Hej och välkommen till mitt hjärteskafferi.
Här flanerar jag runt i mina tankar, som stundtals blomstrar upp och ger mig mening i livet. Vår tillvaro är inte alltid så lätt att leva och förstå sig på. Kroppen och själen för ständigt en dialog med varan. Ibland tycks det som vi måste vända upp och ner på tillvaron, innan allt kommer på plats. Vi springer i olika labyrinter och ofta hittar vi inte ut. Vi hinner inte med allt som förväntas av oss. Vi har inte tid. Vi som egentligen alltid vill stå i blom och vara alla till lags. Det här livet, som vi fått till låns, ett litet tid, skall ju innehålla så många skatter. Stundtals kan man hamna utanför vägkanten på den långa färden. Vi kan hamna i gamla utslitna fotspår och svårt att nå våra mål. Det kan med andra ord, vara oerhört komplicerat att vara en människa, som passar in i systemet.
Pengar, makt och bokliga kunskaper, är för otroligt många människor i dagens samhälle, lyckan för ett gott liv. Jag för min del, tror inte att människor med hög utbildning och makt, mår så mycket bättre, än den lilla människan på industrigolvet. Jag tror, att grunden för att leva ett gott liv, är mer komplicerat än så. Vårt eget förhållande till oss själva, samt vårt förhållande till andra människor i vår närhet, betyder säkert allra mest för att leva ett någorlunda gott liv
Men om man då har den där känslan att inte räcka till och gör sina klaverklamp gång på gång. När rösterna inom oss överöser med tyckande och tänkande i ett enda virrvarr. Då är det inte så lätt att nysta upp trasslet. Visserligen försöker man gång på gång att knyta ihop trådarna. Knutarna känns, utan att de syns. Till slut håller inte knutan, den brister och lidelsen blir svår. Speciellt, då man lever i en bubbla och inte vill eller våga störa. Rädd för att skapa stora problem i relation till andra människor. Bäst att skydda negativa erfarenheter från tidigare tid, skydda självkänsla och integritet.
Något, som är så välbekant och som blivit till en värsta ovän kommer på besök igen. Alla "varför just jag" och "varför beter jag mig så här gång på gång". "Varför kan jag inte lära av mina tidigare floppar"??? Frågan ställs DAMP/ADHD.

Jag har börjat ana, att åldern efter femtio,börjar man sumera sitt liv. Verkligheten, som bråkat med mig,tycks bråka ännu mer.Jag är långt ifrån ung, men inte riktigt gammal. Nu har jag all chans i världen att förverkliga och försöka hjälpa till med en del missar, som gått förlorade. Det är så mycket, som man blundar för i sitt liv. Tillbakablickar, men samtidigt framtidsvyer speglar sig i i gemenskap i speglen. Visst har man mycket med sig i bagaget, som tål att sortera i. Egen barndom, tonårstid, familjetid, tillhör tillbakablickar. Förgången nutid, då en hel del tragedier, men även lyckostunder präglade livet..

Att skriva reflekterar tillbaks till alla de stunder, då lyckan är att se sig själv på nytt i ett annat perspektiv. Ljuset kastas på olika händelser, från den lilla flickan, som precis har lärt sig cykla, till alla stunder som mamma, mormor och farmor. Små ögonblick som etsat sig fast på näthinnan en gång, får helt plötsligt en helt annan dimention.
Jag, liksom alla andra, har utsatts för alla möjliga prövningar genom livet. Nutid och dåtid förs samman och nu förstår jag lite bättre vad allting handlar om. Ett bra sätt för mig, är att bjuda in "minnet" till en nostalgifest, som blir minne för alla de mina i form av tankar, som blir till ord, som blir till mina kapitel i min "Livsbok".

Det kan vara oerhört krångligt att vara människa. Svårt att förstå och komma till klarhet om tillvaron. Svårt att hela tiden leva i balans med sig själv och andra. Mina barn, som jag är så tacksam för, att de finns i min lilla värld, betyder så oerhört mycket för mig. Jag har levt som ensamstående mamma till dom i nästan hela deras uppväxt. Det har inte varit lätt, att pyssla ihop, då jag verkligen inte haft guld i händerna. Barnen har inte haft tillgång till sin pappa, av förklarliga själ. Allting hade kanske varit lite lättare om han varit där och backat upp, vid olika tillfällen. Slumpmässiga situationer av ögonblick, dröjer sig kvar i dimman. Livets kapitel går vidare, hur det än har varit och en nutid kommer alltid till livets slut.
Ett utav mina två "SOLBARN" lider av ett dolt handikapp, som många ännu inte tycks förstå. Detta trots att fler och fler nu får diagnosen DAMP/ADHD.
Med mina egna ord, ska jag nu berätta lite om iakttagelser, funderingar och handlingar runt mitt "SOLBARN". Kanske kan jag med mina ord, stötta eller vara till någon hjälp för andra, som kanske lider i tysthet.

1972 kikade en liten kille ut och såg denna världens ljus. Ett mycket efterlängtat barn, en lillebror till vår flicka, som då var fyra år. Vad jag var stolt, endast 24 år och mamma till två fantastiskt gulliga ungar. Lyckan var fullständig, då vi hade fått våra två önskebarn, en prinsessa och nu en liten prins. Vi var unga, jättelyckliga och förälskade föräldrar. Vår egen lilla familj. Nu varar inte den där drömlyckan för alltid, som väl alla har kännedom om. Det är inte bara guld och röda rosor, då man har ansvar för de där små knytena. Nu blev det tufft att vara förälder, då jobbet, hemmets alla sysslor och barnen tog all min tid.
En dotter i trotsålder och en liten baby, som inte alls ville sova. Mitt "Solbarn", jag kallar honom så, växte in i sin roll, som en hyperaktiv unge med massor av energi. Många nätter tillbringade vi, min pojke och jag, på stora rumsgolvet. Jag tassade upp, lyfte upp mitt "energiknippe"ur sängen, plockade fram säcken, med alla leksaker i. Det skulle mysas, lekas och faras runt. Om inte, uppstod alltid konflikter och så raseriutbrott. Visst pappan och storasyster skulle ju få natt och sovro,så det var för mig att följa "energiknippets" alla regler. Så här kan jag beskriva början på en lång tid framöver. Barnens pappa, fick så jobb som representant och fördrev mycket tid på resande fot. Jag och barnen tillbringade vår tid med oss själva i och med det. Allt efter som pojken växte, ju fler blev de okontrollerade utbrotten. Jag anade ugglor i mossen, då jag trodde mig veta, att han inte hörde så bra. Misstanken fanns hos mig, att något var galet. Jag skulle få veta en tid senare. Jag släppte ogärna ut honom ensam med småkompisar på vår lekplats, precis utanför huset. Men det hände även det ibland.Vi bodde längst upp i ett fyravåningshus, med balkong mot lekplatsen. Då jag kallade på honom, "ville" han inte alls höra mig. Episoder uppstod ett flertal gånger, då han och bästisen, for iväg på egna upptäcktsfärder, som kunde slutat mycket illa.Han parkerade alltid sig på första pakett, längst fram, framför den älskade tv apparaten, med ljudet på full speed. Människor, som inte kände mitt solbarn tillräckligt, tyckte säkert, att han pratade ett "rövarspråk" Alla barn är olika i sin utveckling. Som mamma förtränger man och vill inte tro, att det kan vara något som helst fel på ens egna barn. Lite sen i utvecklingen möjligtvis. Mitt "energiknippe" var alltid en glad liten filur, mellan sina raseriutbrott. Han kunde förtrolla, med sin charm, lika väl som reta gallfeber på omgivningen. Jag fick aldrig glömma, att alltid ha mina ögon i riktning mot hans håll, då jag visste så väl att energin kunde få honom att "klättra på väggarna". Det kunde ställa till oreda i andras ögon och sätta mig som mamma i klistret. Mitt "Solbarn", var ett ryck, slit och dra barn, allt skulle plockas på och undersökas oavsett om vi var hemma eller borta hos mindre roade människor. Min intuition, sa mig att något inte var okej, men vad, skulle avslöjas på 4-årskontrollen. Det satte tysta spår i min verklighet.

Året är 1976 och ord som DAMP/ADHD, hade jag aldrig hört talas om.
På den obligatoriska fyraårs kontrollen, gick allt som förväntat. Min fyraåring satte in sin protest. precis innanför dörrtröskeln. Det mesta av, vad den där tanten med vit rock försökte övertala min pojke om att göra, tog han avstånd från. Få pusselbitarna att passa och att rita gubbe, kunde hon själv göra, tyckte han. Som ett fartvidunder virvlade pojken runt bland allt annat än just det som han skulle testas för. Retfullt, gick vi därifrån, utan riktigt uträttat vad vi kom dit för. Situationen var inte ny för mig precis. Vad min son skulle utsättas för, fick jag förbereda honom på , lång tid innan och upprepa tills vi var på plats. De allra flesta gånger gick vi från med outrättat ärende. Telefonen ringer några dagar senare för att meddela mig om att pojkens ögon inte var så bra. Jag blev helt ställd, då jag var beredd på en riktig kontroll av pojkens öron. Nåväl, remiss skickas om båda och som väntat var hörseln mycket nersatt. Det ena ögat skulle korrigeras, då min pojke led av en skelning, som förorsakade dålig syn på vänsterögat.
Allt detta i ett händelseförlopp, då skilsmässa, var ett faktum mellan mig och pojkens pappa. Kaos i tillvaron, kan man milt uttrycka det.. Ensamstående mamma, mitt i livet, alla bekymmer hopar sig. Nu följer en tid, då allt kretsar runt mitt "Solbarn". Massor av besök på sjukhus. Ständigt uppkopplad, almanackan fullklottrad med tider för olika besök på sjukhus och annat. Jag har tappat räkningen på alla öronoperationer, som min pojke genomgått. Frisk och hörande ett par eller i bästa fall, fyra veckor, för att sedan återigen opereras, med allt som det innebar. Hörapparater av olika slag. Obehag och raseri. Många ögon kontroller, otäcka ögonlappar,som tejpades fast på huden, glasögon och allt ståhej runt detta av ett argsint och vilt "Solbarn". Mitt i all denna kaos, fick han alltid mig att skratta. Solen,lyste verkligen om honom, då han häftigt imiterade den store idolen Elvis Presley. I handen iklädd en diskborste som mikrofon, med höfterna gungande och benen vispande , var han kungen själv.

Mina funderingar spretar hit och dit. Kanske om jag hade gjort så här eller så där, men kommer alltid till samma svar. Dåtiden är inte så mycket att göra något åt. Ung och oerfaren samt dessutom ensamstående mamma mitt i arbetslivet. Mitt barn började skolan ett år senare, något som jag helt och hållet själv fick avgöra. Med tanke på min pojkes dåliga hörsel, ett handikapp som han hade fått dras med redan från mycket liten, fick jag rådet att vänta ett år. Skolan, var en pina, då det nu ställdes ytterliga krav på uppmärksamhet och stillasittande. Det kom aldrig på frågan om eventuell skola för särskilt behövande. Så allvarligt såg man inte på handikappet. Däremot en möjlighet till särskilt stöd i enstaka ämnen. Det var både med glädje och ilska min pojke mottog den möjligheten. Matematik, var en fasa, annars hängde han med ganska bra i de övriga ämnena. Visserligen fick han lägga ner betydligt mycket mer energi på sitt skolarbete. Många och långa var de kvällar, då han läste in på band och sedan genom hörsnäcka nerkrupen för natten, präntade in informationen. Prov och uppgifter skrev han sedan ner nästan exakt efter bokens innehåll. På så sätt klarade han av den pressade och stressande skolgången. Jag förstod mycket tidigt, att skolan var en pina för min pojke. Han tog därför tillfället i akt ett antal gånger och skolka från eländet, för att få lite andrum. Jag själv arbetade och hade inte alltid möjligheter att kontrollera ungarnas skolgång och fritid.
Nya situationer och förehavanden, måste förberedas en lång tid innan. Alla misslyckanden ledde till okontrollerade utbrott, då han ansåg sig inte vara tillräcklig i det han företog sig. Min lille pojke, mitt "Solbarn" led säkert själv väldigt mycket av att inte kunna prestera och reagera lagom i olika positioner i sin uppväxt. Hans räddning var många gånger att sätta på sin berömda clownmask och underhålla med glädje, skratt och humor. Han var något av en expert, på att charma och dra till sig blickarna. Ingen i hela världen hade kunnat ersätta honom för mig. Ett mycket önskat barn full av energi, godhet, omtanke och alltid lika överraskande.

Resan mot att bli vuxen blev, för mitt Solbarn kantat av många och svåra upplevelser. Begrepp, som god livskvalitet, såg han som i en dimma. Gång efter annan, kullkastades planer, som var mål för ett fortsatt bra liv. Besvikelser, blev till lögner, väl gömda i ett ledset hjärta. Hans existens och medvetande, speglades naturligtvis över på mig, som mamma. När livet slår gnister och man ser verklighetens barriär på nära håll i förtvivlan, är det svårt, så svårt i ett modershjärta. Mitt Solbarn, gick sin egen väg, med alla sina lögner väl instoppade i sin ryggsäck.
Känslan av att inte vara tillräcklig, utan ständigt bli påmind av alla "veta bättre" människor, om hur livet ska levas för att passa in i samhället, kan knäcka självförtroendet ännu mer. Skolor och arbeten, med återkommande avhopp, blev den naturliga följden. Konflikterna med familj, arbetskamrater, chefer med flera, blev ett vardaglig beteende, alltid med katastrof i bakfickan. Alla avhopp, som ställde till så mycket, både för min pojke och av naturliga själ, även för mig. Människor utanför min pojkes bubbla, visste ju så mycket bättre och förstod ingenting varför han alltid lyckades rasera, det han byggt upp. Ingen visste, inte ens min pojke, vad som egentligen orsakade allt kaos i hans verklighet.
Min modersroll blev många gånger ifrågasatt, då jag alltid tog mitt barn i försvar. Ingen visste, hur jag led i min ensamhet, då alla andra trodde sig veta sanningen. Kommentarer om hur jag alltid beskyddat en av mina barn, tagit honom under mina vingar, inte släppt taget för vidare färd i livet. Jag anade hela tiden, i mitt hjärta, att min pojkes beteende, var något som han själv inte kunde hjälpa och råda över. Mitt agerande och handlande var kanske inte alls så konstigt, som många ansett/anser sig tro. I tystnade fanns orden, som solen i mitt rum.
Juli månad 1991, blev jag en mycket lycklig, mormor, då min dotter fick ett efterlängtat litet gossebarn. Inget bättre kunde hända mig just då, "livets efterrätt", ett litet barnbarn. Samma år, i september månad, fick jag ett telefonsamtal. Lika oförberett, men samtidigt lika självklart, blev jag överrumplad. Rösten i andra ändan, var upprymd och glad och min son överraskade ännu en gång. "Grattis, du har blivit farmor". Jag blev naturligtvis både glad och förtvivlad. Mamman till barnet, var känt för mig, men bara ytligt. Min pojke flyttade hemifrån till sin tjej, lika hastigt som allting annat i hans liv. Att dölja och gömma i sin trygga ryggsäck, hade vid detta laget blivit en vardaglig syssla för min son. Många tårar och sömnfria nätter plågade mig under en lång tid. Omtanken om ett barn, trots liten hade blivit stor, fanns alltid i mitt hjärta. Släppa taget, var inte alls så lätt, som många tycktes tro, då jag i mitt innersta hade mina aningar om alla "varför".
Naturligtvis, sprack min sons planer på den lyckliga lilla familjeidyllen. Det visade sig senare, att hans lilla prinsessa, mitt barnbarn, också visade på samma symtom, men har naturligtvis en helt annan förutsättning 2003, med mycket mer visshet om det dolda handikappet.

Livets resa, tanken av det förgångna som ständigt återkommer. Samtalen som finns, men är svåra att få fattning om. Livet raseras gång på gång och ingen förstår varför.
Det finns ingen gynnsam vind, för den som inte vet vart han ska fara. I skuggan av värmen gömmer sig barnet, som nu hunnit bli vuxen. Allt i hans liv återupprepas gång på gång och blir till olyckliga stunder. Hans tankar är, att inte bråka med verkligheten, utan önskar bara uppnå lugn och ro. Allt tyckande och tänkande runtom, snurrar som en virvelvind av röster i hjärnan. "Vad är det för fel och varför gör jag om och om samma misstag, som jag själv får stå till svars för ideligen"? Nu är det verkligen kaos, allt är bara mörker. Han ser ingen utväg, då alla skepp är brända för honom. Bäst att stanna kvar i bubblan, ingen förstår i alla fall och allra minst han själv. Kontakten med yttervärlden blir mindre och mindre. Kanske klarar han av ännu en dag, men sen... "Vad är det för mening att leva, det finns inget, som jag klarar av, utan bara ställer till bekymmer för de mina hela tiden."
Som mamma, ger man aldrig upp hoppet om sina barn. Det brinner alltid ett ljus, ett hopp i hjärtat. Barnen har inte bett att få komma till denna underliga värld. Efter träget ringande och sökande lyckades jag. Med försiktighet och lugn hade vi ett förtroget samtal. Tiden var mogen för, att söka hjälp för ett beteendemönster, som pågått i större delen av mitt barns liv. Känslan av att äntligen kunnat hjälpa på rätt sätt, går inte att med ord beskriva. Min son var nerstämd och så tom på energi, men nu fanns det en ljusning i sikte.
Vård och behandling, i dagens samhälle diskuteras mycket och det gäller att hamna rätt i "vitrockarnas" krypin. Jag hoppas och tror, att min son i detta nu, har fått en förklaring på alla "varför". Det har öppnats en dörr och nu är det frågan om att förstå och acceptera en livssituation, som han hade oturen att bli drabbad av. Rätt medicinering, samtal, tester och undersökningar för att förmå regnbågen att ställa till en solskensfest. En bra början för att kunna se framtiden lite ljusare. Mitt barn hade tur, då han inte hamnade i missbruk, då det är så många som trillar dit.
Jag hoppas av hela mitt hjärta, att mitt barn, som nu är vuxen, slipper åka berg och dalbana i känslolivet resten av sitt liv. Visserligen kommer det alltid motgång som kan skymma solen. Förstå vad allting handlar om, är en lycka i sig. Medvetenhet om mindre bra egenskaper, är ett bra sätt att jobba vidare på sitt handikapp och göra så bra ifrån sig som möjligt. Varje människa har en hel del bra och fungerande egenskaper, som han kan lyfta upp och det kan komplettera de mindre bra.
Jag tror det är viktigt, att få en diagnos, så man vet vad allting handlar om. Många föräldrar, har dock av en helt annan uppfattning, då de tror, att en diagnos blir en brännstämpel och utgör då ett ännu tydligare hinder för barnens framtid. Det är inte så lätt för arbetsgivare, arbetskamrater och alla runt om, att veta varför de som har detta medfödda dilemma, uppför sig som de gör i olika stressituationer. Varför de söker sig till lugna platser i ensamhet, då motgång hälsar på. Varför den där nya upplevelsen, verksamheten eller förhållandet är så skrämmande. Varför humöret pendlar mellan stor glädje och ledsamhet. Varför gång på gång inte avsluta påbörjade projekt. Varför de misstolkar, blir lättretliga och överreagerar. Varför de inte kommer på den där festen, av rädsla för sitt eget självförtroende, då andra presterar så mycket bättre. Det är inte alls lätt att förstå, om man inte har en aning om vad allting handlar om.

Barnen är vår framtid, våra alldeles egna, hur små eller stora de än är. Alla barn är olika, med blandade egenheter. Alla barn, oavsett avvikelser på något sätt, måste känna sig välkomna i vår värld. De har verkligen inte bett att få komma hit. Det är vi föräldrar, som måste se till deras trygghet och försöka hjälpa till på alla vis, speciellt då det brakar ihop och livsgrenen börjar knaka. Av mina egna erfarenheter, har jag lärt mig. Det lönar sig, att vara trägen. Den lilla, utsatta människan får aldrig glömmas bort. Alla liv är lika mycket värda Finns det något bättre, än våra underbara "Solbarn", som med sin energi värmer i ett moders eller fadershjärta.
DAMP/ADHD barn, födda med ett handikapp, ett neuropsykiskt problem, måste få känna att det finns hopp och att de kan känna sig trygga "ute där". Därför behövs verkligen så mycket upplysning som möjligt i vårt samhälle om detta handikapp. Låt alla barn möta livet med kärlek och tillit inte med misstanke och tvivel..

Tack för ni har läst mina ord, mina tillbakablickar och bråk med verkligheten.
Jag vill tacka min son för all hjälp och tålamod med min allra första hemsida.
Likaså för att jag fick lov att publicera denna text.
Du lyser upp och sätter färg på tillvaron. Kramelikram och Tack till dig!

Läs gärna nästa sida om mitt solbarn.
Där skriver jag om utredning och diagnos i vuxen ålder.