A Bridge Too Far (1976)
En Bro för Mycket

Handling

1944 kommer fältmarskalk Montgomery på en plan som ska stoppa Andra världskriget på 100 dagar. "Operation Market Garden" innebar att de allierade med nio tusen man hoppar fallskärm in i Tyskland, för att sedan försöka ta sex viktiga broar över floden Rhen. Via broarna skulle de sedan enkelt ta sig in i nazisternas högsäte, och vinna kriget.
Men operationen misslyckas. Nazisterna lyckades förutspå de allierades plan, och endast två tusen man klarar sig hem igen.

Förberedelser inför filmen och Filmens inspelning

Nu var det dags för Hollywood att göra film på Cornelius Ryans bok om den misslyckade "Operation Market Garden", som är baserad på verkliga händelser. I stort sett samtliga karaktärer, och nästan allt som händer i filmen hände också i verkligheten. Små ändringar krävdes dock ett par gånger, för att kunna få det att passa in i en film.
1970 gjordes filmen Tora! Tora! Tora!, som handlade om Japans attack mot Pearl Harbor. Nu skulle en annan del av kriget skildras.

Man bestämde sig tidigt för att man ville se Sean Connery i rollen som Major General Urquhart. Man erbjöd honom rollen, men Connery tackade nej. Man erbjöd Connery rollen ännu en gång, men han tackade nej på nytt, hävdandes att manuset var för dåligt.
Till slut tackade Connery ja.

Filmen kostade 26 miljoner dollar att spela in, av vilka en hel del säkerligen gick till den namnkunniga rollistan (se nedan). Men filmen blev en mycket stor succé, och spelade enbart i USA in 50 miljoner dollar.

På nåt underligt vis skiljer sig uppgiften om färg i filmen. På diverse utgåvor står det "Technicolor". På andra, bla min köpfilmsutgåva, står det "Color by DeLuxe".

Recension

Krig har skildrats på film mängder av gånger. Det är svårt att få det riktigt bra, men ibland lyckas det. Ofta får filmprojekt som handlar om krig ligga och vänta länge, länge, eftersom man vet hur svårt det är att göra bra krigsfilmer. Det är lätt att de blir för långa och sega, men också nästan lika lätt att de helt baseras på oändliga stridsscener.
Det gäller att hitta en bra balans.

A Bridge Too Far påminner lite om den nämnda Tora! Tora! Tora!. Den filmen är berömd för sina för tiden (och delvis än idag) mycket imponerande specialeffekter, under attacken mot Pearl Harbor. Men främst är den berömd för sin skickliga berättarstruktur, nämligen att filmen berättas både ur amerikanarnas och japanernas synvinkel. En mycket stor del i filmen talas också enbart japanska.

I A Bridge Too Far är skiftningen mellan fiendern visserligen inte alls lika utvecklad, men den är ändå påtaglig och bra.
Istället har man i A Bridge Too Far tagit ett ännu större steg, även om nyss nämnda film också försökte åt det hållet. Nämligen att berätta filmen ur flertalet människors perspektiv.

Något speciellt med filmen, och fullständigt fantastiskt sett ur Hollywood-perspektiv, är att den saknar en huvudperson. Den växlar mellan åtminstone fem olika personer, av vilka de flesta är ute på fältet, och ska försöka ta en bro var med sina trupper. Ett fräscht grepp, som fungerar utmärkt. Den växlar även mellan några olika tyska platser och högkvarter.

Realismen är starkt utpräglad. Få saker går särskilt bra för de allierade trupperna, och soldater lider både fysiskt och psykiskt. Filmen ger en bra bild av hur mycket som faktiskt kan gå snett, och gör det likaså.

En personlig favorit-vinkling i filmen är hur den visar hur de höga allierade cheferna vid denna tid hade blivit "galna". Fullständigt uppstressade har de nämligen accepterat "Operation Market Garden". Alla vet att planen har sina bra sidor, men det finns också vissa spår som tyder på att tyskarna är förberedda på att de ska komma.
De spåren ignoreras, och man fortsätter planen i alla fall. "Det måste bli ett anfall nu" är ungefär så de lever, och då spelar det ingen roll hur bra plan de egentligen har.

Ett mycket lågt befäl, som verkar vara chef för någonting med radioutrustningen, upptäcker tidigt att de radioapparater som ska sändas med till trupperna i Tyskland inte kommer fungera. Men rädd för sina överordnade vägrar han tala om det för någon. Ingen vågar vara den som tar det verkliga steget för att försöka stoppa "Operation Market Garden"-utom ett befäl. Han tvingas sjukskriva sig.

General Major Urquhart

Jag har aldrig nånsin påträffat en film med en så ofantlig rollista! Idel kända namn, såsom Sean Connery, Dirk Bogarde, Michael Caine, Antony Hopkins, Gene Hackman och Robert Redford.

Ingen av dessa har alltså huvudrollen (finns ingen), och de flesta träffar heller aldrig varandra i filmen. Minst roll av stjärnorna har nog Redford, som inte kliver in i filmen förrän "endast" 50 minuter återstår. Han gör dock en bra gestalt av stridisen Major Cook.
Hackman är med från början, men har nästan bara endast små inhopp i filmen. Hackman är mycket skön i rollen som den skeptiske polacken Major General Sosabowski, och kunde gärna fått mer att göra i filmen.
Edward Fox är mycket bra i sin biroll, liksom Denholm Elliott i sin minimala biroll.

Störst roll av stjärnorna har nog Connery, även om det kanske inte upplevs så eftersom det är mycket klipp i filmen, och få långa scener, och inga med Urquhart. Dirk Bogarde har mycket att göra i början, men när filmen sen flyttas ut på stridsfälten glöms han lätt bort. Men han är också bra.
Connery är strålande i sin roll, men jag tycker han fått på tok för lite att göra. Han är med, men medverkar inte i någon riktigt minnesvärd scen.

Sämsta stjärnan är Anthony Hopkins i sin roll. Det är inte så att han är dålig, men han känns lite löjlig bland alla andra tuffa militärer. Hans humor fungerar däremot bra.
Caine är skön i sin roll, men varför vi inte får följa hans karaktär mer än vi får är ett lätt mysterium.

Rollistan är imponernade, men i filmen är man tyvärr alldeles för försiktiga i sin exploatering av alla stjärnor. Jag efterlyser mer fokusering på dem, för de är alla fantastiska skådespelare. Redfords karaktär är den som sklidras bäst. Han är inte med så länge, men han skildras intensivt, och man känner att han faktiskt har någon betydelse.

Det är kanske å andra sidan ett avsiktligt drag av regissör Richard Attenborough. På samma sätt som filmen saknar huvudperson, saknar den också en hjälte. Ingen vinner. Alla förlorar. Ingen ställs i centrum.

Connery gör slut på en nyfiken tysk soldat

Ett lämpligt ord för att beskriva A Bridge Too Far är "mogen". Filmen känns nämligen lite mogen, kanske tom lite för mogen ibland. Krigsscener finns det en alldeles lagom dos av, och av alla de sorter. Bomber och granater, maskingevär och pistoler. Den delen är nästan felfri.

Filmen har några suveräna scener. En av de bästa:
De allierade ska förses med vapen och mat osv via flyg. Men trupperna har varit tvungna att flytta sig ifrån sin tilltänkta plats, som tyskarna ockuperar. När flygplanen sen kommer och släpper ner mat och annat ges alltså allt till tyskarna. En modig ung soldat fattar till slut mod, och springer efter en behållare från flygplanen, som landat relativt nära deras tillhåll. Han tar den, och hinner nästan tillbaka, då han skjuts av tyska prickskyttar. Han tappar behållaren, som visar sig innehålla mössor...

En annan scen, i samma stuk, är den då en allierad trupp äntligen lyckas nå fram till bron de ska ockupera. Ca 20 meter ifrån bron, tvingas de kasta sig efter marken, eftersom bron sprängs i luften av tyskarna.

Båda scenerna lämnar en besk eftersmak, samtidigt som man uppskattar scenerna verkliga excellens. De är fantastiskt bra regisserade.

Filmen är inte felfri. Själv har jag den längre versionen av filmen (det lär också finnas en nerklippt), som är ca 2 timmar och 50 minuter lång. Det känns ibland som att det går lite sakta, och ett klipp på ca 15 minuter hade varit bra. Då hade filmen blivit tätare, och troligen hade lite mer intensiv spänning infunnit sig även i dess tidigare del.
Det blir också lite väl mycket vinkande till glad publik, vilket inte betyder att de scenerna är onödiga.

Tyvärr är musiken, skriven av John Addison, ungefär vad som ofta erbjuds dels i filmer med krigsanknytning, dels i alla lite äldre filmer. Felet med den sortens musik är att den ofta, liksom i detta fall, blir alltför glad och hjärtlig, och inte alls så seriös och spännande som den borde vara. Soundtracket består mest av ett glatt, högljutt tema. Filmen hade varit betydligt bättre om tex de imponernade masscenerna då soldaterna hoppar fallskärm hade ackopanjerats med bra musik. Istället hör vi då- ingenting!

Ljudet är verkligen bra, men bilden är rena katatrofen. Sällan har man sett så matta färger, och ibland så skiftar toningen helt från ett klipp till ett annat. Man kan ju hoppas att åtminstone DVD-utgåvan av filmen har en bättre bild.

Sammanfattningsvis en mycket begåvad och realistisk krigsfilm, men ibland sjunker tempot något. Krigsscenerna håller hög klass, och filmen har även ett bra foto.
Alla stora skådisar gör filmen underbart spelad, men karaktären Urquhart (Connery) känns faktiskt lite underutvecklad, vilket också gäller för andra.

Missar i filmen

En scen visar en massa hustak. Med tanke på att filmen utspelar sig 1944 tvivlar jag på att så många egentligen hade TV som alla TV-antenner visar!

Slutgiltiga betyg

Filmen: 8/10
Action: 9/10
Spänning: 7/10
Höjdpunkter:

De stora fallskärmshoppen
Soldaten förösker hämta behållaren från flygplanen
Bron sprängs framför ögonen på de lyckliga soldaterna
Filmens avslutande action, mycket bra