Finding Forrester (2000)
Vem är Forrester?

Handling

Några svarta basketspelande ungdomar lever i Bronx i New York, och spelar basket på en särskild plan varje dag. Nära planen finns ett bostadshus. Högst upp bor en enstöring, som ingen nånsin sett. Däremot kan de ibland se honom titta på dem genom sitt fönster, och de har därför gett honom smeknamnet "The Window".
En av ungdomarna, Jamal Wallace, får en dag en utmaning av en av sina kamrater att ta sig in i mannens lägenhet och ta med sig något ut därifrån som bevis. För att visa sitt mod. Jamal antar utmaningen. Han tar sig in i lägenheten, men mannen upptäcker och skrämmer iväg honom, och i förvirringen glömmer Jamal kvar sin ryggsäck.
Följande dag lyckas han hämta tillbaka sin ryggsäck hos mannen. Ryggsäcken innehöll Jamals, som också älskar att skriva, personliga skrivböcker. Det visar sig att mannen har gjort anteckningar angående det Jamal skrivit, ungefär som en lärare skulle gjort. Nyfiken fortsätter Jamal att återkomma till lägenheten, och släpps till slut in till mannen, som visar sig vara William Forrester, författare till vad som kallas Århundradets bok.
Det utvecklas sakta en vänskap dem emellan, och de hjälper varandra. Forrester hjälper Jamal att utveckla sitt skrivande och ger samtidigt nyttiga läxor om livet, och Jamal hjälper Forrester att hitta ett liv som sträcker sig utanför hans lägenhet.

Förberedelser inför filmen och Filmens inspelning

I en författartävling i USA runt 1998 bidrog en man vid namn Mike Rich med ett manus som gick under namnet Finding Forrester. Manuskriptet var författarens första försök till ett filmmanus.
Hans manuskript, tillsammans med tre andra, "gick vidare" och vidarebefodrades till Sony/Columbia. Där valdes hans manus som det enda av de fyra ut för att filmatiseras.

Sedan det blivit klart att Sean Connery skulle spela huvudrollen och själv producera filmen med sitt Fountainbridge Films reste man till New York för att hitta motspelare. Vissa av filmens mindre roller görs av människor man träffade på gatan i Bronx och ansåg passa bra in i filmen.
Långt in i inspleningsförberedelserna var dock den viktigaste rollen vid sidan av Forrester - Jamal - fortfarande icke tillsatt. Dennna karaktär krävde en hel del av sin skådespelare. Man hoppades att finna den rätte, men var också beredda att skära ner på de obligatoriska delarna så som skickligheter i basket osv.
Detta var vad som stod på ett plakat som användes då man letade efter personen att fylla Jamal-rollen med:

Casting for the major motion picture: Finding Forrester starring Sean Connery.
Seeking motivated African-American Males who are, or look like, 16 years old.
Basketball skills are a plus but not necessary. For lead role opposite Sean Connery in new film.

Situationen beskrevs som mycket nervös, eftersom man redan på förhand förfarade att man kanske skulle bli tvungen att välja en tidigare orutinerad skådespelare, vilket också blev fallet.
Robert Brown (krediterad som Rob) gick på scentest inför filmen för att försöka få en av birollerna. Anledning: Han behövde pengar till att betala sin mobiltelefonräkning.
Men filmteamet upptäckte snart hans styrkor, och han valdes till filmens Jamal. Brown sade senare att han i början var nervös för att inte kunna komma ihåg replikerna, men att han så småningom kom in i det. Även Sean Connery var mycket förtjust i honom.

Recension

'I didn't write this - Jamal Wallace did'

Kanske är det just filmer som Finding Forrester man skulle kunna vänta sig att en 70-årig skådespelare skulle ägna sig åt främst. Ett finstämt och välgjort drama, med tyngden på dialog och skådespeleri.
Men (konjunktion, vilket tillåts ibland enligt Jamal) nu är ju inte Sean Connery vilken skådespelare som helst. Han är Sean Connery. Hela hans långa karriär har fyllts med både bra och mindre bra filmval, ibland motiverat, ibland inte. På 90-talet medverkade Connery främst i actionrullar, vilket imponerade på filmpubliken. Naturligtvis är The Rock kronan på verket av hans actionfilmer på äldre dar, i vilken han visade att han inte är en vilsekommen äldreman till skådespelare som enträget hänger kvar vid den gamla glorian som actionhjälte han skaffade sig i yngre dar. Vissa gör det. Andra - t ex Clint Eastwood - väljer att kliva av actionfilmerna på äldre dar. Vissa - t ex Sean - stannar och lyckas.

Vad som är så speciellt i Seans fall är att det alltid är hans lust för att spela samt nyfikenhet som gör att lyckas. Han medverkar inte i actionfilmer för att visa att "jag fortfarande kan". Han medverkar i dem för att han njuter av det. Han medverkar i dem därför att de är de bästa erbjudanden han fått för nuvarande.
År 2000 var det inte en actionfilm som var mest lockande för vår vän Sean. Det var ett drama. Och med detta drama skulle han fortsätta sin imponerande karriär in i det andra årtusendet, ca 45 år efter det att hans filmkarriär startat.

Omedelbart efter att Finding Forrester haft premiär kallades filmen en kopia av Gus Van Sants tidigare film Good Will Hunting. Will Hunting handlar om ett ungt geni till matematiker, och Finding Forrester handlar som bekant om en ung kille som är mycket skicklig på att skriva.
Att jag inte sett Will Hunting medför att jag inte kan jämföra filmerna rakt av, men jag tror att Finding Forrester har mycket speciellt att bjuda på under ytan, något som jag får medhåll till att tycka från andra filmfantaster.

Läsning hos mentor Forrester

Det finns två kärnor i Finding Forrester som tillsammans utgör stommen för vad som är en mycket bra film.
Det ena är valda delar av manuset. Mer om detta senare, men det finns dialog i Finding Forrester som är så rapp och underfyndig att man ibland förvånas. Detta beror på en balanserad nivå av ett starkt manus skriftligt och grammatiskt sett samt en känsla för vad som kan beskrivas som "ungdomligt", något jag hellre byter ut mot "fräscht". Det finns mängder av filmer som försöker nå till ungdomar via ett grovt språk och rappa skämt. För en gångs skull visar man i och med denna film att det går att lyckas, samtidigt som hjärncellerna måste användas för att förstå de intellektuella bitarna.

Kärna två är de fantastiska rollprestationerna. Sean Connery gör faktiskt ett av hans allra bästa rollporträtt någonsin som William Forrester, men vi är trots allt vana vid Seans extremt låga lägstanivå (och enorma högstanivå). Mer imponerad blir man då av nykomlingen Rob Brown, som är ett av de främsta fynden av yngre skådespelare någonsin. Han har en svår roll att spela, men gör den mycket bra. Han tar sig aldrig vatten över huvudet, utan väljer t ex att för istället att göra krångliga miner stå tyst och sammanbitet titta på sin motspelare. Det fungerar.

Från Der Name der Rose känner Connery-fans igen F. Murray Abraham, som även här gestaltar en av hjältens fiender. Han är mycket bra som den avskyvärda professor Crawford.
Anna Paquin får möjligen något lite spelutrymme i filmen, men är fullt godkänd som Jamals kärleksintresse Claire Spence.

Forrester i filmens senare del

Vad som gör unge herr Brown till ett så magnifikt fynd är att han har en stark scennärvaro, och lyckas matcha Sean Connery på ett sätt som tidigare enbart stora namn lyckats riktigt bra med. (Connery är även en generös och givande skådespelare)
I en scen spelar Brown mot tre Oscars-vinnare: Connery, Abraham och Paquin. Men att han spelar mot fantastiska skådespelare verkar han ta med ro, och istället för att backa tillbaka tycks han lyfta sig själv.

Även de mindre rollerna gestaltas bra av såväl äldre (skolfolk) som yngre (Jamals vänner och fiender) aktörer. Scenerna med Jamals basketvänner är faktiskt riktigt lyckade, vilket delvis bygger på den naturliga inställningen hos skådespelarna.

I denna film har man följt den nya trenden och använt sig av flera vokala låtar inspelade av olika band för att bidra med musikalisk underhållning. Det gillar jag inte alls. Riktig filmmusik är typen utan ord, och vokala låtar skall användas med måtta till filmer.
Bill Frisell är namnet på mannen som skrivit övrig musik till filmen, och man kan lätt konstatera att han gärna fått bidra med fler toner. Anledningen till att musiken ändå når över godkäntnivån är att Frisell ackopanjerar några av filmens nyckelscener med mycket stark musik. En favorit är den fantastiskt gripande scenen då Forrester ger sig ut på en liten cykeltur. Här är musiken utmärkt.

Kärlek vid första ögonkastet?

Att Finding Forrester redan tidigt dömdes ut som en film som spelar på gamla, använda attraktioner visar bara att filmkrönikörer ibland har så fel de bara kan ha. Jens Peterson avslutade recension av filmen i Aftonbladet på följande sätt: "Vem är Forrester? är välgjord och välspelad. Men framför allt välbekant."
Detta stämmer inte alls. Att försöka skapa myten om att Finding Forrester skulle vara en standardfilm är idiotisk, och jag tycker man kunde väntat sig mer av en recension i Sveriges största dagstidning. I recensionen (liksom flera andra) nämns t ex mycket lite om filmens verbala styrka.

I recensioner bör man försöka hålla en balans mellan beröm och kritik - om det finns utrymme för det. I Finding Forrester, ja, finns det flera element man känner igen, såsom den elaka läraren, flickan med maktfulla föräldrar misstänksamma mot vår hjälte, de oförstående kompisarna osv (här har pressen en poäng).
Men kanske är det så att det krävs bekanta ting i filmer för att de ska kunna bli riktigt bra. Suveräna filmer behöver inte vara banbrytande, det räcker med att de utvecklar och testar gränserna på traditioner. Bondfilmerna, världens genom tiderna mest framgångsrika filmserie, bygger på detta koncept.

Finding Forrester är en magnifik film. Lång, men rakt igenom ett intellektuellt spel på hög nöjesnivå, och man kan se den på olika sätt. Mitt tips är att avnjuta alla på samma gång, för då är den såväl lätt komisk som bildligt och skriftligt suverän. Ett mästerverk, och Connerys mest intelligenta film någonsin.

Slutet är makalöst. Till en början oroar man sig att filmen ska avlutas med en töntig basketmatch, där Jamal troligen kommer sluta som skollagets räddare. Men tack och lov visar det sig snart att detta fortfarande är en mindre del av historien, och istället leds vi tillbaka till rätt spår.

Filmens titel är utmärkt, och är väl en sammanfattning av följande faktum: Forrester finds Jamal. Jamal finds Forrester. Forrester finds Forrester.

Matt Damon gör en cameo i denna film, och dyker upp på slutet. Det har spekulerats i huruvida detta kan ha varit en gest från Van Sants sida att han visste att Forrester påminde om Will Hunting, där Damon gör huvudrollen, men att han inte brydde sig om detta.

Fråga: En rolig sekvens är den då Forrester sitter och skriver, och Jamal läser i en av hans böcker. Han ställer in den i hyllan igen, men Forrester upptäcker att Jamal inte skjutit in den ordentligt och slutar skriva tills Jamal åtgärdat det. Förstås en klassiker för bokfantaster. Men, flera av Forresters böcker ligger stökigt staplade på och mot varandra i hyllorna, vilket han inte tycks ha nåt emot. Men just den där boken skulle stå snyggt...?

En av många pärlor till scener i Forrester:
Jamal har fått tillbaka sin ryggsäck, upptäckt Forresters noteringar angående Jamals anteckningar, och undrar vad han ska skriva nu. Forrester replikerar "What about one thousand words on why you should stay the FUCK out of my home?!"

Missar i filmen

Cykeltvivelaktigheter senare i denna scen...

I slutet promenerar Forrester tillsammans med Jamal. Forrester leder sin cykel genom att hålla den löst på sadeln. Olyckligtvis är det troligen bara i filmens värld man kan leda en cykel på detta sätt rakt fram utan komplikationer.

Scenen då Forrester fotograferar en sällsynt fågel från sitt fönster och identifierar den som en Connecticut Warbler är ett självmordsförsök från filmmakarnas sida - det tycks som om man alltid lyckas få fel på såna här saker. I alla fall om man vågar tro på så kallade experter, som hävdar att fågeln i själva verket är en Yellow Warbler.

Slutgiltiga betyg

Filmen: 9/10
Höjdpunkter:

Forrester undervisar Jamal
Huvudparets utflykt till baseballplanen med mera
Forrester cyklar
Filmens avslutande del

Finding Forrester på DVD