Rising Sun (1993)
Blodröd Sol
Handling
Det visar sig att man på företaget är mycket måna om att hålla publiciteten om mordet nere, vilket i praktiken medför minimal samarbetsanda från dess sida mot polisen.
Samtidigt som den komplicerade undersökningen äger rum fostrar den erfarne Connor upp den inte alltid mottaglige Web. Båda männen visar sig ha dolda bakgrunder, men i brist på bevis respekterar de varandra.
Färden går genom en kultur där den japanska möter den amerikanska, innan lösningen till slut uppdagas tack vare teknisk utrustning och Connors vishet.
Förberedelser inför filmen och Filmens inspelning
Nästa bok av Crichton att filmas skulle bli den kontroversiella Rising Sun - för kontroversiell, skulle det komma att visa sig.
Crichton medverkade själv till att översätta sin bok till filmmanus, och anpassade karaktären Connor för Sean Connery (notera de snarlika namnen).
Connery tackade gladeligen ja till rollen, och kände så varmt för historien att han själv bistod som exekutiv producent. På frågan varför Connery kände så varmt för projektet svarade han att han tyckte att Crichton var en av få författare som fortfarande kunde etablera djup i karaktärer, och drog en paralell till Umberto Ecos The Name of the Rose.
Ironiskt nog skulle karaktärsbitarna bli en av filmens många fallande punkter.
Man valde att förse Connor med en svart medarbetare, som gestaltades av den vid den här tiden
mest populära svarte skådespelaren Wesley Snipes. Han och Connery kom uppenbarligen bra
överens, och den relation de två männen har i filmen var tydligen inte alltför avlägsen den i
verkliga livet under filminspelningen. Snipes ställde många frågor till Connery, bl a av hur man ska tackla framgångarnas baksida. Connery berättade senare att han vist rått Snipes att alltid tro det sämsta om sin afärspartner, samt att han borde ha en bra advokat.
Ett annat tips från Connery till Snipes kom då de skulle filma en del bilinteriörsscener på studioområdet. Connery förslog Snipes att ta av sig sina byxor och filma scenen i underkläder - det är ju bara överkroppen som syns i dessa sekvenser i alla fall. Connery hävdade att detta gjorde det mer bekvämt och avslappnat, och att han ofta (liksom i Rising Sun) utövat detta knep själv.
Ett problem man ställdes inför under filmandet av Rising Sun var de starka protesterna mot vissa delar av det japanska systemet i Crichtons bok. Regissör Philip Kaufman tonade avsiktligt ner dessa bitar, vilket inte hindrade grupper att protestera mot filmen då den hade premiär.
Med Wesely Snipes som Connerys partner öppnade man iställer dörren till en annan intressant vinkling: Relationen svarta/vita. Här tar man sig dock vatten över huvudet, och få intressanta scener skapas ur denna aspekt.
Filmen spelades in på fyra månader runt och i Los Angeles.
Efter sin premiär fick filmen blandade recensioner, och hyfsade biljettintäkter i USA liksom övriga delen av världen.
Recension
Med Rising Sun fortsatte Connery med den relativt utkristalliserade rollgestalten som
agerar som mentor för en yngre partner i en film. (Den här typen av roll glöms f ö ofta bort då det
i filmsammanhang mest pratas om poliserna som tvingas arbeta med varandra trots att de ogillar
varann o s v - exempelvis Lethal Weapon och 48 Hours) Sean har på senare år ibland kritiserats för sina ganska snarlika roller i nyare filmer. Jag förstår synpunkten. Dock är det som så, att när en Conneryfilm sätts på eller ses på bio tar Connerys enorma karisma, timing och humor över. Man tänker helt enkelt inte på att han gjort något liknande tidigare.
Vidare är det de små nyansskillnaderna i ett äldre recept som skapar succé (eller för den delen flopp). Troligen ges Connery stort inflytande över sin rollkaraktär, och tillåt mig gissa att regissörerna på vissa plan helt enkelt låter Sean göra som han vill.
Eller som regissör Guy Hamilton sade med tanke på inspelningen av Diamonds Are Forever:
"You don't tell Sean Connery how to play James Bond".
Diverse klichéaktigheter till trots, spelet mellan Connery och Snipes fungerar oväntat bra större delen av filmen.
Bland annat är det dessa två herrar som skapar filmens utmärkta öppning, med ett suveränt filmat sexmord i snygga miljöer, följt av polisens anstormning till och undersökande av mordplatsen.
Olyckligtvis går filmen snart ner i kvalité betänkligt. Manuset är rörigt och osammanhängande, dialogen är ofta banal och diverse karaktärer utvecklas inte alls och känns fullständigt ointressanta.
Förödande för filmens rykte som en åtminstone underhållande film är att actionscenerna är totalt oengagerande, och inte det minsta effektiva, roliga eller bombastiska. En nästan löjlighetsväckande onödigt inlagd scen är fighten i slutet av filmen, som endast är inlagd för att Snipes vid något tillfälle ska få visa upp sina kunskaper i martial art.
Stor del av filmen utspelas i mörker, vilket har den oroväckande effekten att filmen från och till känns deprimerande att titta på.
Filmen är betydligt bättre i sina inomhuscener, då vi kan avnjuta Dean Tavoularis fina kulisser.
Att kommentera filmens spegling av japansk-amerikanska relationer är något jag finner svårt,
delvis beroende på regissör Kaufmans ovilja att gå särskilt djupt in på diverse områden, vilket
medför att man inte reflekterar så mycket över detta som regissören kanske velat. Som
tidigare nämnt var man vidare också tvungen att göra filmen mindre hård mot japanerna än boken.
Den största skillnaden man gjorde var att göra mördaren till amerikan istället för japan. Ett
typiskt exempel på hur en slagkraftig bok kan få en mager filmatisering. Förvånande nog är filmens allra mest spännande thrillermoment de tillfällen då man försöker identifiera mannen på den beslagtagna men manipulerade filmen från en av företagets bevakningskameror. Här är det det mycket bra och spännande gjort, men då en thrillers bästa spänningsmoment finns i de tekniska scenerna är det något som gått fel.
Musiken (av Toru Takemitsu) är bra i några få passager, men tyvärr är påträffas den alltför sällan.
Skådespelarna är överlag bra, med Connery och Snipes i första ledet. Harvey Keitel gör en tuff insats som en hårdför polis, men brottas med uselt skriven dialog.
Kanske är filmens allra största misstag just det som Lee Pfeiffer och Philip Lisa
framhåller i boken The Films of Sean Connery ; Att den faller på just där den
ska stå som starkast - avslöjandet av mördaren. Då det uppenbaras att den som utfört mordet egentligen
är en mycket liten och - liksom andra - underutvecklad karaktär känns det bittert. En
detektivhistoria kan alltid göras spännande då mördaren avslöjas, men här blir det platt fall,
och resterande del av filmens avslutning känns mest som utfyllnad. Den enda bild som fastnar i huvudet är den då Connor sträcker ut handen genom fönsterrutan på bilen och vinkar adjö åt Smith på sitt eget sätt.
Rising Sun är en outvecklad film, med många sexuella anspelningar och undertoner, både mer och mindre smakliga. Filmen har ett godkänt underhållningsvärde, men framstår som en film som kunde gjorts betydligt bättre. Jag efterlyser mer action och mindre snack, mer ljus och mindre mörker (i dämpad utsträckning dock eftersom det ibland fungerar) samt en rejäl upplyftning av manuset. Då hade Rising Sun varit en bra film.
Missar i filmen
I filmens tidiga del regnar det ute. Smith kan inne i företagets byggnad ses vara mycket våt
över ryggen, efter att ha varit inne i byggnaden en stund. Man klipper till Connor, och i nästa
klipp är Smith i stort sett helt torr.
Senator Morton mottar flertalet gånger färgade fax. Kanske har han mycket speciell faxmaskiner,
men standard för fax är svart/vitt. Slutgiltiga betyg
Filmen: 5/10
Action: 2/10
Spänning: 6/10
Höjdpunkter:
Mordet i inledningen
Connor och Smith träffas, anländer till mordplatsen och undersöker
De tekniska scenerna - vem är mannen på skivan...?
Startsidan
News
Biografi
Filmerna
Musiken
Du!
on Connery © All text: Håkan Tallgren, 2001. E-mail: dirty_tallgren@hotmail.com