Alla barn på vår jord, måste få känna sig trygga. Känna till sina rättigheter och få ha en framtidstro. Inget barn ska behöva utsättas för våld av något slag, varken fysiskt eller psykiskt. Inte känna sig kränkta och utsättas för påhopp, mot sin vilja. I dagens samhälle pågår det tyvärr en ständig kamp mellan det goda och det onda. Barn utsätts för tortyr av olika slag. Massmedia förser oss med dagliga nyheter om avskyvärda händelser. För många barn, är den trygga kärnfamiljen splittrad av olika orsaker. Barns nyfikenhet tittar in i de olika chattprogrammen, son våra kära datorer förser oss med. Tragedier händer, som vi aldrig någonsin får blunda för. Barn är vår framtidstro och vi måste försöka uppmärsamma omvärlden på vad som sker. Rädda Barnen, gör ett fantastiskt jobb, men våra allas ögon och öron måste ständigt vaka över vår samtid.Allt för att förhindra brott mot våra älskade ungar. Inget barn, ska behöva utsättas för mobbing eller någon form av våld. Barn, måste få vara barn den lilla tid de är det.

Svarta sekunder blir till minuter blir till timmar. Vi ser dagligen bevis på ondska i vår värld. Värre och värre blir alla övergrepp. Nu är det bråttom, bråttom, för att inte gamla Sverige helt ska tappa sitt ansikte. Vi kan inte acceptera en värld, vars mäns syn på oss kvinnor, leder till, att kvinnor blir våldtagna och efteråt tycker, att samma sak är helt normalt. "Hon gjorde inget motstånd". Nej, vem kan orka göra motstånd i underläge, då kanske flera män beter sig som perversa djur. Som lagarna är formade idag, kan vi aldrig godta, då det gäller våldtäktsmål. Det måste bli ett bättre skydd mot den svage, "den lilla människan". Den förtryckande våldspornografin sprider sig allt längre ner i åldrarna och vad blir resultatet? Kvinnor blir okänsligt utnyttjade av män, som tycks tro de har makten och iskallt slår sina klor i försvarslösa offer. Våld på kvinnor, handlar säkert inte bara om kvinnors klädsel eller dryckesvanor. Makten, spelar säkert huvudrollen, övertaget om en värnlös, liten människa. Skadad fysiskt och psykiskt och sen inte bli trodd eller få upprättelse, måste vara fruktansvärt. Handlingen kan knäcka den starkaste. Människor, som blivit allvarligt kränkta, har med all sannolikhet, en lång och mödosam väg framför sig, för att försöka bygga upp ett naturligt självtillit igen. Dessa groteska minnen, som de tvingas släpa på och sedan försöka frigöra sig ifrån orkar tanken knappt styra. Män som okänsligt utsätter kvinnor för obehag och så mycket smärta, borde få ett ordentligt, kännbart straff. Jag är nästan hundra på, att många håller med om det.

Vi ryser till, när ordet cancer förs på tal. Ett ord, som vi ogärna önskar närmare kontakt med. Min mormor, fick cancer, då hon var 89, ja nästan 90 år fyllda. Jag ville inte tro, att det var sant. Hon blev opererad, då hon för övrigt var en mycket stark fysisk människa. Operationen gick bra och hon levde ett ganska bra liv en tid efter det. På sitt 92 år, märkte vi, att hon blev mer och mer glömsk. En dag blev vi tvungna, att köra henne till ett äldreboende, då hon trillat och inte kunde bo själv. Mot hennes vilja, något som jag aldrig glömmer. Hon bodde dessförinnan ensam i sin lägenhet, med hemhjälpen som stöd ett par gånger i veckan. I sex månader bodde hon kvar på äldreboendet, sen orkade hon inte längre. Det var hemskt, att se en så älskad människa förändras. Vi stod för övrigt varann väldigt nära. Sen barnsben, hade min mormor och jag träffats nästan dagligen. Jag som arbetat med så många cancersjuka människor i mitt liv, kunde inte greppa om och hålla kvar min älskade mormor. Vi, som alltid hållt så hårt om varann, alltid stöttat och haft våra mysiga kaffe och pratstunder. Jag kunde eller ville inte förstå. Min mormor var en mycket viljestark person, som absolut önskade leva. Cancern, fick ett stadigt grepp om henne och ville inte släppa taget. Visserligen var hon gammal och hade levt ett långt och bra liv, men när någon så kär vän tappar fotfästet, så förstår man ingenting. Min pappa, for också han till sitt "Lyckoland" för ett par år sedan. Cancern, tog också hans liv. Man kan tycka, att när äldre människor går bort i sjukdomen, är det väl okej. De har ju levt sina liv, men när stunden kommer. är det hårt ändå. Cancern, är en otrevlig sjukdom, som drabbar både gammal och ung. Ingen kommer undan om den har bestämt sig för, att klamra sig fast och stanna. Det är därför så viktigt, tycker jag, att ge en liten gåva till forskningen. Vi kan när som helst själv eller människor runt om oss bli drabbade och beröras av denna ilskna sjukdom.

Mina tankar och funderingar över hur vi människor sårar varandra, medvetet eller omedvetet, tycks sällan ta semester.
Vi önskar säkert alla se oss som snälla och hyggliga människor. Ingen borde få bli utsatt för oförskämdhet, nervärdering eller irroni.Tyvärr har vissa benägenhet, att framhäva sitt eget "jag". De roar sig på andras bekostnad genom, att göra andra till åtlöje. Kritiserar på allt och alla. Det kan vara i stora eller mindre sammanhang, på jobb, inom sin egen familj eller i vänkretsen. En del människor försöker ständigt vara i centrum och ofta sticker de ut sitt krokben för egen vinnings skull. I deras öron klingar hela tiden orden, se på mig, hör på mig, för att få den där uppmärksamheten, som "veta bättre människor" alltid vill ha. Vi kan alla kasta ur oss ord på ett slarvigt och omänskligt sätt, som kan såra så oerhört. Då man kommit ¨så långt och slösar bort sin energi på spott och spe, har man då inte kommit på villospår. En stökig tillvaro inom oss själva, leder ofta till känslomässiga konflikter och bidrar oftast till eget lidande, förutom den eller de drabbade. Olustiga situationer uppkommer inte av sig själv, vi människor, är alltid upphov till dem. Tanken är viktig, på två givna ord, nämligen RESPEKT och FÖRLÅT. Ingen människa ska behöva bli utsatt för otrevligheter, som sårar ens självkänsla. Om det väl har hänt, borde det vara en självklarhet, att försöka på alla vis, att reda ut uppstådda positioner. Många ledsamheter kan undvikas genom respekt och förlåt. Två, så små viktiga ord, att bära med sig i sin ryggsäck. Vi kan alla hjälpas åt, att lyfta upp tillvaron och kämpa för allas människors lika värde. Vi får aldrig glömma, varje människa är unk och det finns bara en av var och en. It´s not only rock´and roll.

"Den lilla människan"har ont i själen.Ser sig i speglen och undrar, "är det här verkligen jag". Kampen är hård för att hålla sig vaken. I kylan står hon naken och ensam. Alla "varför just jag", tar mycket tid. Söker mening, söker svar. Tankar på, att allt har gått förlorat, känns som om inget finns kvar. Trasig i själen, spelar hon alla kort med det som kallas livet, men hon får alltid en dålig giv. Lätt att fly bort, hålla sig gömd i sitt eget inre. Känner sig vilsen och rådvill i alla vägskäl. Orkar inte ensam, tankar spökar runt. Kanske segla bort för alltid på ett moln. Kanske där uppe någon ser och räcker ut en hand. Humöret växlar mellan gråt och påklistrat leende. Ett gott skratt, lär förlösa, men det är svårt, så svårt. Måste ljuga för sig själv och sin omgivning. Måste dölja litegrann. Skamligt, så skamligt, att inte vara som andra, inte passa in. Bättre tiga och kura ihop sig i sin ensamhet. Hon önskar inget hellre än, att någon kommer och sticker hål på bubblan. Liten och svag orkar inte själv. "Vitrockar", finns till för att hjälpa, det känner hon till. Kanske i morgon orkar hon gå med tunga steg, för att be om hjälp. Sjukvården kan vi både risa och rosa, då det gäller hjälp för "den lilla människan". Har man tur, så får hon verklig hjälp och orkar gå vidare i världen. Men allt för sällan, har hon sådan tur. Sjukvården är stressad idag och oftast är det bara en pappersbit, något som kallas recept, som sticks i en liten rådvill hand. Dålig uppföljning, blir knuffad hit och dit. Vet varken ut eller in, blir kvar i den där bubblan med alla sina mardrömmar om att överleva morgondagen. Föräldrar är alltid föräldrar och barnen blir alltid barn i deras ögon hur gamla de än blir. Vi som finns vid barnens sida, får inte ge upp, utan göra allt vi kan för att våra ungar ska få ett värdigt liv att trampa runt i.Det finns dom, som har tur och lyckas få en bra lösning på alla svårigheter, men det är inte många. Vi kan inte bara skylla på stress i sjukvården och för lite personal. Det finns verkligt fina och förstående "vitrockar", som tar sin tid och bemöter med varma händer. Men vi får aldrig ge upp utan stå på oss i våra rättigheter. Alla kan halka till och snubbla lite grann på vår vingliga väg, i det vi kallar för livet.

Ständigt påminns vi, då massmedia knackar på vår dörr, om hur många äldre behandlas på våra äldreboenden. Man blir drabbad av sorg, besvikelse och ilska var gång. Ständigt är det nya rubriker, som gapar mot oss. Man blir så ledsen. Personal har inte tid för oroliga, ensamma, ledsna, sjuka och döende gamla människor. De har inte tid. Varför inte satsa lite mer pengar och utbildning på personalen. Målet för vården borde vara att ge varje människa bästa möjliga livskvalitet, så länge man lever. Den sista tiden här på vår jord, borde alla få del av kärlek och respekt. En lindring av smärtan, fysiskt, psykiskt och socialt. Allas rätt till beröring och omtanke, en önskan som vi alla önskar. Få känna, att livet är lika värdefullt, trots ålderdom och krämpor. Inte någon skall behöva vara ensam i livets slutskede. Det finns alltid någon som kan sitta och hålla handen. Jag har själv upplevt, att en av mina nära och kära, inte fick den möjligheten och det skrämmer. Vi, som alltid turades om, att hälsa på varenda dag och talade så tydligt om våra önskningar. Men det kom inte något telefonsamtal förrän allt var över. Det var hemskt. Något som jag aldrig glömmer. Vad vet vi som anhöriga vad som spelas upp, då vi satt fötterna utanför trösklen, då vi besökt våra kära. Vi går med vilsna steg i upptrampade spår och har inte en aning om vad som pågår, när vi inte är där. Vi är "bara" människor, men det finns skillnader på oss alla. Som vi själva vill och önskar, att vi ska bli behandlade vid sjukdom och ålderdom, borde vi behandla andra medmänniskor. Glöm aldrig det. Vården är tung och slitsam idag, då personal fattas, men det får aldrig bli ett hinder för att gå över styr och missvårda stackars försvarslösa, gamla människor.

Jag blir glad om du lämnar lite spår efter dig i min tankebok.
Kommentera eller bara tyck till om vad just dina sanningar säjer till dej.