|
Der Name der Rose (1986)
Rosens Namn En film från 20th Century Fox Cirka 130 minuter lång Regissör: Jean-Jacques Annaud Producenter: Franco Cristaldi, Jake Eberts, Bernard Eichinger, Alexandre Mnouchkine , Thomas Schühly (exekutiv), Herman Weigel Manus: Andrew Birkin, Gérard Brach, Howard Franklin och Alain Godard, baserat på romanen av Umberto Eco Kompositör: James Horner Foto: Tonino Delli Colli Klippning: Jane Seitz Scenografi: Dante Ferreti 
William av Baskerwille: Sean Connery Adso von Melk: Christian Slater Bernardo Gui: F. Murray Abraham Severinus: Elya Baskin Abboten: Michael Lonsdale Flickan: Valentian Vargas Salvatore: Ron Perlman Berengar: Michael Habeck 
Minnesvärd dialog "You may burn brother Remigio, but that will not stop the crimes being committed in this Abbey. Other monks will meet their deaths here, and they will also have blackend fingers, and blackened tongues!" -William av Baskerwille "My dear Adso, we must not allow ourselves to be influenced by irrational rumors of the Antichrist, hmm? Let us instead exercise our brains and try to solve this tantalizing conundrum." -William av Baskerwille "But what is so alarming about laughter?" "Laughter kills fear, and without fear there can be no faith, because without fear of the Devil there is no more need of God." -William av Baskerwille, Jorge de Burgos |
HandlingWilliam kommer snart på att spåren tyder på att det är någon på klostret som utför morden, och att svaren finns i det stora, gamla biblioteket till vilket William förnekas tillträde. Filmen är ytterst komplicerad, och slutet innehåller detaljer för förande för filmens handling för att avslöjas här. Bakom kulissernaEfter NSNA tog Connery ett uppehåll med filminspelning på ett par år. Hans comeback kom i Highlander, men där har han endast en biroll. Det var i Rosens Namn hans första huvudroll kom efter uppehållet. Och som nämnt i Biografin, gör Connery här en helt annan rollkaraktär än han brukade göra innan denna film. Och fortsatte så. I tidiga stadium av inför filmningen av Rosens Namn hade regissören Jean-Jacques Annaud Roy Scheider (The Russia House) i tankarna som William av Baskerwille. Efter ett par möten ändrade sig regissören, då han fann Scheider för amerikansk för rollen. En tid diskuterades Michael Caine (The Man Who Would Be King), men till slut kom man fram till att den som skulle passa allra bäst som William var Sean Connery. Den femtonde (!) manuskriptversionen av Ecos komplicerade roman sändes till Connery, som omedelbart blev mycket entusiastisk till idén. Han förklarade att han älskade det humoristiska och intelligenta sätt hans rollfigur William var skriven på, och att hela manuset berörde honom starkt på ett positivt sätt. Delar av Rosens Namn spelades in vid ett verkligt kloster i Baden-Württemberg i Tyskland. Resten av filmen spelades in i Rom i Italien, var inspelningsmiljöerna var kalla och ogästvänliga. Connery förklarade senare komiskt att han trots att han var klädd i munkdräkt, vadderade kalsonger och kängor var nära att "frysa häcken av mig". Annaud var inte till någon hjälp för de huttrande skådespelarna - han var övertygad om att det kalla klimatet skulle höja realismen i skådespelarnas framföranden. Trots att Rosens Namn blev en stor succé i Europa, gick inte filmen hem på den amerikanska marknaden. Detta var jobbigt för Sean, som tyckte att filmen hade hög potential. Han beskyllde filmens flopp på filmbolaget, som han ansåg förberedde den amerikanska publiken på helt fel sätt (bl a genom en missriktad annonskampanj, i vilken filmens utmålades betydligt lättsammare än vad den egentligen var). Att filmen gick dåligt i USA var också nära att bli förödande för Connery p det ekonomiska planet; Då man hade ont om pengar till inspelningen gick han med på att spela in filmen för i princip inga pengar, och istället få ett antal procent av filmens intäkter i just USA, där inga pengar alltså fanns att hämta. Då bestod producenten Bernard Eichinger Connery med den fina gesten att förse honom med två procent av filmens totala intäkter på 100 miljoner dollar. |
Recension
Filmen börjar med ett avlägset landskap upphöljt ur en bister dimma, i vilket två personer
kommer ridande. De är förstås klädda i munk-liknande dräkter, William of Baskerwille och
hans lärling Adso. De anländer till ett kloster i Italien, trots att endast ett fåtal munkar verkar vilja ha dem där. Överallt kastas bittra blickar mot dem, hemlighetsfulla, rädda och arga, blickar. Vi har nu sett den stor del av filmen. Williams anländande till klostret välkomnas varmt av abboten, som önskar att William ska försöka hitta sanningen i fallet med en ung munks död. Men inte ens han vågar prata högt om saken. "Väggarna har öron", verkar det som. Filmen skapar en nästintill klaustrofobisk känsla. Dessa munkar som lever som fångar i detta kloster, tror att mordet är djävulens verk. Samtidigt verkar det vara flera av dem som känner till sanningen. Eller är de bara för rädda för att våga möta sanningen? Flera tolkningar är möjliga. William tar förstås till slut an sig "fallet", och med en stil starkt påminnande om Sherlock Holmes, gör han det med snabba och relativt enkla lösningar på diverse problem. Faktum är att William är extremt lik Sherlock Holmes, som ju också har en smart med oförstående vän med sig. Både William och Holmes har dessutom en humoristisk läggning, ibland lite otrevlig och näbbig. Fö känns namnet "Baskerwille" högaktuellt även i Holmes-kretsar, inte sant? Rosens Namn är en otäck och blodig film, med läskiga och riktigt spännande scener. Det är sannerligen en thriller, men i genrens otäcka del. Det fantastiska är att filmen faktiskt utpspelar sig för 800 år sen, i ett kloster. Bara de grundförutsättningarna är extremt bra. 
I den här filmen byggs inte spänningen upp som vi kanske är vana vid. Det dröjer inte många minuter innan
spänningen är högst påtaglig och bitande, och det dröjer heller inte länge innan vi själva får se otäcka
scener. Däremot byggs Williams undersökning sakta upp, och trots att spår försvinner och
personer mördas verkar det alltid finnas mer att göra. William känns ibland onaturligt smart, om
ens möjligt smart. Men det är väl det som är meningen, precis som med gamle Sherlock. Det innebär dock vissa problem. När William t ex säger att lösningen finns i biblioteket, då är det otvivelaktigt så det är, trots att det lika gärna skulle kunna peka åt nåt annat håll. I filmens inledning försöker man förstås själv gissa sig till vem som är mördaren. Snart inser man att det är hopplöst. Det verkar nästan som om varje munk har försetts med någon form av fysisk eller psykisk defekt, med anledning att förvirra oss. Men det är inte så att "alla (eller ingen) verkar ha en anledning till morden" (vanligt deckar-stuk), snarare verkar alla vara "möjliga mördare", en slutsats vi drar från deras mystiska utseenden och blickar. Filmens rör sig sakta, kanske t o m lite väl sakta. Några minuters nedklippning hade inte skadat. Den italienska versionen av filmen är dock två minuter längre än den svenska. Mer otäcka scener, kanske? Det hade jag faktiskt gärna sett ännu mer av. Inkvisitationens Bernardo Guis anländande innebär en tempoväxling för filmen. För första gången får vi också på allvar veta lite om Williams bakgrund, vilket är högst intressant. Gui är en karaktär vi snabbt lär oss att hata, och filmen höjer ett finger mot inkvisitationens ofta tvivelaktiga ingripanden, och Gui framstår mest som en stor bluff. Men så länge man hade kyrkan bakom sig gick uppenbarligen allt förr i tiden. Guis anländande innebär också en ny vinkling av filmen, då människor bränns på bål, torteras och fängslas av de mest skumma anledningar. Filmen är inte särskilt snäll i sättet den skildrar kyrkan på. 
Filmens slut är relativt rörigt, men fångande. James Horner är mannen som skrivit filmens musik. Han har skrivit bra soundtrack till ett par Star Trek-filmer och The Mask of Zorro. Men Rosens Namn tittar man inte på för att lyssna på bra filmmusik. I filmen spelas förvisso ett bra tema, men i stort spelas inte mycket musik i filmen. Horner kunde ha gjort ett betydligt bättre jobb, och filmens snabba och spännande scener gapar efter stämningshöjande musik. Trots detta finns det en skiva med musik från den här filmen. Den består bl a av ett par spår i vilka körer sjunger kyrkolika sånger ("munkmusik"). Skådespelarna är fantastiska, från Sean Connery som William ner till mista lilla munk-roll. Det är inte lätt att hålla reda på vilken munk som är vem, men Fedor Chaliapin Jr är bra som Jorge, till exempel. Valetina Vargas är bra som "The Girl". Det är dock ganska uppenbart att man enbart kommer ihåg henne tack vare hennes kärleksscen med Adso, för övrigt bra spelad av Christian Slater. Likaså Michale Lonsdale som abboten. Ron Perlman gör Salvatore. Att komma ihåg honom är inte svårt... 
Manuset är bra, men innehåller en del luckor. Troligen tvingades en del material från boken
bort, kanske också vissa förklarande scener. Mordens verkliga anledning känns verkligen realistiskt, och bibliotekets hemligheter är bra beskrivna. Samtliga scener inne i biblioteket är mycket, mycket bra. Men visst hade det varit ännu roligare om William hade kommit med en lösning på hur man tar sig ur en labyrint, istället för att låta Adso använda sig av det gamla snörtricket? William av Baskerwille är en av Connerys allra bästa roller någonsin. Han går djupt i denna djupa karaktär, och gräver guld. Connery är perfekt, och vidgar sina vyer som skådespelare. Rosens Namn är en mångbottnad, otäck thriller med den magnifik miljöskildring. Regissör är Jean-Jacques Annaud. Detta är hans bästa film. Bernardo Gui fanns f ö i verkligheten, men blev inte dödad såsom visas i filmen. Inte heller i boken dödades han. En som dödades i boken men inte i filmen var däremot "The Girl", som i boken brändes till döds på bålet. I filmen har man på traditionellt Hollywoodvis låtit henne överleva. Missar i filmen
Under obduceringen av Berengar, strax innan William öppnar hans mun, blinkar liket.
|
|
Filmen: 8/10