THE BASTARD CLUB

- MED SMAK FÖR DET GODA

Löpsedeln Ledare Nyheter Recensioner Intervjuer Livedatum A-Ö Gästbok Interaktivitet Länkar Info

THE SOUNDS i Folkets Park, Huskvarna 2003-04-26

Så var det då dax för The Sounds att äntra scenen i Huskvarna. I och med två inställda spelningar i Jönköping (utsålda) i höstas var trycket på dem stort inför kvällen. Arrangörerna bytte lokaler från en centralt belägen bar i Jönköping till de större (bättre) lokalerna i Folkets Park, Huskvarna, där The Hellacopters varit två veckor tidigare. Förband till The Sounds var någon lokal förmåga som jag inte ens såg och bandet Kamera, The Sounds eget förband, vilka spelade synthpopmusik. Konstigt nog var det många i publiken som kunde deras texter! Noterat är att det redan då var mer folk än på The Hellacopters spelning.

När The Sounds kommer in på scenen välter nästan hela publiken av lycka. Innan de hunnit säga ett ord så börjar tryckvågorna i publikhavet. Publiken består av killar och tjejer från 11 år till övre tonåren. Det är mest tjejer. Sångerskan Maja Ivarsson börjar med att be om ursäkt för de inställda spelningarna och lovar att ge järnet hela kvällen. Sen drar det igång! De öppnar med en knallhård "Seven Days A Week". På skiva framstår låten som en lätt poplåt. I och med Majas energi, publikkontakten och hennes attacker över scen så höjs låten avsevärt. Publiken är med, basisten är med och framför allt är Maja är med. Hon är inte så lång, men med hennes svarta byxor och skinnjacka växer hon till en rocktjej med attityd och kampvilja som en grip. Hon är överallt på scenen å burrar upp fjädrarna inför sin stora och fullkomligt vilda publik. Hon har klorna om dem vilket medför att hårdheten på tryckvågen ökas allt eftersom låten går mot sitt slut. Det här är rock med synth. Man tänker inte mycket på synthen utan själva musiken i sig.

Efter tredje låten ”Living In America” befinner sig publiken och The Sounds på toppen av en våg. The Sounds älskar det de gör och publiken älskar The Sounds för vad de gör. Fullständig närkontakt råder mellan scen och publik. Publiken överröstar Maja när hon ska bidra med lite mellansnack till sin publik. För det är hennes publik ikväll. De övriga bandlemmarna får finna sig i att det är total dominans från Majas sida. Publiken skanderar "Maja klapp klapp klapp, Maja klapp klapp klapp"… Hon får ett svettband av någon i publiken och säger att det är det snyggaste hon nånsin sett. The Sounds avverkar låt efter låt från deras debutplatta och varje sång går i 148 knutar. Hon har en enorm energi och lust. Hon hoppar från baskaggen över scenen, hon poserar framför blixtarna som en ”Sid Vicious i högform”, hon sköter hela snacket mellan låtarna och manar hela tiden på sin publik. Skinnjackan har åkt av för länge sen och på hennes överkropp vilar en sladdrig t-shirt a´la Stefan Sundström. Vänsterbasisten har slängt av sig sin skinnjacka å över dennes överkropp finns det ett linne med trycket: CBGB´S. Det här är saker man inte ser på skivan och som man måste se live för att tro på. Kanske slarvigt sagt med tanke på att Maja bär en The Ramonest-shirt på omslaget av skivan. The Sounds är vänsterbasisten, Maja och trummisen. De andra är kantspelare som inte riktigt har hängt med de tidigare nämnda gällande klädsel, uppförande på scen med mera.

The Sounds spelar en cover. Ingen i publiken har hört det men varken Maja eller publiken bryr sig. Allt hon säger och gör på scen slår som en tegelsten mot alla kids öppna armar och hon har fått publiken precis dit hon vill. "Hits For Kids" sa hon och det stämmer till en viss del, men i och med ett sånt här liveframträdande är det mer "If The Kids Are United". Ibland är det ”hey ho” a´la The Ramones i låtarna och ibland är det gitarrer från punkrocksidan. De överträffar sig själva när det gäller den biten. Efter att ha avverkat alla låtar från deras platta plus en cover och en b-sida från en singel så går det mot sitt slut. Publiken vill ha mer, men tyvärr så har The Sounds inget material kvar att ta av. Med deras sista låt Oi!dängan ”Riot” spänner The Sounds musklerna mot den svenska journalistkåren och skrapar klorna mot väggarna i riksdagshuset. De visar härmed att de är kapabla till att göra nästan vilka låtar som helst. The Sounds är poprocksynth, men också ett punkrockkollektiv i ledning av Maja och basisten. De visar att punkflirtarna kanske bara är början på vad som komma skall. Genom att se The Sounds live får man det riktiga The Sounds. Inte bara det poprocksynth-vänliga bandet man läst om i tidningarna, utan ett gäng från Helsingborg som uppför sig som de vore förband till Sham 69. Skivan fick 3/5 i betyg, men det höjs två snäpp live. The Sounds trivs bättre på scen än i en studio. Det visade de ikväll. 5/5

Mr K.