~~ Reflektioner i samtid.~~

Mina funderingar snurrar på. Jag vill gärna dela med mig, om det är någon som gitter läsa mina tankar och sanningar. Många känner kanske igen sig i mina ordval.
Vi fyrti och femtitalister lever i en brytningstid, kan man väl säja, mellan det gamla indrustrisamhället och det nya IT samhället. vi planerar våra tankar och är hela tiden på väg någonstans. Hur vi än gör, så kommer vi aldrig ifrån det faktum, att almenackan blir ett år äldre för varje år. vi är födda i indrustrisamhället och åldras i IT-samhället. Vi vet ingenting om hur vårt samhälle har förändrats när den riktiga ålderdomen kommer. Hemska tanke, säjer mina sanningar mej. Jag har kommit en bit på vägen, kommit in i en fas i mitt liv, då jag tror många medsystrar känner igen sig. Allt är som vanligt, men samtidigt är något ovanligt på gång. Hemska tanke, att över hälften av livet har jag "redan" lagt bakom mig. Grubblerier om att livet har gått så fort, det enda liv som man själv förvaltar på denna jorden. Jag är inte längre ung, men inte heller gammal. Jag för min del tänker i andra banor nu, vilket jag inte i min vildaste fantasi, hade kunnat förutspå. Jag omprövar beslut och värderingar och ifrågasätter inte längre så ofta. De kära, gamla invanda känslorna och synpunkterna, får ofta ge vika för andras tycke och tänkande. Gamla sanningar som man burit med sig i sin ränsel, känns inte längre lika viktiga. Livet är ju trots allt en direktsändning och går inte i repris. Vi kan inte spola tillbaka för att justera och måla om i våra liv. Nu är varje dag ny och det gäller att ta tillvara på denna nya dag efter sitt hjärtas bästa förmåga.

Så står jag där framför min spegel, ser ett ansikte som nästan clownaktiskt flinar åt mig. Ansiktet framför mig bär spår av alla mina ansikten genom livet. alla gjutna i en och samma form. För inte allt för många år sen, kunde jag intala mig och själv och andra, att jag minsann inte var det minsta rädd för att bli äldre. Rynkor och väderbitenhet, är bara ett bevis på att man har levt sitt liv fullt ut och dessutom charmigt, kunde jag då säja med glimten i ögat. Charmigt, hur kunde jag bara uttala de orden. För se så där tolv, femton år sen, fanns bara de där begynnande, svaga linjerna. Med racerfart har de snälla linjerna fördjupat sig och ingen mirakelcream i världen kan få dessa att suddas ut.

Vi lever i ett samhälle, där vi hela tiden påminns om vår ålder. Massmedia gör sitt allra bästa för att få oss "lite äldre" att påminnas om vår kropps åldrande dilemma.
Reklam bombaderar oss med antirynkkrämer, som lovar häpnadsväckande resultat. "Ta farväl av dina rynkor, vrid klockan tillbaka, bli ung på nytt. "Slut fred med din kropp, bli fast och fin". "Dina celluliter försvinner med denna fantastiska peelingkrämen"etc etc. Så kan det låta i massmedias reklamerade syfte. Samhället signalerar hela tiden, att det är fult att bli gammal. Vi lever i en tid, då massvis med reportage sänder ut signaler om välbefinnande i en ny, fräsch och ung kropp. Långt ner i åldrarna fettsugs, pumpas in silikon både här och där. Näsan, munnen ögonlock, ja det mesta går att göra om på konstlad väg. Nutidens ungdomar känner av pressen på skönhet och tvingas nästan till att försköna sina unga liv. Ett knäckt självförtroende kommer man inte långt med i dessa tider. Detta är sanningen i denna tid, tyvärr. Varför duger i inte som vi är.

Vi, lite äldre över femtiostrecket bombaderas i våra brevinkast av reklam av lite annan sort. Reklam som påminner oss om vår egen ålder. Vi kan få personliga brev, med förslg om livförsäkring, hur viktigt det är att tänka på sina efterlevande. Reklam om olika östrogenpreparat och en uppsjö av medikament från hälsokost då minnet eller hjärtat ofta sviker på äldre dar. Inkontinensskydd, då läckage är förekommande på ålderns höst, finns så många bra åtgärder för detta.



Den personliga framtiden, som inte för så länge sen var oproblematisk, kryllar nu av frågetecken. Man sneglar på sina medsystrar, sina jämnåriga och jämför med sig själv. Ska vi bry oss eller ska vi bara tåligt ta emot det som bjuder oss till ålderdomens tid. Stundtals önskar jag att jag var man. Då kunde jag välja skägg eller vara renrakad. Visst kan män dölja sin ålder med skäggväxt i olika former. Tänk så skönt det hade varit, att kunna dölja lite av sina åldersskavanker. Ibland känns det hopplöst, att rusta sig för det mest naturliga, det oundvikliga, vår kropps åldrande.

Plastkirugerna har bråda dagar. De utför plastikoperationer på löpande band. Det är ju sällan riskfritt, att utsätta sin kropp för korrigeringar. Måste vi utsätta våra kroppar för kirugins modellerande, duger vi inte som vi är. Visst är det okej med en skönhetsoperation om det verkligen är befogat, men långt ifrån alla behöver utsätta sina kroppar för detta. Vi måste kanske lära oss att ta hand om våra tilltuffsade kroppar och vara glada för den vi har. Tycka om det vi ser i spegeln och acceptera. Vi måste inte korrigera och modellera om själva livets skeende. Vi måste inte putsa och feja vår egen fasad, så det går till överdrift. Mina tankar går så här, "sluta fred med din egen kropp, din personlighet, ditt ego det är det som räknas."
Vi är underbara som vi egentligen är, var och en för sej.
Liksom i alla andra åldrar, har denna ålder sina fördelar och sina kriser.

Reflektioner då timglaset rinner på lite fortare.

Mina reflektioner2

Mina reflektioner3