|
Zardoz (1974) En film från 20th Century Fox Cirka 105 minuter lång Regissör: John Boorman Producenter: John Boorman och Charles Orme Manus: John Boorman Kompositör: David Munrow Foto: Geoffrey Unsworth Klippning: John Merritt Scenografi: Anthony Pratt 
Zed: Sean Connery Consuella: Charlotte Rampling May: Sara Kestelman Friend: John Alderton Avalow: Sally Anne Newton Zardoz: Niall Buggy George Saden: Bosco Hogan Apathetic: Jessica Swift Star: Baribre Dowling Old Scientist: Christopher Casson Karaktär i flashbacksekvens: John Boorman 
Minnesvärd dialog "I am Arthur Frayn and I am Zardoz. I have lived three hundred years and I long to die, but death is no longer possible, I am immortal." Lyssna! -Arthur Frayne-Zardoz "No brutal has ever penetrated a vortex, it therefore requires study." Lyssna! -May  "The gun is good!" "The penis is evil, the penis shoots seeds." Lyssna! -Zardoz, förgörarna "Arthur Frayn died, reconstruction has begun." Lyssna! -Tabernacle "May has been given seven days to complete her study, then Zed will be terminated." Lyssna! -Consuella 
|
HandlingEn av förgörarna, Zed, tar sig in i stenhuvudet och vidare till Vortex. Här undersöks han av invånarna, som visar sig vara odödliga. Zed blir nyfiken på hur allt fungerar där inne, och börjar jakten på "the tabernacle", som är det som hämtar tillbaka de odödliga Eternals då de tar sitt liv och ger dem liv åter. Bakom kulissernaFilmen skrevs av John Boorman, och hade tagits fram för Burt Reynolds att göra huvudrollen i. De två hade framgångsrikt samarbetat under filmen Deliverance (vars titel Reynolds senare använde till sitt produktionsbolag) året tidigare, vilken hade gjort Reynolds till stjärna och givit Boorman Oscars-nomineringar för bästa regi och bästa film. När tiden var mogen att börja arbetet på Zardoz blev Reynolds hastigt sjuk och lades in på sjukhus. Det var nu som manuset skickades till Connery, som blev glad åt erbjudandet och tackade ja till rollen nästan omedelbart. 
Med en kontrakterad stjärna i huvudrollen började Boorman arbetet med att hitta sälja filmen till lämpligt filmbolag. Warner Bros. och Columbia visade intresse för att finansiera filmen, men Boorman vägrade vika sig när det gällde att han skulle ha full kontroll över filmen och var övertygad om att filmens speciella stil skulle tonas ner om han gav plats åt filmbolagens åsikter. Till slut gjordes det upp att 20th Century Fox skulle finansiera och distribuera filmen, på villkoret att budgeten hölls till ett minimum. För att åstadkomma detta gick både Boorman och Connery med på att göra filmen för betydligt mycket mindre pengar än vanligt, och filmens budget på 1,1 miljoner dollar - var mindre än det gage Connery ensam fått tre år tidigare för Diamonds Are Forever. Filminspelningen tog fart, och allt spelades in i Irland. Några scener - däribland inledningen - spelades in i närheten av Boormans hem. Boorman gör en cameo i filmen, och är den slav som brutalt skjuts ihjäl av Zed. Till en början motsatte sig styret i Irland att filmteamet skulle få importera den stora mängd vapen som behövdes för filmen, men dispyten löstes och filmens tioveckorsinpelning kunde fortsätta. Den avslutande scenen i filmen, i vilken Zed och Consuella åldras decennier på några sekunder var krävande för skådespelarna att göra, och krävde omfattande sminkning. Typiskt nog behövde scenen spelas in tre gånger, efter att filmen förstörts efter första gången och en studiomedhjälpare utsatt filmnegativen för ljus den andra gången. Frustrationen var stor hos både Connery och hans mostspelare, Charlotte Rampling. Med några få undantag mottog Zardoz horribla recensioner då den gick upp på biograferna. Efter en första, totalt misslyckad, pressvisning lade Boorman till en kort prolog i början där Zardoz berättar vem han är och vad som ska följa. Därefter bjöd Boorman tillbaka recensenterna till en andra visning, men några av dem vägrade att ens se filmen igen. Man tryckte också upp material i syftet att försöka få tittarna att få förstå filmen, men trots fina försök att rädda spektaklet så försvann Zardoz snabbt från biodukarna. |
Recension
På den eminenta Connery-sidan Sean Connery Great Scot inleder Oliver French sin recension av Zardoz med bland annat följande: "[...]but let's face the facts: Zardoz is a pretentious, quasi-intelletuctual piece of crap." Det är ord och inga visor. Zardoz är en av Connerys mest mytomspunna filmer, av den enkla anledningen att den ses som en av filmerna som bör räknas in i kategorin "världens riktigt usla filmer", och att läsa recensioner av filmen får humöret att gå upp rejält, då recensenterna slåss med varandra om att komma på den mest ironiska beskrivningen av filmen. Frågan vi ska ställa oss nedan är om filmen verkligen är så genomusel som dess rykte skvallrar om. Under 70-talet producerades flera science fiction-filmer som utspelades sig i någon form av framtid, gärna med en del flummiga ingredienser och sublima budskap. Exempel på sådana filmer är George Lucas THX 1138 och Michael Andersons Logan's Run. I den här genren finns det dock ingen rulle som slår John Boormans framtidsvision Zardoz, som är så extrem och innehåller så många ingredienser att man nästan blir avskräckt av det enkla faktumet när man ska försöka ge en resumé av filmen. Sean Connery medverkar, och utan tvekan så är det tack vare honom och att han vandrar omkring nästan hela filmen iförd kalsonger, med ingenting annat på överkroppen än patronhylsor, som filmen nått sin kultstatus bland de som gillar filmer av denna typ. Den svenske filmkritikern Johan Kuno är omåttligt förtjust i Zardoz och liknande filmer, vilket förklaras av en särskild förkärlek för den här sortens äventyr, för som film funkar den inte. Men låt oss ta det från början. 
Zardoz inleder lovande. Arthur Frayn, den som utger sig för att vara guden Zardoz, presenterar sig och därefter får vi se förgörarna samlas för att lyssna på Zardoz via det gigantiska flygande stenhuvudet. Han uppmanar dem att döda, och ur stenhuvudet flyger en stor mängd vapen, redo att användas av hans förgörare. Sekvensen avslutas med att Connery visar sig i virrvarret av långhåriga män i röda dräkter (dvs skor, kalsonger och patronhylsor), vänder sig mot kameran och "avrättar" den tänkte filmaren. Följer gör tjusiga förtexter, och skapar tilsammans med den effektfulla musiken rätt stämning. Efter förtexterna befinner vi oss inne i stenhuvudet. Zed, Connerys karaktär, har tagit sig in hit och vandrar försiktigt omkring en stund i den spänningsfyllda omgivningen. Till slut hittar han Frayn, och skjuter honom. Med stenhuvudet tar han sig därpå in i Vortex 4, och når kontakt med de människor han tidigare endast kunnat iaktta utifrån genom någon form av glas. Som den första personen utifrån har han tagit sig in i Vortex. Det är nu som filmen fullkomligt lämnar den spännande ton som var dominerande den första kvarten av filmen, och tar en chockerande vändning: Ingenting händer! Zed manipuleras ögonblickligen av de odödliga, och arbetar för dem med olika sysslor (han får bland annat agera häst och dra en vagn efter sig) samtidigt som de undersöker honom. De odödliga lever i en värld där gammalt och nytt möts, klädda som hippies. De kan inte dö, sover inte men mediterar tillsammans och går då och då in i ett läge då alla är en. Om någon utför något förbjudet straffas personen med att åldras, ett fruktansvärt straff som det tycks, trots att de inte kan dö. Här finns också de forskare som skapade de två olika klasserna i världen, nu för evigt fast i hög ålder, klädda i kostymer och klänningar och för evigt festande i en festlokal. Alla har kontakt med någon form av system (Tabernacle?) som förser dem med information och dessutom anordnar röstning om hur personer ska straffas när de begått brott. Låter det konstigt? Välkommen till världen Zardoz. Under 30 plågsamma minuter rör sig Zed i denna värld, och det blir påtagligt för tittaren att Zed egentligen är en ointressant karaktär som endast finns till för att bevittna de mystiska saker som försiggår på jorden vid denna tid. Till slut får filmen upp tempot, och i det enorma kaos som uppstår blir Zed jagad av de odödliga. Zed lyckas hitta "the tabernacle", får kontakt med detta väsen och lyckas uppenbarligen också förgöra det - de odödligas länk till andra sidan är borta och de är nu dödliga. I filmens extrema final lyckas Zed få sina vänner till förgörare - som vi inte sett till i filmen sedan inledningen annat än i Zeds flasbacks - in i Vortex (de hade uppenbarligen en plan om detta, något som tittaren knappt informeras om), och de dödar alla. Zed flyr tillsammans med den mystiska Consuella, som under hela filmen varit hans största fiende, in i en grotta och i en tjusig scen får vi se hur de får ett barn, barnet blir äldre och flyttar, paret åldras och dör till slut. Filmen är slut, och tittaren sitter som ett frågetecken. 
Detta, mina damer och herrar, är Zardoz, och precis som beskrivningen av filmen kanske visar så är det en film som tilltalar en vädligt liten grupp filmtittare. Någonstans i beskrivningen ovan skall också läggas till diverse funderingar i filmen om mannens könsorgan (filmen lär oss att odödliga människor tappar potensen), att människan minns minnen i tredjepersonsperspektiv och att kvinnor i den överlägsna framtiden kommer att gå iklädda minimalt skylande kläder. Det är synd att Boorman var så angelägen att göra den konstigaste filmen han kunde, för i detta misch-masch av scener och obegripliga handlingar döljer sig flera bra inslag. Det framstår som oerfaret av Boorman att inte kunna sortera ut vad som han skrivit som var bra, och vad som inte var det. Istället för att låta filmen vara det kaos som den nu är skulle jag velat se filmen omgjord - med i princip samma underlag - på följande sätt: Efter inledningen med förgörarna och förtexterna får vi följa Zed och hans vänner på deras eviga jagande av människor. Efter ett tag tar sig Zed av en slump in på ett bibliotek, lär sig läsa och läser "The Wizard of Oz". Efter att ha studerat bokens titel mer noggrant (ta bort "the wi" och "of" ur titeln), och ha läst bokens slut då människorna till sist övervinner trollkarlen genom att titta bakom hans mask bestämmer han sig för att sluta lita på Zardoz och ta reda på sanningen. (Detta är scener som ligger senare i filmen, ihopkastade i omvänd ordning, allt för förvirringens skull). Med sina vänner kommer han på en snillrik plan, och de hjälper honom in i stenhuvudet. Han tar sig till Vortex, tillbringar en tid där och lyckas till slut få in de andra förgörarna så att de kan göra slut på de odödliga, efter att på något annat sätt än vi nu ser i filmen ha krossat "the tabernacle". 
Det hade inte heller varit något mästerverk till film, men det hade varit ett äventyr med samband och endast att ha nån aning om vad som pågår är ett stort plus mot filmens nuvarande skick. Dessutom kunde Boorman ha lagt mer vikt vid någon av de djupare aspekten av filmen, t ex de olika människoklasserna, ett allvarligt ämne som nästan glöms bort i filmen. Som det är nu når den otroligt överpretentiösa filmen inget bra slut, den har ingenting att komma med annat än förslagen på samhällsklasser och även om den till viss del är förvirrande på samma sätt som 2001: A Space Odyssey är det skrattretande att jämföra de båda filmernas djupare frågor. Till sin hjälp har Boorman några riktigt skickliga filmskapare. Musiken, filmningen och dekoren fungerar utmärkt i filmen, och det är dessa tre punkter som hostar upp filmens betyg markant. I de irländska miljöerna skapar de tre faktorerna tillsammans bra stämning, och fotot når all sin prakt i utomhusscenerna och tagningarna som görs på långt håll. Dessutom så ska ingen skugga falla över filmens specialeffekter, som alla fungerar mycket bra. Med tanke på filmens minimala budget är det en imponerande bedrift att få det att gå ihop. Av skådespelarna är Sean Connery i princip den enda som gör en minnesvärd tolkning. Tyvärr trampar han vatten, för karaktären Zed utnyttjas verkligen inte på ett bra sätt i filmen. 
Man förundras över vad Boorman egentligen försökte åstadkomma med den här filmen. Vissa scener, däribland inledningen och några av scenerna i slutet, genomsyras av en härlig ironi till det som försiggår i filmen, och det hade utan tvekan varit ett mer lämpligt sätt att göra filmen än att låta den ta sig själv på så stort allvar. Niall Buggy agerar på rätt sätt som Arthur Frayn, och är riktigt rolig. Precis som med den fina idén om samhällsklasserna är ironin ett bra inslag som Boorman av någon anledning endast skrapar på ytan och inte alls utvecklar. Tyvärr. I filmen är de bästa scenerna inledningen, tills Zed stöter på en av de odödliga, och den allra sista scenen, då Zed och Consuella åldras. Det som finns däremellan är ett kaos av ntuid och dåtid, tankar som inte leder någon vart och en handling så mystisk att man sitter förstenad även efter att frågorna fått svar. Varken Sean Connery eller någon annan har gjort något liknande sedan Zardoz, och det skulle förvåna mig oerhört om någon skulle komma att göra det. Avslutningsvis kan jag dock inte låta bli att på samma sätt som många andra gjort hedra Boorman och Connery för att de drev detta projekt till sin spets, och gick hela vägen utan att tveka. En imponerande bedrift, tyvärr ur helt fel synvinkel. Missar i filmen När Zed har kommit in i Vortex springer han genom en skog, och närmar sig vatten. Ett klipp, och plötsligt är den skinande solen täckt av en himmel fylld med moln.
När Zed drar hästvagnen efter sig är det samma statister i sekvensen vid gårdsplanen som inne i ladan han just lämnat.
|
|
