|
MGM Pictures presenterar The Russia House (1990) (Det) Ryska Huset Regissör: Fred Schepisi Producenter: Paul Maslansky, Fred Schepisi Manus: Tom Stoppard, baserat på romanen av John Le Carré Kompositör: Jerry Goldsmith Foto: Ian Baker Klippning: Peter Honess Scenografi: Richard MacDonald 
Barley Blair: Sean Connery Katya: Michelle Pfeiffer Ned: James Fox Russell: Roy Scheider Brady: John Mahoney Dante: Klaus Maria Brandauer Clive: Michael Kitchen Quinn: J.T. Walsh Walter: Ken Russell Wicklow: David Threlfall Bob: Mac McDonald Niki Landau: Nicholas Woodeson Brock: Martin Clunes 
Minnesvärd dialog "All victims are equal, and none is more equal than others" -Barley Blair "(xxx) understood that a man can love his land but hate its system" -Dante "Don't know a Katya, never slept with one, never flirted with one, never even married one" -Barley Blair "These days, to act like a decent human being, you have to think like a hero" -Barley Blair 
|
HandlingI manuskriptet förklaras att ryssarna inte alls har den kapacitet att starta ett kärnvapenkrig som man trott, och att en attack mot USA aldrig skulle kunna genomföras. De brittiska och amerikanska myndigeterna vill genast få uppgifterna bekräftade, och försöker hitta Dante, via Katja. Men Dante vägrar träffa någon annan än den alkoliserade Barley Blair, som tidigare lovat Dante att ge ut boken anonymt. Myndigheterna sätter klorna i Blair, och lär snabbt upp honom i konsten spioneri. De utrustar honom med avlyssningsapparatur, och skickar honom till Moskva för att träffa Katja och därigenom Dante. Men Barley inser snart att Dante inte är den enda han är intresserad av... Bakom kulisserna
Efter att ha avslutat inspelningen av The Hunt for Red October
kastades Sean genast in i ett nytt äventyr med Sovjet-tema. Connery söktes upp av regissören Fred Schepisi, som för tillfället höll på att förbereda en filmning av John Le Carrés bok The Russia House, som skrevs i slutet på 80-talet. Boken har en mycket komplicerad intrig, och cheferna på MGM var mycket tveksamma om den skulle hålla i filmform. Inte ens Tom Stoppards filmmanus ansågs tillräckligt starkt- historien var fortfarande mycket rörig. Schepisi lyckades få Connery att gestalta Barley. Regissören erkände senare att utan Connerys medverkan hade filmen troligtvis inte blivit filmad alls. Sean var det första och enda valet till Barley Blair. Filmen skulle under tio veckor spelas in lokalt i Moskva och St. Petersburg. Connery hade senast besökt Moskva tjugo år tidigare, under inspelningen av The Red Tent. I denna film medverkar James Fox, bror till Edward. Edward Fox gestaltade M i Connerys sista(?) Bondfilm, Never Say Never Again. Båda bröderna har i efterhand pratat om hur de imponerades av Connerys skicklighet, både vad det gäller hans skådespeleri och hans stora kunskap om film. Huruvida man ska ha med ordet "Det" eller inte i filmens svenska titel varierar bland utgåvorna av filmen. Om man ska följa boken och filmens användning av uttrycket "Ryska Huset" bör ordet "Det" inte vara med. |
RecensionTillika finns det också diverse filmer som får i stort sett samma betyg i alla tidningar. En del filmer får det på grund av att de är fullständigt usla, och renderar således ettor. En del filmer får det tack vare att de klassas som mästerverk av den stora (krönikör)massan. Men sedan finns det också en del filmer som får "hyfsat" betyg, vilket ofta innebär en tvåa (av fem). Detta fenomen är något mer ovanligt än tidigarenämnda. Men det finns några konkreta exempel. 
The Russia House är ett av dessa exempel. Med mycket få undantag får denna film två,
möjligen tre, av fem i betyg. De framförda anledningarna till de låga betygen är ganska så lätträknade: "Filmen är för seg" Just ordet "seg" har mycket stark innebörd, och man bör akta sig i användandet av detta ord när man recenserar filmer. Trots detta nästan självklara faktum används ordet i mängder av recensioner. När filmen senast gick på TV senast skrev en krönikör "...som rör sig låååångsamt..." om den (ordet "seg" finns inte med, men recensionen hade samma innebörd). Det finns således bara en sak att säga: Filmen är, precis som i fallet med Outland, undervärderad. Filmen rör sig mycket riktigt sakta framåt, men den är definitivt inte seg. Allt som händer är av högsta intresse, och hänger man inte med i dialogen har man ofta missat något vitalt. Historien är ganska unik, och mycket intressant. Filmen har flera starka kvalitéer, men också områden den faller på. 
Skådespelarna i denna film är magnifika. Samtliga roller görs med bravur, och rollistan
är mycket namnkunnig. Sean Connery framstår från filmens första sekvens som det uppenbara valet till Barley-rollen. Han är perfekt rakt igenom. Det är samtidigt högst intressant att se vilken stor skådespelare han är, vilket vi denna gång kan genom att göra en liten jämförelse; De två filmerna Connery medverkade i som släpptes 1990 var The Russia House och The Hunt for Red October. I filmen som inte recenseras på denna sida gestaltar Connery som bekant en rysk, snygg, ubåtskapten iförd högtidlig uniform, stålgrå ursnygg peruk, klackring samt personligen utrustad med en enorm pondus och scendominans. I The Russia House är allting utbytt. Connery spelar en sjabbig, till synes gammal, bokförläggare, ständigt drickandes med en rufsig hårfrisyr och halv-sjaskiga kläder. Trots karaktärernas yttre skillnader är Connery perfekt i båda roller, och är fullständigt realistisk på det sätt han framför dem. Katya gestaltas av Michelle Pfeiffer, som är mycket vacker, liksom en bra aktris. Hon är utmärkt som den något förvirrade, men smarta och självständiga ryskan. Något oväntat stjäls faktiskt skådespelarshowen, efter Connery, av James Fox, som spelar det brittiska spionöverhuvudet Ned. Han är otroligt skön i rollen, och har ett perfekt samarbete med Connery. Männens relation till varandra är också mycket bra gestaltad via manus och regi, och det utvecklas en tystlåten vänskap dem emellan, som inte är synlig på ytan. Neds bundsförvant Walter spelas mycket roande av Ken Russell. Roy Scheider känns ibland lite påfrestande som den amerikanska underrättelsetjänstens chef Russell, men karaktären han spelar är avsedd att vara Neds motpart, med en betydligt otrevligare framtoning. John Mahoney, nu känd som pappan i TV-serien Frasier, har en mindre roll, men är bra. Dante spelas av Klaus Maria Brandauer, som är utmärkt som den misstänksamme ryske författaren. Connery nämnde under inspelningen att hans förhållande till Brandauer var aningen mystiskt: "I wanted him for The Russia House, I got him for my Bond (NSNA) and I replaced him in Red October." 
Många av de goda tingen i The Russia House härstammar från Carrés bok. Jag håller i skrivandets
stund på att läsa den, som för övrigt är rekommenderad. Det är i filmen t ex inte alls ovanligt att långa dialoger är direkt hämtade från romanen. I scenen då Barley förhörs angående Katyas brev passerar många repliker förbi som Carré är upphovsman till. Precis som boken är filmens dialog fylld med intressanta tankar, och det händer ofta att någonting som inte alls har att göra med historien tas upp, t ex med de, uppenbarligen, stora tänkarna Barley och Dante. Det är kul att dras in i en värld där samtliga tycks ha en mycket välgenomtänkt åsikt om världens system. Diverse samhällskritik skymtar till, liksom ställningstaganden för och mot kommunism. En av dialogens allra bästa detaljer är då Russell nämner att "kunderna" inte vill höra att Sovjet inte har makten att kunna anfalla USA - boken Dante skrivit bör alltså gömmas och aldrig visas. Den här typen av verklighetstrogna detaljer finns det gott om, och de är suveräna. Vid sidan av seg-åsikten är det främsta medlet för att klaga på The Russia House att hävda att filmen har en på tok för krånglig intrig. Tyvärr stämmer detta delvis. Stoppard lyckas inte med filmmanuset kasta ljus över det som var mycket komplicerat redan i boken, inte heller komma tillrätta med de enklare detaljerna. Det händer vid flertalet tillfällen att någon i filmen säger något, som nämns i ett par meningar och sedan glöms bort. En fråga: Ned nämner vid ett tillfälle, högst förvånande för tittaren, att Walter lämnat underrättelsetjänsten. Men varför sitter han då med i slutet då Ned packar ihop sina saker på jobbet? 
Filmningen är briljant, och mängder av vackra ryska platser passerar revy. Under vissa klipp
drar kameran snabbt över flera berömda ryska landmärken, t ex Kreml. De många avståndsbilderna är alla höjdpunkter, och skapar en ständig närvaro av realism. Det finns vissa filmmusik-kompositörer man kan lita på. John Barry är en av dem. Han fick erbjudande om att skriva musiken till The Russia House, och var uppenbarligen pigg på idén. Till slut avböjde han dock arbetet, för att istället skriva det magnifika soundtracket till Dances With Wolfes, för vilket han fick en Oscar. Nästa erbjudande gick till Jerry Goldsmith, en annan kompositör som sällan gör åskådaren besviken. Han accepterade jobbet, och bidrog med ett fantastiskt score, som bygger på filmen perfekt. Mitt starkaste minne efter att ha sett filmen för första gången var just Goldsmiths stämningsfulla musik, som i t ex de viktiga spionscenerna ute på Moskvas gator medverkar till att man inte kan släppa blicken från rutan. I boken The Films of Sean Connery, av Lee Pfeiffer och Philip Lisa, framförs ett mycket intressant argument till filmens trots allt för långsamma uppbyggande; Stoppards manus tycks snarare vara anpassat för en teaterpjäs än för en stor spionfilm, som då den kom förväntades vara MGM:s stora julsläpp och publikmagnet. Recensenten Gilda Radner framförde vid premiären sin syn på filmen, och hade Barleys saxofonspelande i tankarna: "What most spy movies need is sex and violence. What this one provides is sax and violins." The Russia House är en film fylld med intressanta tankar och intriger, snyggt filmad med perfekta skådespelare samt suverän musik. Men också en mycket komplicerad film. Slutet är tillräckligt förvirrande för till och med den rutinerade filmfantasten. Vissa av gåtorna det medför kan lösas när man ser om filmen, men vissa tycks för evigt vara höljda i ett dunkelt mörker... Missar i filmen
När Barley träffar Katya har de varit ute på lunch under hennes lunchrast från hennes arbete. När
Barley vill fortsätta prata, ursäktar sig Katya med att hon måste hem till sina barn. Hade inte hon en vanlig arbetsdag, under vilken barnen borde vara på dagis eller liknande? Man brukar väl fortsätta arbetet efter lunchrasten...?
Filmen: 7/10 |