Jag tänder många ljus och håller om dig i vinden.

Välkommen in till mitt hjärteskafferi och till fortsättningen på mina sanningar om mitt solbarn...
Att styra fotstegen mot rätt väg i livet, är inte så enkelt, då man snubblat gång på gång. Grubblerier, som blir till oro och ångest, som blir till djup depression. I vår vardag ser vi ofta symtom på meningslös och tom tillvaro. Människor, som mår så fruktansvärt dåligt och stänger in sin tillvaro och allt i sin ryggsäck med sig själv och stannar där. Det är då vi andra kommer in, vi människor som tror oss veta, att det inte står rätt till. Jag som mamma till ett av mina barn, var/är det självklart, att jag är stöttepelaren, kryckan, som alltid finns vid hans sida. Jag är den enda i hans liv, som vet och förstår vad allting handlar om. Vi skall klara det tillsammans, det är ändå ingen annan som bryr sig särskilt mycket.

Samtalen till förändring.

Ett klart tecken är instängdhet och isolering från alla, ja även från de allra närmaste. Inte störa och oroa friden nu igen. Min berättelse om min kamp, börjar här och nu.

Telefonsamtal på telefonsamtal, SMS samt besök utan något gensvar. På jakt efter sanning och klarhet ger jag inte upp. Skam och litenhet, döljer sig bakom telefonluren, men det allra värsta av allt en förtvivlan och ledsamhet, som jag aldrig har upplevt innan. Nu har jag bestämt mig. Det får bära eller brista. Med en mycket lugn och förstående röst försöker jag få fram sanningen och förklara vad han nu är i behov av. Sanningen, som jag misstänkt ett bra tag, återigen arbetslös och med allt som det för med sig. Tanken är solklar, pusselbitarna måste komma på rätt plats.. Ordet ADHD, har jag gömt längst inne i hjärtat och aldrig förmått mig uttala i mening om , att just min son lider av det. Skall jag som mamma och medmänniska försöka hjälpa mitt älskade barn till en meningsfull framtid, är det nu ett "måste". Känner i nuläget en inre kraft, jag måste innan en katastrof bryter ut. För människor, som lider av alla symtom till just DAMP/ADHD och kanske inte själv har tänkt den tanken eller förtränger den, reagerar med raseriutbrott och stänger dörren med kraftslag ännu hårdare. Tiden var mogen för ett förtroligt samtal, som tur var. För att närma sig lycka och harmoni, måste nu det första steget tampas mot "vitrockarnas" byggnad. Någonstans måste resan börja. Så blev det, akutintaget på psyiatriska kliniken. Vi satt och satt, väntan var lång och inom mig fanns tanken om avvikelse ännu en gång. Symtom, som en yttre kontroll och misstänksamhet styr och hastigt kan stegen leda mot utgången. Följden blir, att ingenting blir uträttat. Upprepningar av detta beteende följer många gånger med ända upp i vuxenålder. Så äntligen, en varm röst bad min son, att följa med henne in på ett rum. Efter en bra stund, kommer samma varma "vitrock" ut till mig och ber mig följa med in. Jakten på en diagnos för att få svar på alla "varför", har börjat. För att själen ska må bra, måste kroppen må bra och vise versa. Ett "krya på dej" bevis sticker man inte bara handen på en människa, utan noggrann diskussion och en så enkel som möjligt förklaring om hur medicinen verkar samt eventuella biverkningar. Många människor har aldrig varit i kontakt med psykiatrin och därmed aldrig medicinerat med preprat mot ångest och depression. Så var också fallet med min son. En del psykofarmaka passar som handen i handsken, andra gör snarare motsatt verkan. Det är därför oerhört viktigt, med regelbundet, återkommande besök för samtal. Min son hade tur. Han möttes med glädje och absolut förståelse från en läkare, som inte var mycket äldre än honom själv. Ett första intryck, betyder så oerhört mycket och därmed var det första hindret ur vägen. Då konstlad glädje är trampad en lång tid, kändes det nu som en befrielse, som en gammal sten föll från hjärtat. Som mamma känner man sitt barn från vaggan till samtid. Jag vill ge ett gott råd till alla stackars vilsna själar, att skriva ner hur man känner sig och hur man beter sig. Hur man upplever/upplevt sin livsresa. Om man inte kan eller orkar själv, ta hjälp av någon som verkligen känner dig och vet hur du mår. Då man sitter framför en läkare eller psykiatriker, blir nästan orden fastklistrade i munnen och man får kanske inte fram vad man skulle sagt. Kom ihåg, att det är bara du själv som känner som du gör. Ingen läkare kan veta om just din livssituation. Ett annat bra råd är, har du möjlighet, att ha en närstående förstående människa med dig vid din sida, så gör så. Fyra ögon och öron är mycket bättre än två vingbrutna.
Stegen mot "vitrockarnas byggnad var tunga, nu gick vi med mycket lättade steg därifrån.

Resan går sakta, men säkert.

Steg för steg, dag för dag byggs nu själen, men också ekonomi och den sociala biten upp. Med löfte om en ordentlig utredning och stadig, kontinuerlig kontakt med läkare så väl som psykolog, känns livet lite lättare. Telefonkontakt, mail, prata, prata. Det är många pusselbitar som nu måste läggas på plats för, att överhuvud taget kunna existera i vårt samhälle. Det är mycket viktigt, att få en så bra som möjligt relation till berörda på socialtjänsten, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och så förståss hyresvärld, el och telebolag etc. En sak har jag lärt mig, är man bara själv villig och önskar inget hellre än att reda upp sitt förflutna, är de allra flesta hur gulliga och förstående som helst. Allt har sin tid, men Rom byggdes inte på en dag.

utredningen gick till så här;
Psykologkontakt med samtal och olika tester vid ett flertal tillfällen. Upprepande läkarkontakt samt röntgen av hjärnan. Så småningom besök hos Arbetsförmedlingens egen arbetspsykolog. Eftersom min son blev sjukskriven i efterhand, var FK en viktig kugge i hjulet. Kontaktpersoner från både AFM och FK tilldelades och har samarbete med varandra tillsammans med min son.

Diagnos.

Utredningen från både sjukhuset och AF tillsammans med alla andra samtal, visar klart på ett dolt handikapp, som heter ADHD.
Testerna gick till på följande vis; Min son fick fylla i olika frågeformulär och en del av dessa på tid uppe på sjukhuset. För AF och AFM underlag fick han med sig en del sådana hem, vilka berörde allt från barndom till vuxenliv. Uppe på Arbetsförmedlinen fick han genomgå en hel dag med olika tester. Olika uppgifter, allt från penna och pappersuppgifter till uppgifter på dator.

Så äntligen, efter så många år av missnöje över sej själv samt undrande "VARFÖR", har nu min son fått svar på många frågor som plågat honom. Symtomen på handikappet är många. En är stressotålighet, vilket kan leda till så många konflikter. just stressfaktorn hos min son konstaterades som stor. Vilket vi i och för sej visste innan. Nu fick han verkligt bevis via röntgen och alla de många tester som gjordes. Testerna uttryckte en helt normal begåvning och det har jag aldrig tvivlat på för den delen. Däremot han själv i alla sina "Varför".

solstormen drar sakta bort.

Idag är min son under rehabilitering och bygger upp sej själv och det sociala livet. Han har aldrig vetat riktigt vad han velat syssla med. Inte heller så lätt om man inte har skolor och utbildningar. Nu har han fått chansen, att prova på lite som han skulle kunna tänka sej att syssla med. Trivs bra med sej själv och på arbetet. Sysslar nu med vaktmästeri och fastighetsskötsel, vilket han finner mycket intressant. Trivs bra med arbetskamrater och jag som mamma känner min son som mycket lugnare idag. Han har kommit en bit på en ny resa och vet att han duger alldeles utmärkt. Är dessutom mycket omtyckt av arbetskompisar, då han är en artig och trevlig som person. Villig att lära och går nu inför sitt uppdrag med stor iver. Den äkta glädjen lyser om honom. Det har varit en hård kamp i ensamhet, men vi har klarat av densamma tillsammans. Nu vet han om sina brister, får jobba extra på dessa och inte ge upp i första bästa tag. Att lyfta upp alla bra egenskaper och jobba lite mer på de sämre är nu ett måste för att orka vidare i en tuff värld. En mycket bra sak är, att han nu pratar öppet om sitt dolda handikapp och berättar gärna.
Vad jag nu vill säja med det här jag berättat är; Ge aldrig upp om era barn. Stå på er om en ordentlig utredning, då ni vid minsta tvekan misstänker att det inte står rätt till. De utsatta orkar inte själva, då motgångar ofta präglat deras liv en lång tid. Allting blir mycket lättare för alla parter och mindre missförstånd uppstår.
Tveka aldrig att hjälpa en annan människa som är i behov av hjälp. Du kan kanske själv hamna i en situation, då du är glad att få den där hjälpen. naturligtvis står ens barn en närmast och jag skulle aldrig tveka att hjälpa igen och igen och ...
Själv har jag fått så mycket glädje och tacksamhet tillbaka och min son är verkligen solen i mitt liv.
December 2004. Min son har nu fast jobb tills vidare på Samhall.

Läs Kins berättelse.
Flickan vid min närhet.