När man hämtar sin valp ska den vara minst åtta veckor gammal. Många tycker kanske inte att det spelar någon större roll ett par dagar hit eller dit, men det är faktiskt så att just under den sjunde veckan i valpens liv händer det så mycket rent mentalt med den. Valpen har under de senaste veckorna fått en rätt omild uppfostran av sin mamma som tycker att det är dags att den försöker klara sig själv, utan att hänga henne i hasorna hela tiden. Valpen har heller inga större problem med att tillgodogöra sig hundmaten - den är med andra ord färdig för att flytta hem till en ny familj. På endast några få dagar brukar den lilla valpen indirekt förvandla det förut så trivsamma hemmet till raka motsatsen med husets mattor inrullade i garderoben, alla lampsladdar urkopplade ur kontakterna, gardinlängderna uppvikta i fönsterbrädet och stålgrindar provisoriskt utplacerade i dörröppningarna. Det är då man brukar börja fundera på hur länge man ska acceptera valpens glada framfart i hemmet. Vad ska man göra åt valpen när den börjar knapra i sig av köksinredningen?, får man bestraffa en valp, och i så fall hur?, men framför allt; hur ska man få valpen att bli rumsren?. Finns det någon man kan vända sig när problemen bara hopar upp sig?

Jodå, hjälpen finns oftare närmare än man tror! Förhoppningsvis har man köpt valpen från en seriös uppfödare som verkligen bryr sig om både köparen och valpen - även efter affären. Här brukar det finnas mängder med goda råd att införskaffa, någonting som man verkligen bör utnyttja. Det allra första problemet som brukar uppstå är att få valpen rumsren. Många tycker att det är bra att placera ut en tidning som valpen kan använda som toalett, och allt eftersom tiden går flyttas tidningspappret allt närmare ytterdörren, för att tillsist helt enkelt förpassas till utsidan av bostaden. Det här är nog den vanligaste metoden och en rätt effektivt sådan när det gäller att få sin valp rumsren inom en överskådlig framtid. Men det finns ett stort aber; det är inget vidare trevligt med den här typen av hundtoalett i ett hem. Själv har jag helt enkelt tagit ut mina valpar varje gång de har ätit, lekt eller nyss vaknat. När valpen har uträttat sina behov brukar jag berömma den ordentligt för att sedan kanske leka en stund med den. Det brukar inte ta många dagar innan valpen har fattat sambandet - först en privat stund i trädgårdsrabatten - sedan blir det lek och bus! Visserligen kan det bli många rundor utomhus och den här metoden kräver nästan att man har tillgång till en egen inhägnad tomt eller liknande och dessutom gott om tid, men jag föredrar hellre att gå ut med valpen fem minuter en gång i timmen, än att ha smutsigt tidningspapper liggande inomhus. Bor man i hyreshus med många trappor och bara har en allmän gård att tillgå blir det genast lite krångligare att ta ut valpen ofta. Kanske kan man göra en kompromiss; man använder tidningspapper för säkerhetsskull men om och när tillfälle ges så tar man ut sin lilla hund på någon avskild del av gården. Bor man i en flerfamiljsfastighet är det viktigt att man börjar med koppelträningen så snart som möjligt så att valpen kan få komma ut och möta nya dofter och intryck. Har man tillgång till en egen tomt är det inte lika bråttom med koppelträningen, men den bör i alla fall startas rätt tidigt eftersom det är mycket ändå som en valp ska lära sig under sitt första levnadsår. Det viktigaste är att få valpen att vänja sig vid koppel och halsband, att försöka få en valp som går fint i koppel kan man slå ur hågen direkt, lydnadsdressyren som att gå fot hör absolut inte till den tidiga valpuppfostran! Den här delen i valpträningen brukar gå förvånansvärt bra, det viktigaste är att få det lilla livet att förknippa kopplet till någonting positivt, varför inte till en stunds lek utomhus? Om valpen drar i kopplet eller helt enkelt inte rör sig ur fläcken, tar man bara upp den i famnen för att sedan sätta ner den lite längre bort samtidigt som man med glad röst hittar på någon kul lek, och plötsligt har valpen glömt allt vad koppel är!

Koppel i all ära, men målsättningen med valpuppfostran bör vara att få en hund som kommer när man ropar även om den är lös och något annat plötsligt fångar dennes intresse, som t.ex. en springande hare . Det är här det riktigt stora problemet i valpuppfostran brukar dyka upp. Lär man valpen tidigt ordet nej och innebörden av det kommer man aldrig att få något problem med en olydig hund oavsett ras eller temperament (utgångspunkten är naturligtvis en fysiskt och psykiskt frisk hund). En hund som alltid får gå i koppel är i min mening utsatt för avancerat men accepterat djurplågeri. En hund bör när tillfälle ges få möjlighet att röra sig fritt i sin egen takt utan ett koppel som hindrar den från att lukta på intressanta dofter. I sammanhanget bör man också tänka på att hunden är en nära släkting till vargen, och man behöver inte studera många minuters film om vargar för att inse att koppel är helt onaturligt för ett djur som hunden. Varje gång valpen gör något olovligt som t.ex. tuggar på skor eller möbler ska man säga nej med sträng röst samtidigt som man tar den i nackskinnet, när valpen slutar med sin olovliga handling berömmer man valpen med ljus och glad röst och kanske leker en stund med den som belöning. Är man hela tiden konsekvent när man uppfostrar valpen tar det inte så lång tid innan den har förknippat ett strängt nej med obehag, men om den genast slutar med det som inte var tillåtet blir husse/matte glad och det blir heller inte några tråkigheter. Många anser att man inte ska bestraffa en valp genom att ta den i nackskinnet, den är ju så liten och värnlös, men går man tillbaka till hundens ursprung, dvs vargen och studerar hur en ung olydig individ blir uppfostrad i vargflocken genom ungefär samma metod (skillnaden är att vargvalpen blir biten i örat eller nacken),så förstår man nog att det här är en rätt förnuftig metod ändå. Att valpen tidigt lär sig att förstå innebörden av ett förbudsord är mycket viktigt inför valpens senare uppfostran och inlärning, men det finns ett ord som har en ännu viktigare innebörd och det är det ordet som ger beröm. Är man bara lite påpasslig när man är tillsammans med sin valp och ger den ordentligt med beröm när den gör något som är bra, t ex. kommer med sitt ben istället för en sko, eller om den ställer sig vid ytterdörren när den är nödig, ja då kommer man inte att behöva använda ett förbudsord så ofta, därför att hunden fungerar så att den hellre vill göra sin flockledare glad än att reta upp den. När så valpen någorlunda börjar inse och acceptera nej och bra, och det brukar vara runt halvårsåldern, kan det vara en god idé att anmäla sig till någon valpkurs på orten, speciellt om det är ens första valp. På en valpkurs brukar teori och praktik varvas på ett sådant sätt att man får lära sig hur en hund fungerar i olika situationer och hur man bäst lär in allmänlydnaden som att gå fint i koppel utan att dra, att inte skälla på andra hundar och att hälsa fint.

Vad man själv tycker är viktigast i sin hunds uppfostran kanske inte alltid stämmer överrens med det som kursledare och hundböckerna anser. Att vara lyhörd för andras kunskaper är alltid bra, men det är i slutändan den enskilda valpägaren som ska fatta besluten. Tyvärr finns det inom många hundklubbar instruktörer som har en inställning att en hund ska kuvas till lydnad med metoder som gränsar till djurplågeri. För att bara nämna ett vanligt sätt att lära hunden gå korrekt i koppel; varje gång hunden stretar i kopplet rycker man till allt vad man orkar, helst så att hunden lättar från marken, dessa instruktörer brukar nästan uteslutande rekommendera tunna s.k. stryphalsband till hunden. Råkar man ut för den här typen av kurser måste man ställa sig själv frågan om det är så här man vill lära sin hund vett och etikett. Jag är utav den absoluta tron och övertygelsen att den bästa uppfostringsmetoden när det gäller hundar (och föralldel ungar också) är att uppmuntra de handlingar som är bra, därav inte sagt att man ska tillåta rackartyg i väntan på att valpen ska uträtta något bra, utan gör valpen saker som man absolut inte kan tolerera t.ex. biter på inredningen eller ränner iväg okontrollerat på egna expeditioner, ja då måste man likt vargflockledaren ta i med valpen på ett mera omilt sätt. Det viktigaste tycker jag är att man i slutändan anpassar hunduppfostran till den aktuella hundrasen och till sina egna ambitioner, för det är säkert självklart att en pudel eller en schäfer fordrar olika stränga uppfostringsmetoder. Den lilla pudeln behöver nog bara en eller ett par försiktiga omruskningar i nackskinnet för att förstå innebörden av ett nej, medan den självsäkrare schäfern troligtvis kommer att ifrågasätta ledarskapet flera gånger under uppväxten, vilket gör att ägaren får vara beredd på att ta i tämligen omilt med den om ordet nej nonchaleras. Lika för alla hundar, oavsett ras, är att hunden ska ha massor av beröm när den gör något bra.

Valpen blir vad man gör den till.