The Presidio (1988)
Presidio - Brottsplatsen

Handling

På militärbasen Presidio, belägen vid Golden Gate-bron i San Francisco, utförs ett mord på en vakt. Chef på Presidio är överste-löjtnant Alan Caldwell. Han vill utföra utredningen själv, men tvingas arbeta med polisen Jay Austin. Caldwell och Austin tycker inte om varandra, efter en incident som inträffade när Austin arbetade under Caldwell.
Austin blir också, till Caldwells förtret, tillsammans med överste-löjtnantens dotter, Donna.
Men utredningen går framåt, och spåren leder till en vattenfirma i Frisco. Samtidigt hittar de ett samband mellan flera gamla soldater, som uppenbarligen har nåt att göra med vattenfirman. Det visar sig att den är täckmantel för smuggling av diamanter, som förvaras i vattnet, och att smugglingen leds av krigsveteraner.

Förberedelser inför filmen och Filmens inspelning

Militärbasen The Presidio finns i verkligheten, och de geografiska punkterna som i filmen markerar var den ligger stämmer. Här spelades filmen in på plats. Resten av filmen spelades också in i San Francisco.

Denna film kom ut strax efter erkännandet av Connerys Oscar för The Untouchables. Det är möjligt att Connery hade valt en annan film som uppföljare till nyss nämnda, om han i förväg vetat om att han skulle belönas med en Oscar. Det gjorde han inte, och med i The Presidio är han ju.
Men det är ingen perfekt film för en färsk Oscar-vinnare precis-Connery borde ha högre status (och bättre vett) än att behöva medverka i såna här filmer.

Mellan tagningarna gjorde Connery ett gästspel i filmen Memories of Me, på svenska På Jakt Efter en Svunnen Barndom. Tyvärr har jag inte sett filmen, men om jag skulle göra det skulle det enbart vara för Connerys cameo-filmen har nämligen ingen jättebra rykte.

Regissör Peter Hyams kännetecken är att alltid ha med en karaktär vid namn "Spota" i sina filmer. I The Presidio heter han "George Spota", och spelas av James Hooks Reynolds.
I den andra Conneryfilmen regisserad av Hyams, Outland, heter han "Nicholas P. Spota". I den filmen finns det också en karaktär vid namn "Caldwell" med. En slump?

Recension

Man kan gräva, gräva och gräva. Men det går faktiskt inte att hitta nåt. The Presidio är en film som kan liknas vid ett pussel, till vilket bitarna kommer från helt andra pussel.
Filmen är ett regn, och klichéerna regnar kraftigt ner.

Filmen grundförutsättningar: Två tuffa poliser, en ung och en gammal, som inte tycker om varandra. Den äldre har en beskyddad dotter. Den yngre blir ihop med henne till den äldres förtret. Det är triangeldramat.
Historien är ett mord. Punkt.

Ett problem med filmen är Donna Caldwell. Hon är nämligen fullständigt betydelselös för filmens handling. Filmteamet, och manusförfattaren främst, verkar ha tänkt så här: "Låt oss ha en actionfylld mordhistoria. För att kunna få lite andpaus låter vi två personer förälska sig i varandra, och så kan vi ha ingående kärleksscener de två emellan."
Man behandlar tittaren som ett barn, som inte kan se något samband, utan bara njuter av det som syns för stunden.

Manuset är uselt. Idén om vattenfirman må vara något fräsch, men det gör den inte mindre töntig. Det passar inte alls in i en film som denna. Eller, låt mig rätta mig själv; Det passar inte in i en mordhistoria. I just den här filmen är det inte särskilt överraskande. Manusförfattaren verkar ha stirrat sig blind på idén om vattenfirman, och sen inte brytt sig om att anpassa delen efter filmen. Förlåt mig, historien.

I vissa filmer kan det vara effektivt att endast låta ett mord vara problemet. Det handlar då alltså inte om någon seriemördare, eller en galning. Istället handlar det om ett mord, otroligt viktigt för många människor, tex presidentmord eller liknande.
Möjligheten finns också att låta ett mord vara kontentan av en klantig ligas misstag, som egentligen är fromma som lamm och inte alls vill begå mord. Helt plötsligt står då inte mordet i centrum på något vis.

I filmen får vi inte ens veta exakt vem det var som utförde mordet-det är uppenbarligen inte relevant längre. Både manuset och regin känns extremt amatörmässig när det gäller ligan som smugglar diamanter, och antingen hånler man åt eller lider av det.

Caldwell läxar upp sin dotter. Åtminstone försöker.

Och sällan har väl lösningen på mysteriet uppdagats så enkelt.
Efter att ha samlat ihop en del lösa ledtrådar sitter Caldwell och Austin i en bil och tittar på vattenfirman. Som genom en ingivelse börjar Austin plötsligt prata, och förklarar allting i hela filmen, utom vad som döljer sig bakom vattenfirman. Okej. Vi har sett det förut. Hjälten får ofta briljera och visa publiken att han är den enda som på allvar har hjärnan med sig.
Det är bara det att det är nästan omöjligt för Austin att komma på allt det där, och ju mer man funderar på det desto löjligare blir det. Manusförfattaren var för dålig för att kunna förklara filmen på annat sätt, helt enkelt.

Relationen mellan två poliser som inte tycker om varandra har vi sett på film hur många gånger som helst. Det enda intressanta The Presidio lyckas bidra med på den biten är tuppstriden mellan polisen och militärpolisen, som Caldwell företräder. Men trots att huvudpersonerna ständigt påminner oss om denna strid, genomförs det ganska dåligt.

Sean Connery är mycket bra i sin roll, men är helt felplacerad.
Jack Warden är bra som Ross Maclure, annars ingenting.

Mark Harmon är usel i rollen som Austin på alla sätt och vis. Hans första scen, då han ska presenteras som en riktig tuffing för publiken är bara löjlig, och vem tror egentligen att skurken ska skjuta? Repliken "Live or die, asshole, your choice", är troligen hämtad från första sidan i boken "Hur man gör en så klichéartad polisfilm som bara möjligt".

Meg Ryan är en hyfsat begåvad aktris, men är kass som Donna. Donna verkar snarare vara en 13-åring som vill gå på disko men inte får för sin dumma pappa. Samtliga scener mellan henne och Austin är pekorala, och att hänga med i turerna kring deras förhållande är inte lätt.
Titta på Donna då hon och Austin är ute och går; Hon rör sig som en tre-åring, och pratar på ungefär samma nivå.

Caldwell och Austin

Actionscenerna håller ingen hög klass. Biljakten i början är totalt ointressant. Scenen då Austin till fots jagar en skurk är okej, men det beror på att jag alltid velat se såna här mer realistiska scener i actionfilmer. Naturligtvis lyckas man även göra denna scen sämre än vad den kunna ha varit. Att se Austin springa häck-löpning över soptunnor och liknande är t ex inte det minsta roligt.

Slutuppgörelsen äger rum i ett klassiskt varulager, folk smyger omkring, gömmer sig bakom saker och dyker upp. Det är åtminstone lite tryck i denna actionscen, vilket vi saknat tidigare i filmen.

Peter Hyams gör mig besviken. Han gjorde en imponerande insats med Outland, men känns här inte speciellt intresserad av filmen, som innehåller många enkla brister.

Musiken är ett hafsverk. Temat till förtexterna är okej, men alldeles för enformigt. Kompositör är Bruce Broughton.

Filmen innehåller några rena kalkonscener, främst scenen där Austin ska jaga Donna per bil.
Inledningen, militärer som har uppvisning och en Sean Connery som gör honnör, känns som att ha hamnat i helt fel film (scenen återanvändes i den briljanta A Few Good Men, i vilken den passar in betydligt bättre).

The Presidio är hyfsad underhållning för de som gillar polis- och actionfilmer. Men den bidrar inte med nåt nytt, och är ganska ointresant.

Missar i filmen

När Austin jagar en skurk på gatorna springer de också in i en restaurang. Skurken stöter enbart till en av gästerna lätt med handen, men man har lagt på en ljudeffekt som om han hade slagit till honom rejält!

När Caldwell och Austin ska gå in till vattenfirmans säte för slutuppgörelsen ska Austin försöka lirka upp låset. Till slut tappar Caldwell tålamodet och sparkar istället in dörren. Titta på Austin. Precis när Caldwell ska sparka rör han sig inte en millimeter, utan sitter bara och stirrar på dörren.

Slutgiltiga betyg

Filmen: 4/10
Action: 5/10
Spänning: 3/10
Höjdpunkter:

Caldwell och Austin möts för första gången i filmen
Slutuppgörelsen