Krigen mellan den amerikanska armén och Prärieindianerna varade i stort sett från Grattanmassakern 1854 till massakern vid Wounded Knee 1890. Förhållandet mellan nybyggare och indianer hade alltid varit ansträngt. 1851 tvingades i stort sett Dakota-indianerna(Siouxerna) att skriva under fördraget som kallades Treaty of Traverse des Siuox & Mendota. Detta fördrag gav den amerikanska regeringen kontroll över största delarna av dagens Minnesota, och gav siouxerna en mindre landremsa vid södra stranden av Minnesota-floden. I utbyte skulle indianerna få betalning i guld och varor och hjälp att bygga skolor och bondgårdar på sitt reservat. Som vanligt fick aldrig Dakotaindianerna vad som var utlovat.

Grattanmassakern 19 augusti 1854 vid Oregon-spåret nära Fort Laramie i Wyoming. Den egentligen första striden mellan vita och prärieindianer som sedan ledde till många konfrontationer. Det hela bröt ut när 2nd Lt. John L. Grattan och 28 soldater från Fort Laramie skulle arrestera en siouxindian för att ha dödat en skadad ko som tillhörde ett Mormon-vagnståg. En vit onykter man som ogillade indianerna översatte felaktigt och nedlåtande brulehövdingen Conquering Bears löfte om att ersätta kon med en frisk ponny. Grattan beordrade sina män att skjuta och när det hela var över så var Grattan och hans 28 män döda, samt hövdingen. Som kuriosa kan sägas att den då 12-årige Crazy Horse befann sig i byn just då.

Den 3 september 1855 nära Ash Hollow vid Blue Water Creek i Wyoming, massakrerade General Harney's arme´ som bestod av 700-800 man i ett bakhåll indianer från Brule, Oglala och Miniconjou-siouxer och Cheyenner under ledning av Little Thunder. Detta som en vedergällning för Grattan-massakern. Indianerna spårades till sitt läger där de överfölls. 75 indianer dödades och 100 kvinnor och barn tillfångatogs.

1858 byggde amerikansk militär 2 fort i Minnesota. Fort Ridgely i sydöstra delen av Dakota-indianernas reservat och Fort Ripley i nordväst. De byggdes för att bevaka reservatet åt indianerna men fick motsatt effekt. De blev ett skydd för nybyggarna och snart ökade antalet nybyggare i Minnesota kraftigt. 1861 ökade irritationen mellan nybyggare och indianer. En dålig skörd under sommaren gjorde att Dakota-indianerna skulle få betydligt mindre föda tilldelat under vintern, och Indianagenturens handlare slutade att ge indianerna kredit, vilket nästan ledde till svält. Under våren och tidiga sommaren 1862 förespråkade många av de mer krigiska Dakota-indianerna krig mot nybyggarna för att själva kunna börja jaga för att föda sina familjer. Återigen så var också regeringens försändelser av mat till reservatet sena vilket gjorde situationen än värre. Upptakten till det första stora indiankriget på prärien den s.k. Minnesota-massakern var följande så som den berättats av Big Eagle Dakotahövding:

Söndagen den 17 augusti 1862 var 4 unga Dakotaindianer ute och jagade. Det här är hur de 4 männen har berättat det för mig. De tillhörde hövding Shakopee's band. Deras namn var Sungigidan ("Brown Wing"), Ka-om-de-i-ye-ye-dan ("Breaking Up'), Nagi-we-cak-te ("Killing Ghost"), och Pa-zo-i-yo-pa ('Runs against something when Crawling'). De berättade att deras avsikt var inte att gå ut och döda vita människor. De var ute och jagade när de kom till en nybyggares staket, och där fann de några hönsägg. En av dem tog äggen när en annan sa: Ta dem inte för de tillhör en vit man och vi kanske råkar illa ut. Den andre blev arg för han var hungrig och ville äta äggen. Han sa: Du är feg och rädd för den vite mannen. Du vågar inte ens ta ett ägg från honom fast du nästan svälter ihjäl. Ja du är feg och jag ska berätta det för alla. Den andre svarade: Jag är inte feg och jag är inte rädd för den vite mannen, och för att visa det så ska jag gå till den vite mannen och skjuta honom. Är du modig nog att följa med? Den som kallade honom feg svarade: ja jag går med dig så får vi se vem av oss som är modigast. De andra följde också med. Alla gick till den vite mannens hus, (Mr. Robinson Jones), men när han såg dessa komma gick han till grannhuset (svärsonen Howard Bakers) där det var några andra män och kvinnor. (Jones, Baker, en Mr. Webster, Mrs. Jones och en 14-årig flicka). De 4 gick in i Bakers hus och dödade alla vita, tog en vagn och några hästar och återvände till sin by där de berättade vad de gjort. Alla i byn blev exalterade. Shakopee hövdingen tog männen till Little Crow's hus (3 kilometer längre bort), och han satt upp i sin säng och lyssnade till historien. Han sa att nu var krig förklarat. Blod hade spillts och de vitas ransoner skulle inte utbetalas till indianerna och en hämnd skulle tas för att kvinnor hade mördats. Wabasha, Wacouta, jag själv och andra talade fortfarande för fred, men ingen ville lyssna på oss. Snart skrek alla:"Döda de vita och alla som inte är på vår sida." Ett möte hölls och krig förklarades. Dakota-indianerna med sitt minimala jaktområde var beroende av handelsmännen på reservatet, och många indianer var skuldsatta. När de fick pengar så reglerades först deras skulder till handelsmännen, som vägrade att ge ytterligare krediter. En företrädare för handelsmännen förklarade att om Dakotas var hungriga så kunde de väl äta gräs.

Genast när Little Crow och sedan andra hade förklarat krig attackerade de Redwood-agenturen den 18 augusti, där handelsmännen bodde och där indianernas utlovade förråd fanns. 44 vita dödades i attacken.

19 augusti - Minnesotas Guvernör Ramsey ger Col. Henry Sibley i uppdrag att leda amerikanska volontärer mot indianerna. 16 nybyggare dödas runt staden New Ulm.

20 augusti - Indianerna anfaller Fort Ridgely men drivs iväg av soldaterna.

22 augusti - Fort Ridgely anfalls igen men utan större resultat.

23 augusti - C.a 650 Dakota-indianer anfaller New Ulm. Staden bränns ner och 34 dödas medan 60 skadas.

25 augusti - 2,000 innevånare flyr från New Ulm till Mankato, 5 mil därifrån.

I slutet av augusti hade Col. Henry Hastings Sibley från Fort Snelling organiserat 1500 soldater i den västra delen av Minnesota för att förgöra Dakota-indianerna.

2 september - Slaget vid Birch Coulee, där Dakotas under Little Crow besegrar Col. Henry Hastings Sibley's styrkor i ett bakhåll. 80 - 90 soldater dödades.

23 september - Amerikanska styrkor besegrar Dakotas i slaget vid Wood Lake.

26 september - Col. Sibley ockuperar Dakotareservatet och tar 1200 Dakotamän, kvinnor och barn i förvar. Senare ger även 800 andra Dakotas upp. Resten följer med Little Crow norrut mot Canada.

28 september - Sibley ställer Dakotas inför rätta för mord och andra förseelser. Totalt åtalas 393 indianer och 323 sätts i fängelse, varav 303 döms till hängning.

6 december - President Lincoln beordrar bara 39 av dessa till hängning. Avrättningen av 1 av dessa godkännes icke.

26 december - De 38 hängs i Mankato. Det är den största massavrättningen i USA:s historia.

Under 1863-1864 sänds flera straffexpeditioner ut mot indianerna som resultat av Minnesota-upproret. Dessa leddes av generalerna Sibley och Sulley.

Sand Creek-massakern den 28 november 1864. En trupp amerikanskt kavalleri och artilleri hade marscherat i 5 dagar över prärien. Truppens ledare Colonel John M Chivington (1821-94) fick höra av en halvblodsspejare i truppen att ett indianläger låg en bit längre bort. Det var ett Cheyenne och Arapahoe-läger som låg vid Sand Creek vid Arkansas-floden i sydöstra Colorado. Spejaren ledde truppen mot Sand Creek och i gryningen red truppen in i lägret. Cheyenne-hövdingen Black Kettle (död 1868) reste en amerikansk och en vit flagga ovanför sitt tält för att visa vänskap, medan en vit handelsman i lägret försökte avråda soldaterna att använda våld. I förvirringen som uppstod utbröt skottlossning från båda sidor, men indianernas bågar var ingen match mot soldaternas gevär. Efter skottlossningen var mer än 400 indianer och bara 7 soldater döda. En armé-kommission undersökte senare händelsen, men ingen kunde besluta om vems fel det var och inga straff utdelades.

....Hövdingarna för Oglala och Brule-siouxerna var fortfarande missnöjda med överenskommelserna som gjordes med den amerikanska regeringen i oktober 1865, men detta togs inte på allvar av regeringen. Oglala och Brule-siouxerna hade vägrat att närvara vid överenskommelsen 1865 p.g.av att guld hade upptäckts i Idaho och Montana, och gruvarbetarna krävde bättre vägar och förbindelser till fyndigheterna. Kongressen hade godkänt ett vägbygge den 1 mars 1865. En väg skulle byggas från California-vägen nära Fort Laramie till Bozeman i Montana nära Tongue, Powder, och Bighorn-floderna, alltså rakt igenom dessa 2 stammars bästa buffel-jaktmarker.

Spotted Tail (Brule) och Red Cloud (Oglala) var vid den här tiden starka och dominerande ledare, och förstod genast vad den nya vägen skulle innebära. Under 1865 argumenterade de med representanter för regeringen och försökte få dem att ändra sig. Eftersom inget hjälpte så vägrade Spotted Tail och Red Cloud att närvara vid förhandlingarna i oktober 1865 och nekade också till att ha sina stammar representerade. En kommission ledd av E.B. Taylor anlände till Fort Laramie den 1 juni 1866, och två tusen Brule- och Oglala-siouxer mötte upp. Kommissionens uppgift var att försäkra indianerna om fred och att se till att vägen kunde börja byggas. De indianer som inte använde dessa marker var villiga att skriva under en överenskommelse, men de andra vägrade. Under tiden som förhandlingar pågick anlände Colonel Henry B. Carrington till Fort Laramie med 700 man med order att bygga vägen och tillhörande fort. Då lämnade hövdingarna Red Cloud och Man Afraid Of His Horses det hela, övertygade om att deras önskemål skulle ignoreras, så även Spotted Tail och Swift Bear med 1200 Brule och Oglala som red söderut.

Åren 1866-1868 kallades för Red Clouds krig. Målet för indianerna var att driva bort nybyggare och militär från det s.k. Bozeman-spåret som gick rakt igenom siouxernas jaktmarker. Från 1:a juli till 21 december 1866 dödade Red Cloud och hans krigare 91 soldater, 5 officerare och 58 civila. De flesta av dessa dödades i den s.k. FETTERMAN-STRIDEN.
Den 21 december 1866, överfölls i ett bakhåll en militär styrka ledd av William J Fetterman. De skulle skydda ett vagnståg när över 2000 indianer, Sioux, Arapahoe och Cheyenne överföll dem. Alla 81 männen i Fetterman's styrka dödades inom 30 minuter. Bara slaget vid Little Big Horn framstår som ett större nederlag för USA:s armé och en större seger för prärieindianerna.

Vagnkorgs-striden (Wagon Box Fight)
Den 2 augusti 1867, befann sig Captain Powell och hans kompani med soldater vid Big Horn-bergen, för att skydda civila skogsarbetare. När de hade anlänt några dagar tidigare hade Powell byggt upp en skyddsbarrikad. Han gjorde detta genom att ta av hjulen från prärievagnarna och arrangera dem i en cirkel på en öppen plats, och sedan staplades säckar med säd på dessa. Powell's män hade alldeles nya 50 kaliber Springfield-gevär. Tidigt på morgonen hade 1500-2000 Lakota-indianer under ledning av Red Cloud och Crazy Horse omringat lägret. Alla som kunde flydde till det närliggande Fort Phil Kearny, 8 kilometer längre bort. 32 män inklusive Captain Powell tog skydd i vagnkorgarna. Kl 8:00 på morgonen kom den första attacken då 500 Lakotas anföll. Indianerna anföll om och om igen i vågor, en strategi som byggde på att man ju måste ladda om gevären efter varje skott. Indianerna hade inte moderna gevär. Powell och hans män motade tillbaks attack efter attack. Mitt på dagen anlände hjälp från Fort Phil Kearny precis som indianerna skulle göra ett sista stort anfall. Lakota-indianerna drog sig tillbaka och tog sina döda med sig. De förlorade 50 till 60 krigare. Av Powells män dog 3.

27 november 1868 CUSTER leder massaker på Cheyenner vid Washita river.
Utan att bry sig om att identifiera indianbyn, leder Custer ett anfall tidigt på morgonen mot en vänligt sinnad cheyenneby under ledning av hövding Black Kettle. En domstol hade samma år dömt Custer till avstängning på ett år som kommendant för sina trupper främst p.g.av att han drev sina män för hårt. Han var inte populär bland soldaterna i 7:e kavalleriet. Tio månader in på sin strafftid, i september 1868, återinsatte General Philip Sheridan Custer för att leda en kampanj mot Cheyenneindianer som hade gjort raider i Kansas och Oklahoma samma sommar. Sheridan var frustrerad över sina andra officerares misslyckanden att finna och straffa dessa indianer, och även om Custer var impopulär så var han en riktig fighter.

Den 26 november fann Custer ett stort Cheyenne-läger nära Washita-floden, precis utanför dagens stad Cheyenne i Oklahoma. Custer brydde sig inte om att se efter vilka som var i lägret. Hade han gjort det så hade han upptäckt att detta var fredliga cheyenner som hade sitt läger inom reservatet, där de enligt avtal var garanterade säkerhet. Det fanns t.om. en vit flagga som vajade från en av tipierna för att visa att byn ville inte ha några konflikter.

Efter att ha omringat lägret så beordrade Custer regementsorkestern att spela "Garry Owen" varpå soldaterna stormade in i den sovande byn. Inom några timmar var lägret förstört och 103 Cheyenner döda inklusive den fredlige Black Kettle och många kvinnor och barn. Slaget vid Wachita bättrade på Custers rykte och många Cheyenner gav upp sin frihet och flyttade in på reservaten.

Under åren 1871-1873 attackerade sioux-indianerna flera gånger byggandet av Northern Pacif-järnvägen. Detta p.g.av att järnvägsbolaget struntade i det fördrag som siouxerna hade med regeringen om sitt land och som skrevs under 1868.

1874 upptäcktes guld i Black Hills Syd-Dakota, vilket också konstaterades av en expedition det året ledd av George Armstrong Custer. Guldgrävare strömmade upp i bergen under 1875. Bergen var för indianerna heliga samt låg på deras reservat, vilket kom att leda till ytterligare krig.

17 mars 1876 slaget vid Powder River. Colonel Joseph Reynolds anfaller med 350 man 700 cheyenner i deras läger. Han tror att det är Crazy Horses läger. Soldaterna är hungriga, trötta och nästan förfrusna efter en lång marsch. Lägret bränns ner och 800 indianhästar skräms iväg. Dock är motattacken från cheyennerna så kraftig att soldaterna återvänder.

9 juni 1876 skärmytsling vid Tongue River. General George Crook ger sig ut på en expedition för att värva indianer från Crow- och Shoshone-stammarna för att få hjälp att bekämpa cheyenne och siouxer. När han slagit läger vid Tongue River anfalls han av ett mindre band cheyenner. Det hela varar mindre än en timme och inga liv spills.

17 juni 1876 slaget vid Rosebud Creek. Siouxer under ledning av Crazy Horse och cheyenner anfaller General Crook som är på väg norrut för att jaga siouxerna. Striden pågår i flera timmar och böljar fram och tillbaka. Det slutar med att Crook återvänder till sitt läger för att invänta förstärkningar. C:a 20 soldater och 10 indianer omkommer.

25 juni 1876 slaget vid Little Big Horn. I södra Montana vid Little Big Horn Rivers stränder stod det mest omskrivna indianslaget under 1800-talet. General Alfred Terry splittade upp 7:de kavallerietiets 650 man i tre bataljoner, under ledning av: Major Reno, Captain Benteen och Lieutenant Colonel Custer.

Custer ignorerade sina indianspejares rapporter om storleken på sioux- och cheyenne-lägret som de hade sett. Vid Little Big Horn-flodens stränder låg den största koncentrationen av indianer i historien. Uppskattningsvis mellan 10-15000 st och med över 2500 krigare. Närvarande var Cheyenne, Sans Arcs, Miniconjoux Sioux, Oglala Sioux, Blackfeet och Hunkpapa Sioux.

Captain Benteen och hans kavalleri skickades västerut för att skära av indianernas reträtt söderut, och Major Reno skulle korsa floden och attackera södra delen av lägret medan Custer skulle understödja Reno, men Custer beslutade senare att attackera lägrets mitt med sitt kavalleri. Major Reno lyckades aldrig attackera byn då han insåg att indianerna hade gillrat en fälla. Han beordrade sitt kavalleri att sitta av och intog en defensiv ställning istället för en offensiv attack som Custer hade beordrat. Reno´s kavalleri attackerades hårt, men lyckades gruppera om och hålla ett temporärt motstånd. Benteen som insåg att han var ute på "en dåres uppdrag" återvände och fann Major Reno's män i desperat strid. Varken Benteen eller Reno förstod varför inte Custer's kavalleri kom till understöd som man planerat. Reno och Benteen lyckades hålla stånd i 3 timmar fram till nattens inbrott.

6,5 kilometer uppströms från Reno, tog Custer sina män ner mot Little Big Horn-floden. Indianerna svärmade från alla håll och kom ridande över floden. Custer nådde aldrig floden utan tvingades retirera till en högre position nerströms indianerna. Siouxhövdingen Gall attackerade Custer bakifrån medan Crazy Horse attackerade framifrån. Alla Custers 197 män på kullen dödades den dagen på mindre än 20 minuter.

Dagen efteråt anfölls Benteens och Renos styrkor igen av indianerna. Det var först mitt på dagen som allt blev lugnt och indianerna försvann. Den 27:e juni fann General Terry och hans kavalleri Custer och hans män på kullen. Den enda överlevande var Captain Keogh's häst Comanche som var svårt skadad. Dödade och skadade var enligt följande: Custer's kavalleri 197 män dödade. Av Major Reno's 134 män var 36 döda och 26 skadade. Av Captain Benteen's 125 män var 11 döda och 29 skadade. Hur många indianer som omkom vet man ej eftersom de tog hand om de döda innan de flyttade lägret.

Trots att det var amerikanska arme´ns största förlust mot indianer, så blev denna strid ändå början till slutet för prärieindianerna. I Washington steg hatet mot indianerna när man fick höra vad som skett och stora resurser sattes in i att avväpna och besegra alla återstående "fria" indianer och sätta dem i reservat.

6 juli 1876 anfallet mot Sibley Löjtnant Sibley får order av General Crook att med 30 man spåra siouxerna. De blir anfallna av c:a 50 siouxer och jagas upp i Big Horn-bergen där de belägras och under natten lyckas återvända tillbaka till sin camp springande över bergen. Hästarna fick lämnas.

17 juli 1876 skärmytsling vid War Bonnet Creek. Cheyenner ligger i bakhåll för ett vagnståg. Buffalo Bill Cody som var spejare hade upptäckt dem och anföll med en mindre styrka cheyennerna först. Indianerna flyr men Buffalo Bill dödar i tvekamp hövding Yellow Hair och tar hans skalp. "Den första skalpen för Custer" utbrister han.

2 augusti 1876 bråk vid Powder River. Soldater på en hjulångare slår tillbaka ett indianöverfall.

9 september 1876 slaget vid Slim Buttes. Arme´n söker i en månad efter indianer och för att inte svälta tvingas man äta sina hästar. Captain Anson Mills får i uppdrag av Crook att med en mindre trupp hämta förnödenheter. Av en händelse rider de rakt på ett siouxläger och anfaller direkt. De lyckas ta indianernas förnödenheter och förråd, och ser samtidigt massor med "souvenirer" tagna från dödade vid slaget om Little Big Horn. Hövding American Horse dödas.

11 oktober 1876 1:a attacken vid Spring Creek. Siouxerna attackerar ett 100 vagnar långt vagnståg med mat och förnödenheter till soldaterna. Flera mulåsnor dödas och gör att vagntåget måste vända.

15 oktober 1876 2:a attacken vid Spring Creek. Vagntåget återvänder och attackeras igen, men lyckas under strider ta sig fram.

21 oktober 1876 slaget vid Cedar Creek. General Nelson Miles ger sig ut för att leta efter det försenade vagnståget. De möter 2 indianer som föreslår ett möte med Sitting Bull. Han accepterar och plötsligt dyker 300 indianer upp. Sitting Bull föreslår att alla soldater skall dra sig tillbaka och inga vagnar i indianernas land. En del underhövdingar vill dock ge sig och gå till reservatet, men Sitting Bull hotar då att döda dem. Av okänd anledning utbryter skottlossning som startar en strid. Denna händelse är början till att mindre indiangrupper bildas som ger sig och flyttar till agenturerna. Siouxerna inser att de annars kommer att bli jagade under vintern.

25 november 1876 slaget vid Red Fork.

7 december 1876 bråk vid Bark Creek.

18 december 1876 slaget vid Ash Creek.

8 januari 1877 slaget vid Wolf Mountain.

7 maj 1877 Lame Deer attacken. En grupp Minniconjou-siouxer under ledning av Lame Deer vägrar att ge sig och fortsätter att jaga i Powder River-området. General Miles fick order om att lösa problemet. Han kom till Lame Deers läger för förhandlingar och Lame Deer lade ner sitt gevär på backen som tecken på att han gav upp. Men i närheten uppstod bråk och ett skott gick av. Lame Deer kastade sig på sitt gevär och sköt mot Miles, men missade och träffade en soldat istället. Genast genomborrades Lame Deer av en skur av kulor. En epok var slut.

28 december 1890 massakern vid Wounded Knee. I det sista tragiska kapitlet i Förenta Staternas långa krig mot prärieindianerna dödade amerikanskt kavalleri 146 Sioux-indianer vid Wounded Knee, South Dakota. Spänningen hade ökat på Pine Ridge-reservatet i South Dakota i månader p.g.av den ökade populariteten för en ny spiritualistisk indianrörelse som kallades Ghost Dance. Många Siouxer på Pine Ridge hade bara nyligen kommit från friheten till reservatet efter många år av motstånd och de var djupt besvikna på livet på reservatet. Ghost Dance-rörelsen lärde ut att indianerna var satta på reservat av gudarna p.g.av att de gav upp sitt gamla sätt att leva. Om de dansade Andedansen (Ghost Dance) och vägrade leva som den vite mannen så trodde de att gudarna skulle skapa den gamla världen igen, och återskapa döda indianer samt gigantiska bisonhjordar.

I slutet av 1890 blev Pine Ridge-indianagenten James McLaughlin rädd för vad rörelsen skulle kunna göra och telegraferade en varning till Washington D.C. att: "Indianer dansar i snön och är helt vilda och tokiga. Vi behöver hjälp nu." Medan de väntade på hjälp så beslöt McLaughlin att arrestera Sitting Bull, den berömde indianledaren som han misstänkte var en anhängare till Andedansen. Sitting Bull dödas vid arresteringen vilket snarare bidrog till ökad spänning vid Pine Ridge än dämpad.

Den 29 december omringade 7:e kavalleriet under ledning av Colonel James Forsyth ett gäng Andedansare under ledning av Sioux-hövdingen Big Foot nära Wounded Knee Creek och krävde att de lade ner sina vapen. Big Foot och hans gäng hade inga planer på att attackera någon, men de litade inte på arme´n och ville inte lägga ifrån sig sina vapen då de trodde att de skulle bli attackerade.I alla fall så gick siouxerna med på att lämna över vapnen. När det pågick så uppstod ett bråk mellan en soldat och en indian och ett skott gick av. Ingen vet vem som avfyrade skottet, men indianerna sköts ner i en skur av kulor. Allting gick mycket fort. 146 indianer dödades inklusive 44 kvinnor och 18 barn. 51 skadades. 7:e kavalleriet fick 25 döda och 39 skadade. Detta var inget slag utan mer en massaker. En del historiker tror att Custers gamla 7:e kavalleri tog en hämnd för Little Big Horn. Oavsett motiven så avslutade detta Andedans-rörelsen och det blev den sista konfrontationen mellan amerikanska arme´n och prärieindianerna under 1800-talet.