RASSTANDARD

Ursprungsland/ Hemland: Tyskland
Användningsområde:Sällskaps-, skydds- och tjänstehund
FCI - Klassifikation: Grupp 2, sektion 2.1 Med arbetsprov

BAKGRUND/ÄNDAMÅL:
Boxern anses närmast härstamma från den lilla "Brabanter Bullenbeisser" en tysk bulldogg som fanns i början av 1800-talet. På den tiden var uppfödare av Bullenbeisser mestadels jägare som använde hunden till jakt. Den hade till uppgift att hålla fast det vilt, som hetshundar stött upp tills jägaren kom och nedlade bytet. För att klara sin uppgift att bita och hålla sig kvar i bytet, var hunden tvungen att ha en så bred mun och breda käkar som möjligt. De Bullenbeisser som hade dessa yttre egenskaper var bäst lämpade för sin uppgift och kom därför att användas i aveln. Denna selektiva avel på brukbarhet kom alltså att ge en brednosig ras med "uppnäsa".


HELHETSINTRYCK:
Boxern skall vara en medelstor, korthårig, kraftfull hund med kvadratisk kropp och kraftig benstomme. Muskulaturen skall vara torr, mycket väl utvecklad och framträdande på ett välmodellerat sätt. Rörelserna skall vara livliga, kraftfulla och eleganta. Boxern skall varken förefalla klumpig eller tung, ej heller luftig eller lätt.

VIKTIGA MÅTTFÖRHÅLLANDEN:
a) Kroppslängd / mankhöjd: kroppens kontur skall vara kvadratisk, dvs en vågrät linje över ryggen skall tillsammans med lodräta linjer genom skulderbladsleden respektive sittbensknölen bilda en kvadrat.
b) Bröstdjup / mankhöjd: bröstkorgen skall nå ner till armbågarna. Bröstkorgens djup skall vara hälften av mankhöjden.
c) Nosryggens längd / huvudets längd: nosryggens längd skall förhålla sig till skallens längd som 1 : 2 (mätt från nosspetsen till inre ögonvrån respektive från inre ögonvrån till nackknölen).


UPPFÖRANDE / KARAKTÄR:
Boxern skall vara mentalt stabil, självmedveten, lugn och ha jämnt sinnelag. Boxerns temperament och karaktär är av allra största vikt. Dess tillgivenhet och trofasthet mot sin förare och hela familjen liksom dess vaksamhet och oförskräckta mod som försvarare är sedan gammalt berömd. Den är beskedlig i familjen men avvaktande mot främlingar, glad och vänlig i lek men oförskräckt när det är allvar. Boxern är lätt att dressera p g a sin samarbetsvilja, käckhet och sitt mod, sin naturliga skärpa och sitt luktsinne. Genom sin anspråkslöshet och renlighet är boxern lika trevlig och uppskattad som sällskapshund, som den är som skydds- och tjänstehund. Boxern är varken falsk eller bakslug utan hederlig till sin karaktär.

HUVUD:
Huvudet ger boxern dess särprägel. Det måste stå i proportion till kroppen och får varken ge ett för lätt eller för tungt intryck. Nospartiet skall vara så brett och mäktigt som möjligt. Huvudets skönhet beror på det harmoniska storleksförhållandet mellan nosparti och skalle. Från vilket håll man än betraktar huvudet, framifrån, uppifrån eller från sidan, skall nospartiet stå i rätt förhållande till skallen, dvs aldrig verka för litet.
Huvudet skall vara torrt, alltså utan rynkor. Naturligt bildas dock rynkor på skallen då hunden är extra uppmärksam. På båda sidor om näsroten och nedåt finns alltid antydan till rynkor.
Den mörka masken skall begränsa sig till nospartiet och till sin färg tydligt skilja sig från färgen på huvudet i övrigt för att intrycket inte skall bli dystert.


Skallparti:
Skallen skall vara så smal och kantig som möjligt. Den skall vara lätt välvd, varken klotaktigt kort eller platt och ej heller för bred. Nackknölen skall inte vara för kraftigt markerad.
Pannfåran skall endast vara svagt markerad och får, speciellt mellan ögonen, inte vara för djup.
Stop:
Pannan skall mot nosryggen bilda en tydlig avsats. Nosryggen får inte vara intryckt i pannan som hos en bulldogg men ej heller sluttande.
Nostryffel:
Boxern skall vara lätt uppnäst. Nostryffeln skall vara bred och svart med vida näsborrar. Nosspetsen skall ligga något högre än näsroten.
Nosparti:
Nospartiet skall vara mycket väl utvecklat i rummets tre dimensioner, alltså varken spetsigt eller smalt, kort eller grunt. Dess form påverkas av
a) käkarnas form
b) hörntändernas placering i käkarna
c) läpparnas beskaffenhet.
Hörntänderna skall vara välutvecklade och sitta på så stort avstånd ifrån varandra som möjligt. Därigenom blir nospartiet framtill brett, nästan kvadratiskt och bildar en trubbig vinkel mot nosryggen.
Framtill skall övre läppkanten vila mot undre läppkanten. Den uppåtböjda delen av underkäken, som kallas haka, får inte på ett påfallande sätt skjuta ut framför överkäken, än mindre försvinna in under den.
Hakan skall såväl framifrån, som från sidan, vara väl markerad. När munnen är sluten får varken tänderna i underkäken eller tungan vara synlig.
Läppar:
Läpparna skall framhäva nospartiets utseende. Överläppen skall vara tjock och fyllig och därmed fylla upp det hålrum som bildas genom underbettet, varvid läppen hålls uppe av underkäkens hörntänder.
Käkar/tänder:
Underkäken skall skjuta ut framför överkäken och vara lätt böjd uppåt. Boxern skall ha underbett. Överkäken skall vara brett ansatt i skallen och endast obetydligt smalna av framåt.
Tänderna skall vara starka och sunda. Incisiverna skall vara ansatta så regelbundet som möjligt i en rak linje. Hörntänderna skall vara stora och placerade på stort avstånd ifrån varandra.

Kinder:
Kinderna skall, i överensstämmelse med käkarna, vara kraftigt utvecklade utan att ändå vara för betonat
framträdande. De skall snarare med en lätt välvning övergå i nospartiet.

Ögon:
Ögonen skall vara mörka och varken för små, för utstående eller för djupt liggande. Uttrycket skall vara energiskt och intelligent. Det får inte vara hotfullt eller "stickande". Ögonlockskanterna måste vara mörka.
Öron:
De okuperade öronen skall i storlek harmoniera med huvudet.
De skall vara ansatta på sidorna av skallens högsta punkt. Öronen skall ligga an mot kinderna när hunden är lugn.
När hunden är uppmärksam skall öronen med ett tydligt veck falla framåt.
Hals:
Halsens överlinje skall löpa i en elegant båge från den tydligt markerade nacken ner till manken. Den skall vara lång, rund, kraftig, muskulös och torr.

KROPP:
Kroppen skall vara kvadratisk. Bålen skall vila på kraftiga, raka ben.
Manke:
Manken skall vara markerad.
Rygg:
Ryggen, inklusive ländpartiet, skall vara kort, stadig, plan och bred med kraftig muskulatur
Ländparti:
se Rygg.
Kors:
Korset skall vara lätt sluttande, brett och svagt välvt.
Bäckenet skall vara långt och, speciellt hos tikarna, brett.
Bröstkorg:
Bröstkorgen skall vara djup och nå till armbågarna. Bröstdjupet skall utgöra hälften av mankhöjden.
Förbröstet skall vara väl utvecklat.
Revbenen skall vara väl välvda, men inte tunnformiga, och nå långt bak.
Underlinje:
Buklinjen skall vara elegant uppsvängd. Flankerna skall vara grunda, strama och lätt uppdragna.
Svans:
Svansansättningen skall snarare vara hög än låg. Svansen skall vara okuperad.


EXTREMITETER:

FRAMSTÄLL:
Frambenen skall framifrån sett vara raka och parallella med kraftig benstomme.
Skulderblad:
Skulderbladen skall vara långa och snedställda. De skall ligga stramt an mot kroppen och inte ha alltför kraftig muskulatur.
Överarm:
Överarmarna skall vara långa och bilda en rät vinkel mot skulderbladet.
Armbåge:
Armbågarna skall varken ligga alltför tätt an mot bröstkorgen eller vara utåtvridna.
Underarm:
Underarmarna skall vara långa, lodräta och ha torr muskulatur.
Handlov:
Handlovarna skall vara kraftiga och väl, men inte överdrivet, markerade.
Mellanhand:
Mellanhänderna skall vara korta och nästan lodräta mot marken.
Tassar:
Framtassarna skall vara små, runda och väl slutna.
Trampdynorna skall vara tjocka och oömma.

BAKSTÄLL:
Bakstället skall ha mycket välutvecklad och hård muskulatur, som välmodellerat och tydligt skall framträda under huden. Sedda bakifrån skall bakbenen vara parallella.
Lår:
Låren skall vara långa och breda. Höft- och knälederna skall vara väl vinklade.
Knäled:
Då hunden står naturligt skall knäleden vara belägen i lodrät linje med höftbenskammen.
Underben:
Underbenen skall vara mycket muskulösa.
Has:
Hasorna skall vara korta och väl, men inte överdrivet, markerade. Hasvinkeln skall vara ca 140°.
Mellanfot:
Mellanfötterna skall var korta med en obetydlig lutning mot marken på ca 95 - 100°.
Tassar:
Baktassarna skall vara något längre än framtassarna. De skall vara väl slutna med tjocka och oömma trampdynor.


RÖRELSE:
Rörelserna skall vara livliga, fulla av kraft och ädla.


HUD:
Huden skall vara torr, elastisk och utan veck.

PÄLS:
Pälsen skall vara kort, hård, glänsande och åtliggande. Färg:
Färgen skall vara gul eller tigrerad, i båda fallen med svart mask.
Gult förekommer i olika nyanser, från ljusgul till mörkt hjortröd, där en nyans mitt emellan dessa anses vackrast (rödgul). Den tigrerade varianten har på den gula bottenfärgen i ovan nämnda nyanser, mörka eller svarta strimmor som löper i revbenens riktning. Bottenfärgen och strimmorna måste vara klart avskilda från varandra.
Vita tecken skall inte betraktas som fel, de kan till och med vara ganska tilltalande.


STORLEK/VIKT:
Hanhund: 57 - 63 cm
Tik: 53 - 59 cm

Vikt:
HHanhund: över 30 kg (vid en mankhöjd på ca 60 cm)
Tik: ung. 25 kg (vid en mankhöjd på ca 56 cm)

''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''


FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Uppförande/karaktär:
Aggressivitet, ondsinthet, lömskhet, opålitlighet, brist på rastypiskt temperament, feghet.
(Not, I Sverige tilldelas hund som är mentalt undermålig 0 pris, se SKKs utställningsbestämmelser).
Huvud:
Brister i ädelhet och uttryck. Mörkt och dystert ansikte. Pinscher- eller bulldoggsaktigt huvud. Benägenhet att dregla. Synliga tänder eller tunga. För spetsigt eller lätt nosparti. Sluttande nosrygg. Nostryffel som skinande läder och utan struktur eller nostryffel som p g a klimatet tillfälligt förlorat pigmentering. Ljus nostryffel. Ljusa s k rovfågelögon. Ej fullständigt pigmenterat tredje ögonlock. Hos hund med okuperade öron: slarvigt burna öron, helt eller delvis upprättstående öron eller s k rosenöron. Skev underkäke. Sned tandrad, oregelbunden tandställning, dåligt utvecklade tänder. Tänder som blivit obrukbara till följd av sjukdom.
Hals:
Kort, tjock, löst halsskinn.
Kropp:
För bred eller för grund front. Svankrygg, karprygg eller svag rygg. Mager rygg. Lång, smal och skarpt insjunken länd, svag förbindning med korset. Välvt ländparti. Brant kors. Smalt bäcken. Hängbuk. Insjunken flank.
Svans:
Låg svansansättning. Kroksvans.
Framställ:
"Fransysk front". Lösa skuldror. Lösa armbågar. Veka mellanhänder. "Hartassar". Platta, spretiga tassar.
Bakställ:
Svag muskulatur. För dåligt vinklat eller övervinklat bakställ. Hjulbenthet. För brett mellan hasorna. Kohasighet. Hastrånghet. Sporrar på bakbenen. "Hartassar". Platta, spretiga tassar.
Rörelser:
Vaggande gång. Inte tillräckligt vägvinnande steg. Passgång. Stelhet.
Pälsfärg:
Mask som breder ut sig förbi nospartiet. Strimmor som sitter för tätt eller bara enstaka urskiljbara strimmor. Sotig bottenfärg. Färger som blandar sig med varandra. Osköna vita tecken t ex på hela eller halva huvudet. Hårrem av annan färg än gul eller tigrerad, eller när det vita utgör mer än 1/3 av den standardenliga bottenfärgen.

NOTA BENE:
Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.

TESTIKLAR:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

KÄLLA: SVENSKA BOXERKLUBBENS HEMSIDA

VILKET HÄRLIGT ÖRA

Skriven av Jojje Tireland - (saxat från boxerbladet) Boxern var ursprungligen en fruktansvärd kamphund, utrustad bl a med relativt spetsig nos, en lång kraftig svans, samt en säregen slagsmålsteknik. När en boxerkämpe ställdes öga mot öga med en like, försökte han omqåendle hugga tag i motståndarens svans. Lyckades detta började han uppföra sig som en släggkastare. Motståndaren snurrades runt ett par varv och hivades därefter iväg - så långt som möjligt.

Den tidens uppfödare arrangerade ganska ofta tävlingar med vadhållning. I tidningarna publicerades resultat och bilder av "mästerkastarna''. På eller snarare över och runt tävlingsringarna for jyckarna som projektiler med öronen smattrande i luftdraget. Så småningom irriterades folk av öronsmattret på samma sätt som mången idag irriteras av ungdomens mopedknatter. Klagomålen tilltog. Uppfödarna löste problemet. De uppfann kuperingen, d v s de klippte helt enkelt av hundarnas öron, varefter tävlingarna kunde fortsätta. Men inte länge. Omkring är 1830 begärde nämligen sju av Tysklands mest betydande boxeruppfödare att tävlingsverksamheten måste förbjudas. De hade noterat att boxerhuvudet höll på att bli allt mer otypiskt. Efter en luftfärd landade hunden i nio fall av tio på nosen, vilken blev kortare för varje generation. Tävlingsverksamheten förbjöds. Kamplusten satt dock djupt förankrad i boxerns arvsmassa. Jyckarna fortsatte att hiva iväg varandra av hjärtans lust varhelst de möttes. För att kunna rädda det som fanns kvar av boxerns huvud var tyskarna tvungna att vidtaga drastiska åtgärder. Även denna gång begagnade man sig av kuperingsförfarandet. Nu klippte man av svansen. Boxern blev verkligen lång i ansiktet då han upptäckte att "handtaget" försvunnit. Tror inte att boxern kommit över detta än idag, med tanke på det svårmod, som inte sällan kan spåras i boxerns anlete. (Se även bilden) I och med totalstoppet för rasens "släggkostningsövningar" var det onödigt att kupera hundens öron. Idag är detta förresten förbjudet i många länder. KÄLLA: SVENSKA BOXERKLUBBENS HEMSIDA