förbättrade befästningsverken där.

Den 8 oktober erövrar danskarna också Karlshamns skans.

Den 30 okt häver danskarna belägringen av Malmö men påbörjar den igen den 11 nov 1676.

Befolkningen hjälpte Danmark på olika sätt. I varje härad sattes militära förband upp, s.k. friskyttekompanier som i huvudsak verkade lokalt. Det gjorde också det lantvärn som bönderna utgjorde med bro-och vägvakter. Bondeuppbåd var en annan möjlighet.

De människor som av olika anledningar fått fly till skogen och fått namnet snapphanar stred också på Danmarks sida. Av de senare har kriget fått sitt namn.

Danmark hade som synes stora framgångar under 1676.

Den 4 dec detta år kom emellertid ett nederlag som senare skulle visa sig vara en vändpunkt i kriget. Det var slaget vid Lund där svenskarna segrade. Svenskarna hade gått in i Skåne vid Markaryd med minst 11 000 man. Den danska armén var större och mera välutrustad, ändå vann svenskarna. Kvar på slagfältet låg 8900 döda därav minst 6000 danskar.

Den 14 juli 1677 stod den tredje stora striden, slaget vid Landskrona.

14 000 man svenska soldater stod mot 10 000 danska. Totalt stupade 6000 och slaget vanns av Sverige.

Några dagar tidigare, i slutet av juni, hade danskarna förgäves försökt storma Malmö men misslyckats med en dansk förlust av 3000 man. Den 5 juli drog danskarna bort från Malmö. Men den 1 juli hade den danska flottan slagit den svenska vid Köge bugt. Kanske skulle danskarna kunna hålla sig kvar i Skåne. De blev kvar ännu en tid.

Den svenske kungen Karl XI försökte redan i slutet av 1676 splittra friskytte- och snapphanerörelsen genom att ge pardon (nåd) till de som upphörde med sitt motstånd.

I oktober 1676 började svenskarna med en kniptångsmanöver. En svensk här gick över gränsen vid Loshult (söder om Älmhult) en annan gick över vid Brömsebro i östra Blekinge. Den förstnämnda var på 2000 man (varav hälften småländska bönder) och skulle gå igenom Göinge in i Blekinge till Ronneby där de svenska härarna skulle mötas. Häravdelningen från Brömsebro var något mindre och hade inte vågat anfalla Kristianopel och den som kommit via Loshult misslyckades med att ta Karlshamns skans. Den hade också dessförinnan stött på hårt motstånd från friskyttarna vid kustvägspassen i Pukavik. De svenska trupperna brände dock ner och ödelade dansksinnade bönders gårdar i Asarumstrakten.

Då de nämnda åtgärderna inte hade någon verkan på befolkningens fientlighet mot svenskarna skickade Karl XI ut riksrådet Johan Gyllenstjerna på ett krigs- och edkrävartåg genom Blekinge och norra Skåne i början av 1677. Allmänheten skulle tvingas att svära den svenske kungen trohet. 28 jan gick han över gränsen i öster med 1700 man. Kristianopel skulle intas. Efter ett första misslyckande togs den befästa staden den 22 (eller 25) feb 1677 och 141 friskyttar avrättades genom hängning efter en bestialisk misshandel där armar, ben och bröstkorgar krossades. De fick plikta med sitt liv för att de kämpat för sitt land som de tidigare tillhört i så många år. Nu var återigen östra Blekinge i svenskarnas händer. Karlshamns skans var deras nästa mål och i början av mars belägrade svenskarna denna. Danske generalen i Kristianstad sände 200 ryttare och dragoner till skansens undsättning och denna trupp förstärktes vid Mörrums bro med friskyttar och bönder från östra Skåne och västra Blekinge, folk från Näsums, Jämshögs och Gammelstorps socknar. Med troligen 600-700 man var detta det sista stora bondeuppbådet. Natten till den 8 mars gick man till anfall mot de belägrande svenskarna. Men dessa hade fått förstärkning av ett småländskt bondeuppbåd och lät sig inte besegras. Den 9 mars 1677 föll Karlshamns skans i svenskarnas händer.

Gyllenstjerna gav då order om att de tre nämnda socknarnas invånare skulle infinna sig den 11 mars vid Mörrums prästgård för att stå till svars för sina gärningar och skriva på trohetsförsäkran. De svarade i stället med ett nytt bondeuppbåd. Det slogs tillbaka av svenskarna vid Mörrum. Den 14 mars blev invånarna nu kallade att infinna sig vid Jämshögs prästgård. Många av dem hade själva sett hundratals hängda eller spetsade från Kristianopel i öster till Jämshög i väster, dödade av Gyllenstjernas trupper, som bestod av 400 ryttare och dragoner samt några hundra uppbådade småländska bönder. Där stod nu 250 man från Jämshögs socken och 142 från Näsums och tvingades under hot att skriva under edsbrevet, om trohet mot den svenske kungen, med sina bomärken.

Det hade tidigare varit ett effektivt sätt men kunde också få motsatt verkan. Enligt friskytten senare löjtnanten Jacob Visseltoft, son till prästen Jurgen i Visseltofta, ville bönderna inte längre plöja utan i stället ta sina bössor och gå ut i fält mot svenskarna. Trots att straffet för brott mot edsbrevet var att var tionde sockenbo skulle hängas.

Vintern 1677-78 hände inte så mycket men till våren 1678 togs striderna upp igen. Örkeneds socken straffades av Karl XI i slutet av april. Alla gårdar utom två brändes ned och alla män mellan 15 och 60 år skulle dödas. De allra flesta hade emellertid lyckats fly till skogs. I detta sammanhang kan nämnas att det hat som de styrande ville framkalla med sin propaganda inte fanns i gränstrakterna tvärtom försökte befolkningen på båda sidor om den gamla riksgränsen hjälpa varandra. I början på hösten 1676 slöts en bondefred mellan socknarna Loshults och Osbys socknar i Skåne och Virestads socken i Småland. Det skulle visa sig vara den sista bondefreden.

Landskapen blev mer och mer utarmade och bönderna blev krigströtta och längtade efter fred. Även danskarna hade börjat plundra i ”eget” land för att hindra svenska armén att proviantera. Detta förfarande minskade den sympati befolkningen känt för Danmark i början av kriget.

I juni 1678 plundrade danskarna Ystad och Helsingborg. Den 19 juli ankrade den danska flottan vid Hanö för att fungera som stödjepunkt. Därefter brände friskyttar och snapphanar broarna vid Norje, Mörrum, Knislinge och Broby. Senare på hösten brändes också Hasslaröds bro i Osby socken. Den 23 juli besköt danska flottan en svensk trupp på väg mot Karlshamn och den 27 landsätts en dansk trupp vid Karlshamn men anfallet mot staden misslyckas. Den 3 aug strider danskar och svenskar vid Pukavik.

Den 4 aug tvingades danskarna i Kristianstad att kapitulera, staden hade då varit i danska händer i nära två år. Hälsingborg, Kristianopel och Karlshamn hade varit danska i ca ett halvt år. När den danska armén drog sig tillbaka från Kristianstad använde de sig av ”den brända jordens taktik”, de förödde sitt eget land dvs brände och plundrade byarna för att försvåra för svenskarnas proviantering. Även snapphanarna gick nu mer våldsamt fram och blev mer och mer illa sedda av bönderna. Allt detta tillsammans gjorde att sympatierna för Danmark minskade.

Men kriget pågick i ytterligare ett år efter Kristianstads fall.

Några stora slag utkämpades inte. Däremot förekom mindre strider.

Den 8 aug 1678 bränner danskarna godsen Eriksholm, Rönneholm och Häckeberga. Två dagar tidigare hade Hovdala vid Finjasjöns södra strand bränts. Lund och Laholm brändes den 11 aug och under månaden plundras Ystad igen. Snapphanarna brände Knutstorp och plundrade Krageholm.

På Båstad torg dog 50 – 60 svenska soldater vid ett överraskande anfall från en dansk trupp och friskyttar (8 aug 1678). Den 24 dec dödades tjugo snapphanar vid Hishult, som senare (3 jan 1679) plundrades av danskar.

Mindre strider stod också vid bl.a. Malmö, Södra Sallerup, Alstad, Landskrona och Helsingborg. Den 26 sept 1679 slöts fred i Lund.

Källor:

K Arne Blom, Jan Moen Snapphaneboken, Skogs 1987

L. A. Norborg, Lennart Sjöstedt Grannländernas historia

Läromedelsförlagen, Uniskol 1970

Uno Rönndahl Skåneland utan förskoning

Lagerblads 1981

Alf Åberg Vår svenska historia

Natur och Kultur 1978