Tears från -74 och framåt.

Efter att ha lirat tuggummipop nå't år så upptäckte Tears Bowie och därefter var det glamrock som gällde. Om man kunnat vara mer fel i tiden är väl svårt att säga, men det gick inte hem överallt om man säger så. Att lira glamrock och dessutom ha mage att sminka sig, måste enligt dåtidens proggreglemente ju vara detsamma som att vara kommersiella. Och detta i sin tur var ju något väldigt fult.

Trots detta lyckades Tears nå stor popularitet, kanske främst som liveband. Det slogs publikrekord i parkerna och det blev idolbilder och reportage i tidningarna. Och vi som såg bandet hade skitkul! Vad som kännetecknade bandet var då och är än idag att det är kul att lira och det smittar av sig på oss i publiken. Ett jäkla drag helt enkelt.

1974 kom första LP:n "Tears". Sålde väl inga fantastiska mängder men rönte stor uppmärksamhet ändå.

Senare samma år slutade Hasse och Tompa kom tillbaka. På hösten gjorde man TV för första gången. I "Regnbågen" framfördes "I don't care", en tung ballad som senare,1975, fanns med på gruppens andra LP, Rocky-T. Denna kännetecknas av ett helt nytt och tyngre sound och visade hur mycket Tears hade utvecklats på bara något år. Och där fanns också Tears största hit, "God save the 45" som låg på Poporamas "Heta Högen" i 6 veckor, varav några veckor som en av de låtar som fick absolut flest röster. Annars var ju listor bannlysta vid denna tid då de också ansågs främja kommersialism och skivförsäljning!!

Efter en mycket välbesökt sommarturné 1975 så var det dags för "Tompa" och "Eddan" att kasta in handduken och Tears lades i malpåse för en tid.

1976 återuppväcktes bandet. Denna gång hade "Fubbe" och Matti hittat nya bandmedlemmar i Norge. In kom Jan-Egil Bogwald på sång och gitarr och Roald Olsen på trummor. Dessa hade båda lirat i Sharga som turnerat med Tears i Norge.

Tillsammans med Jan-Egil och Roald kom Tears 3:e platta "Romantic". Turné och TV framträdande följde igen. På TV framfördes "Casablanca Friend", en kanonlåt enligt undertecknad, och "Break it up tomorrow".

Bröt upp var just vad Matti gjorde efter detta och det blev en ny paus i sagan om Tears. Tidigt 1977 var de dock tillbaka nu med nytillskott i form av den numera inte helt okände Janne Bark på gitarr och sång och Rolle Hermin, bl a lirandes i Electric Banana Band, på bas. Efter en vårturné slutade Rolle och Roald och in kom istället Janne Blom på trummor och Kenneth Pettersson på bas. Tillsammans tog dessa herrar nya tag och deltog 1978 på plattan "Swedish Tracks -79" med låtarna "Too big" och "Tonight, tonight". Efter detta tog sagan om Tears slut trodde väl de flesta, när grabbarna bytte namn och började på en ny saga, nu under namnet "The Radio".

Vem trodde då att Tears idag skulle rocka fetare än någonsin! Om Tears på 2000-talet se "Så här är det"