|
The Rock (1996) En film från Hollywood Pictures Cirka 130 minuter lång Regissör: Michael Bay Producenter: Kenny Bates, Sean Connery (exekutiv), Jerry Bruckheimer, Dennis Hoffman, Don Simpson, Louis A. Stroller (exekutiv), William Stuart (exekutiv), Barry Waldman Manus: David Weisberg, Douglas S. Cook, Mark Rosner och Jonathan Hensleigh Kompositörer: Nick Glennie-Smith, Harry Gregson-Williams, Don Harper, Steven M. Stern och Hans Zimmer Foto: John Schwartzman Klippning: Richard Francis-Bruce Scenografi: Michael White 
John Patrick Mason: Sean Connery Stanley Goodspeed: Nicolas Cage General Hummell: Ed Harris Major Baxter: David Morse Womack, chef för FBI: John Spencer Paxton: William Forsythe Anderson: Michael Biehn Carla: Vanessa Marcil Shepard: Danny Nucci Jade Angelou: Claine Forlani 
Minnesvärd dialog "Welcome to the rock!" Lyssna! -John Patrick Mason "You know, I like history too, and maybe when this is all over you and I can stop by the souvenir-shop together, but right now, I say I wanna find some rockets!" Lyssna! -Stanley Goodspeed "This is not combat. It's an act of luce, General Sir. And personally I think you're a fucking idiot." Lyssna! -John Patrick Mason "I know something about you, Godspell." "Goodspeed." "Goodspeed, Godspeed, Godspell." Lyssna! -John Patrick Mason, Stanley Goodspeed "May I also suggest a haircut?" "Am I of the style?" "Unless you´re a twenty-year old guitarist from Seattle. It´s a grunge thing." Lyssna! -Stanley Goodspeed, John Patrick Mason "Mason! Are you all right?" "Yes, perfectly all right, you fucking idiot!" Lyssna! -Stanley Goodspeed, John Patrick Mason "You been asked by an old friend." "Put them on the phone right now." "You been ordered by a superior officer." "This is Major Baxter!" "Now you're given your last chance by ??? with the gun, put the phone down!" Lyssna! -General Hummell, major Baxter |
HandlingFBI vill inte betala och skickar en SEAL-grupp till ön, med assistans av John Patrick Mason, den ende fånge som någonsin lyckats bryta sig ut från Alcatraz, och kemikalieexperten Goodspeed. Hela SEAL-gruppen dödas, och Mason och Goodspeed får klara sig själva. När Hummel - som innerst inne är en hederlig militär - ska avfyra raketerna visar det sig att han bluffat, och vågar inte. Han dödas under skottväxling. Mason, som ska skickas tillbaka till sitt fängelse, flyr från myndigheterna, och Goodspeed gifter sig med sin fästmö. Bakom kulissernaIdén meförde ett stort budkrig bland olika filmstudior, med Disney som slutgiltig vinnare via sitt bud på 1,2 miljoner dollar. Succéteamet Jerry Bruckheimer och Don Simpson, som nyligen blivit populära igen tack vare filmer som Crimson Tide och Bad Boys, skulle tillsammans producera filmen. Disney ville se en storslagen actionfilm, som var tänkt att förvandlas till sommarens stora dragplåster. Bruckheimer och Simpson kontaktade regissören Michael Bay. Bay var vid det här laget en erfaren musikvideo- och TV-reklamsregissör, och desto mer oerfaren vad gällde filmer. Bay regisserade filmen efter att ha fått igenom sin önskan om en omskrivning av filmens manus. Man fick snart Nicolas Cage och Ed Harris att skriva på för två av filmens ledande roller (Med Harris erkännande att manuset var lika fullt av hål som schweizisk ost). Helst ville man se Sean Connery i rollen som Mason. Detta var en djärv önskan av två orsaker. 1. Connery var vid den här tiden 65 år gammal; Skulle han hålla och skulle publiken acceptera honom som actionhjälte? 2. Skulle Connery vid 65 års ålder tacka ja till en roll huvudsakligen byggd kring action? Connery kontaktades, vilket fick ett negativt svar som följd. Sean hävdade att han inte tyckte om producenternas Bad Boys, och att regissörens registil inte var av hans smak. Vid ett möte med Connery lyckades Bay tämja honom, och fick sin efterlängtade underskrift. Dock inte utan missöden! Bay berättade senare att han var nervös vid mötet, och fumlade med en flaska vin utan att lyckas få upp korken. Connery tog då tag i flaskan och fick bort korken på nolltid. Leende sade han "Bond. James Bond" till Bay... 
Filminspelningen tog fart. Man spelade in filmen lokalt på Alcatraz, något man skötte på kvällen då turistgrupperna hade sin framfart på dagen. Filmteamet ville egentligen tvätta bort gamla grafittimålningar och liknande på väggarna, men förbjöds. De ansågs ha historiskt värde. För övrigt är Alcatraz San Franciscos överlägset största turistattraktion. Det fanns diverse starka motsättningar under filmandet. Förhållandet mellan Bruckheimer och Simpson - kollegor sedan länge - var nu mycket ansträngt, och Bruckheimer kände att The Rock oundviligen skulle bli deras sista film tillsammans. Simpson konsumerade stora mängder sprit, använde droger och hade problem med kvinnorna. Bruckheimer hade gjort större delen av jobbet till deras senaste filmer tillsammans, och till The Rock bidrog inte Simpson med mer än tillfälliga besök till inspelningen samt telefonkonferenser. Det var ingen större chock för de som kände honom när beskedet kom att Simpson avlidit. Detta sekdde under inspelningen av The Rock, varför vi i filmens sluttexter kan läsa en dedikering av filmen till honom. 
Delar av filmteamet kände att manuset ännu inte fungerade. Manusförfattarna själva ville jobba på storyns realism, samtidigt som Bay ville lägga betoning på action och storartade tagningar. Vid sidan av detta pågick ett bråk om vilka som skulle krediteras för filmens manus. Weisberg och Cook var de som stod för storyn, men de lämnade sedan produktionen. Mark Rosner anslöt istället, men lämnade efter dispyter med regissör Bay. Efter honom kom Jonatahn Hensleigh, som tillsammans med några av Connerys egen författarstab gjorde ett par viktiga ändringar i manuset. Screenwriter's Guild avgjorde frågan till fördel för Weisberg, Cook och Rosner, till Hensleighs stora besvikelse, som lämnades utanför krediteringen. Trots interna strider, tuffa inspelningar på Alcatraz och Don Simpsons bortgång lyckades man skapa en film som gick hem hos sommarens biobesökare. Vid summeringen visade man upp intäkter på 325 miljoner dollar, och lämnade arenan som en av årets största vinnare inkomstmässigt sett. |
RecensionEn bra fråga för många att ställa sig själva innan man ser filmen - i alla fall filmrecensenter, som har en tendens att racka ner på The Rock som värsta formens "popcornrulle". "Popcornrulle" är kanske precis vad det är frågan om, men låt mig fastslå att en film kan vara mycket bra trots att det enda anspråk den gör är att roa sin publik. Bondfilmerna har alltid filmats för nöjets skull. Dessa är rättmätigt bejublade av en enad kritikerkår. Nutidens andra actionfilmer har man däremot en tendens att trycka ner bland annat för de få anspråk en film gör. Låt oss titta på The Rock, acceptera filmens hål i storyn, acceptera det uppskruvade tempot och helt enkelt roa oss! 
Actionscenerna är en nyckel
i såna här filmer. Hade inte dessa fungerat, hade inte filmen fungerat. Nu är det som tur är
som så att samtliga actionscener är lysande iscensatta i The Rock. Trots att det lätt skulle kunna bli tjatigt med alla dessa shoot-outs på Alcatraz fungerar det, eftersom varje scen tillför något nytt. Den inledande actionscenen, då Hummel och hans män stjäl gasen, är suverän. Biljakten är en frisk fläkt i filmen och är en bra kontrast till resten av filmens action. Att scenen är utdragen och överdriven gör ingenting, men de snabba klippen är bitvis för intensiva. Filmen har ett utvecklat manus, som ger plats för en rejäl dos humor och action. Själva storyn må ses som enkel, men det räcker. Manusets andra styrka är att det vimmlar av raffa kommentarer i det, roliga ordväxlingar mellan Connery och Cage, och på ett Bondigt sätt kommenterar Mason ständigt handlingen. En sidoberättelse, som handlar om Masons relation till sin dotter, är gripande och imponerande för att vara i en actionfilm. Jag saknar dock information om hur det gick för de två efter äventyrets slut (man filmade aldrig en sekvens som fanns på papper i vilken far och dotter körde bil genom USA). I grund och botten är detta ändå, kanske lite förvånande, skådespelarnas film. Filmens stora karaktärer ställs i centrum på ett intressant sätt, och samtliga roller är perfekt besatta. De tre huvudrollerna görs alltså av Connery, Cage och så Ed Harris, som spelar Hummell. FBI-chefen Womack spelas lysande av John Spencer (som nu kan ses i TV-serien Vita Huset) och Paxton spelas av William Forsythe. Även David Morse, som spelar Hummels vän Major Baxter bör nämnas. Dessa namn gör filmen till vad den är. 
Sean Connery gör en briljant John Patrick Mason. Redan från hans första scen, under vilken
han förhörs av bland annat Goodspeed, agerar han med gott humör och skön stil. Och en sak
kan vi enkelt konstatera: Connery vet hur man levererar en bra replik. Lite senare i filmen, när Mason blivit klippt och fått på sig en kostym griper brutaliteten in. I en perfekt regisserad scen kastar han Womack över ett balkongräcke och låter honom hänga i ett snöre, flyr från sina vakter och dunkar ner Cage, innan han snor en bil, och biljakten börjar. Så långt är Connery suverän, men det är inget mot vad som komma skall. När han och de andra anländer på Alcatraz visar han under en timme upp sig på ett fantastiskt sätt. Inför filmen kunde folk inte låta bli att nämna att man undrade vad en 65-årig gubbe hade att göra i en actionfilm, men tro mig, de fick äta upp sina ord. Hans roll som SAS-veteranen Mason slår det inte bara gnistor om, det fullständigt brinner runt honom. Imponerande! Nicolas Cage är också bra som, kemikalietönten Goodspeed. Kanske är det lite klichéaktigt på vilket sättet som Goodspeed utvecklas genom filmen, men det är så kul och bra att vi genast glömmer bort det. Under de sista scenerna på Alcatraz visar Cage upp suveränt skådespel, då han måste sticka in en spruta i hjärtat för att inte dö, och sedan hålla upp de sprutande raketerna för helikoptrarna som kommer. Ed Harris gör ett gripande rollporträtt som Överste Francis X Hummell. Han är filmens skurk, men är inte den klassiska filmskurken, utan tvingar publiken att tänka till. Harris' komplexa och flerdimensionella version av Hummel passar manuset perfekt. Han har också fått en utmärkt skriven karaktär att gestalta: Vi anser att Hummell har rätt i sina åsikter, men att han använder fel metoder för att framföra dem. Detta nämns också i filmen. 
Musiken är skriven av Hans Zimmer, Nick Glennie-Smith, Harry Gregson-Williams och Don Harper och är en annan
viktig del i filmens succérecept. Actiontemat gör sig ständigt påmint, och Soundtracket tillhör 90-talets mest sålda filmmusikplattor. Filmens score är ett bra exmepel på hur lite variation det faktiskt krävs för att förhöja stämningen i en film. Actiontemat förekommer i många versioner, men är alltid välkommet. Filmen har flera suveräna scener, bland annat den nämnda balkongscenen, och rappa repliker i massor. Det skyhöga tempot medför att man inte hinner uppmärksamma filmens små missar. En mycket sorlig scen är den där hela SEAL-förbandet i slow motion och till sorglig musik dödas av Hummels män i dushrummet. The Rock är en gigantisk, suverän actionfilm. De flesta bitar faller på plats i denna gamla biosuccé, som är utmärkt underhållning för stunden. Missar i filmen
Under biljakten går framrutan på sportbilen Goodspeed kör sönder då han kör in i parkeringsmätare, men är i nästa klipp hel igen.
Efter biljakten - då man fått tag på Mason igen - kommer Womack fram till honom med bandagerad arm. Han ryter åt Mason, och man kan se Womacks kostym hasa bakåt över hans axel. I nästa klipp ligger den snyggt prydligt exakt där den ska ligga.
Efter att Hummel skjutits ihjäl skjuter Mason med ett maskingevär. Bakom honom kan man se en
kameraman skymta till.
När Hummell skjuts ihjäl kan man se honom landa på en matta, som i nästa klipp är försvunnen.
I slutet av filmen säger Mason till Goodspeed att det är länge sedan han tvingats tacka någon. "But thank you". Detta är en motsägelse av Mason, som tidigare i filmen tackar Goodspeed efter att denne räddat Mason från att tappa ansiktet inför sin dotter då FBI anländer till far och dotters samtal.
|
|
