|
Never Say Never Again (1983) En film från Columbia Pictures Cirka 135 minuter lång Regissör: Irvin Kershner Producenter: Jack Schwartzman och Kevin McClory (exekutiv) Manus: Lorenzo Semple Jr, Ian La Frenais och Dick Clement, baserat på filmmanuskript skrivna av Kevin McClory, Jack Whittingham och Ian Fleming Kompositör: Michel Legrand Foto: Douglas Slocombe Klippning: Ian Crafford, Robert Lawrence Scenografi: Leslie Dilly och Philip Harrison 
James Bond: Sean Connery Maximilian Largo: Klaus Maria Brandauer Domino Petachi: Kim Basinger Fatima Blush: Barbara Carrera Felix Leiter: Bernie Casey Ernst Stavro Blofeld: Max von Sydow M: Edward Fox Algenon - Q: Alec McCowen Miss Moneypenny: Pamela Salem Nigel Small-Fawcett: Rowan Atkinson Kovacs: Milos Kirek 
Minnesvärd dialog "Mr Bond, I need a urine sample. If you could fill this beaker for me?" "From here?" -Sköterska på Shrublands, James Bond "Oh, how reckless of me. I made you all wet." "Yes, but my Martini's still dry." -Fatima Blush, James Bond "I'm sorry Mr. Bond. I obviously caught you in a bad moment." "M sent you!" "Only to plead for your return, Sir. M says that without you in the service, he fears for the security of the civilized world." "Never again." "Never?" -Small-Fawcett, James Bond, Domino Petachi 
|
HandlingJames Bond skickas till Bahamas, och träffar på den vackra och oskuldsfulla Domino, den vackra och farliga Fatima samt galningen Largo. Bakom kulissernaHan står listad som producent, men hade i realiteten ingenting med själva inspelningen att göra. 
Man lyckades oväntat nog få Sean Connery att återvända som James Bond. Idag - med facit i hand - tycks det kanske inte så konstigt (det var Connerys andra comeback i rollen), men på denna tid var det en ofantlig nyhet. Glädjande för många, problem för få. Varför valde Connery att återvända till rollen som Bond, som han så öppet visat sin avsky mot? Han själv har alltid hållit tyst om detta, men det finns några tänkbara möjligheter som kan vara värda att nämnas. Arkivbilder och intervjuer med Connery från andra halvan av 60-talet visade hur trött han nu var på att ihopblandas med karaktären Bond. Han framstår som trött och sliten, och vem kan ifrågasätta hans motiv? Han var jagad av media, och hans privatliv visades ingen respekt. Han lämnade rollen 1967, då Bond-producenterna släppte kontraktet med honom. 1970 var han tillbaka i rollen, efter att ha lovats det enorma gaget på 1.25 miljoner dollar. Connery förklarade sin återkomst med att han behövde pengarna, och mycket riktigt använde han också större delen av summan till att få igång sin fond. Det var sen, då han tackade nej till rollen som Bond i Live and Let Die trots ett gage på fem miljoner dollar, jag har börjat tvivla på hans avsky för Bond. Jag tror att Connery under mitten på 70-talet planerade att återkomma som Bond ännu en gång. Roger Moore var kontraktsbunden till EON, men vid denna tid började Kevin McClory på allvar förbereda sin nya Bondfilm. Han kontaktade Sean Connery, och tillsammans började de arbeta på ett manuskript för den nya filmen. Detta pekar på att Connery egentligen inte hyste tvivel mot Bondrollen, utan endast mot producenterna Broccoli och Saltzman, som han ansåg lurat honom på många miljoner då de vägrade låta honom bli medproducent under 60-talet. En annan möjlig orsak är den att Connery ville få tillbaka sin status som storsäljande skådis; Under 70-talet och början av 80-talet gick få av hans filmer riktigt bra. Utan tvekan skulle en ny Bondfilm få fart på hans karriär igen. (Tänk till exempel på Clint Eastwood, som var ute i slutet på 80- och början på 90-talet. Sen gjorde han dundrande comeback med Unforgiven) Connery ville från början göra Bond ännu äldre, och spela honom utan tupé. Han fick inget gehör för den idén. Filmen spelades in under arbetsnamnet Warhead. Till regissör valde man Irvin Kershner, som regisserat The Empire Strikes Back. Filmmanuset, som EON var tvungna att godkänna innan filmen fick spelas in, skrevs om flertalet gånger, och med i skrivarleken var fler än den ende krediterade (Lorenzo Semple Jr.). Tidigare samma år kom den trettonde EON-producerade Bondfilmen ut, Octopussy, med Roger Moore som Bond. De gick inte upp på tablåerna samtidigt, men ett så att säga "Bondarnas krig" var det onekligen, främst på grund av medias nyhetsvinkling(det skrevs massor av artiklar i ämnet). Båda filmerna blev succéer, men Octopussy drog in mest pengar. En kul detalj är att Bondproducenten för EON-filmerna, Albert R. Broccoli, själv gick in och satsade pengar i NSNA-projektet, för att inte gå miste om eventuell vinst. (Obekräftad uppgift) Inför NSNA låg Connery i hårdträning för att komma i form till rollen. Bland annat tränades han i martial-art av Steven Segal. Under en träning retade Connery upp Segal, som i sin tur bröt (!) Connerys ena vrist. Under flera år gick sen Connery omkring med den brutna vristen, troendes att det bara var en mindre smärta. |
Recension
Få filmer är så mytomspunna och mystiskt legendariska som Never Say Never Again. Inte för att den är en bra film, utan för att den är Bondfilmen med Sean Connery som få personer har sett. I dagens tider - då NSNA finns utgiven på såväl VHS som DVD - är den inte lika eftertraktad som tidigare, men länge var den känd som filmen man knappt trodde på; Kunde verkligen Connery - 60-talets hjälte - ha spelat in en ny Bondrulle 1983, mitt under Roger Moores storhetstid som Bond? Svaret är ja. Men någonstans i allas grubblande försvann frågan huruvida filmen verkligen är bra NSNA är nämligen också ett bra exempel på filmer där hälften av alla som ser den tycks känna förhat mot den. Never Say Never Again fungerar tyvärr inte tillfredsställande. Sökandet efter svaret på frågan varför det är så leder mig gång på gång tillbaka till regissör Irvin Kershner. En mycket kompetent filmskapare, ansvarig för regin av den bästa Star Wars-filmen, men i NSNA tar han sig vatten över huvudet. Han har stora problem med att slå an en ton som fungerar för filmen, vilket resulterar i att riktigt bra sekvenser blandas med ordentliga magplask. 
Connery är på ännu friskare humör som Bond än i hans senaste Bondrulle Diamonds Are Forever, vilket även gäller för resten av filmen. Tyvärr blir det för mycket av det goda, och utöver karaktären Bond finns ingen hellyckad sådan, eftersom vi ömöjligen kan skapa oss en bild om hur karaktären fungerar. Bond åker visserligen snålskjuts när det gäller karaktärsstudier, och spelar på att vi känner till honom sedan tidigare, men då vi gör det lämnar det härligt utrymme för Connery att parodiera sin gamla paradroll - vilket han också utnyttjar till fullo. Två av filmens andra tre huvudkaraktärer är fattigt beskrivna i manus, och blekt framställd av sina aktörer. Klaus Maria Brandauer spelar Largo för knepigt för att intrycket ska bli seriöst, och Kim Basinger är på tok för velig som Domino. Att säga att skådespelarna från originalfilmen var bättre känns nästan överflödigt... Bästa skådespelarinsatsen i filmen, bortsett Connerys, är Barbara Carrera som Fatima Blush, Fiona Volpes, i Thunderball, motsvarighet. Hon mördar och älskar med bravur, och har bra scener med Connery, bland annat på båten. Carrera är inte perfekt i rollen, men är tillräckligt självsäker för att ge rollen stabilitet, vilket är en nyttig kontrast till flera av de andra aktörernas insatser. En av filmens allra bästa scener är mellan Bond och Fatima: Blush har fångat Bond och hotar honom med pistol. Hon försöker tvinga honom att skriva en signerad lapp där han förklarar att "hans bästa upplevelser var på en båt tillsammans med Fatima Blush". Bond använder en penna med brittiska flaggan på, som han fått av Algenernon (Q) tidigare i filmen. Efter enstunds provocerande skjuter han Blush med den. Men det enda som händer är att en pil skjuts in i Blush. Båda blir mycket förvånade, men när hon ska till att skjuta Bond antänds först pilen i henne, och sedan utlöses en bomb, varpå Fatima flyger i luften. Den lite tagne Bond kommenterar torrt: "Not perfected yet", och direktciterar då Algernon från scenen då han fick pennan. Utmärkt skådespeleri och regi här! Manuset är hyfsat, men man har vidtagit diverse onödiga ändringar utan att nå bra resultat. Ett exempel är den nya M (Edward Fox), som i denna film är alldeles för vresig, och av någon anledning heter det att han inte tycker om dubbell-nollorna, som han istället för att skicka på uppdrag låter hålla föreläsningar! Vart tog all seriositet vägen? En av sakerna NSNA får allra mest klagomål är "det låga tempot". Jag förstår inte vad folk pratar om! Filmen har ett klart godkänd tempo, med flera bra actionscener. OK, den inledande scenen är egentligen bara övning, fighten på Shrublands är på tok för överdriven och motorcykeljakten är alldeles för uppskruvad. Men det är action, tempot är högt och det är Bond. 
På två punkter håller jag dock med allmänna åsikter om NSNA - miljöerna är katastrofalt
utnyttjade! Filmningen är under all kritik, och att filmen utspelas på en så exotisk plats som Bahamas glöms nästan bort. Tänk på alla vackra scener i filmen från -65, här är det klasskillnad i filmskapande. Musiken är usel - Michel Legrands högljudda instrument förstör mer stämning än vad de förhöjer. Att Legrand dessutom lämnar stora avsnitt utan musik vet jag inte om jag ska gilla eller ogilla... Titellåten är dock okej. För övrigt lär John Barry ha varit tillfrågad om att göra musiken, men avböjde. Även Jerry Goldsmith och James Horner erbjöds jobbet, men tackade också nej. Suck. Det är inte alldeles lätt att betygsätta denna film. Sean Connery och Barbara Carrera är utmärkta, likaså inledningsscenen och alla actionscener. Rowan Atkinson bidrar med en komisk fläkt. Men en del scener känns lite föråldrade, och filmen har dalar och toppar i kvalité. Max von Sydow som Blofeld föredrar jag att inte nämna. Missar i filmen
När Bond tittar på Fatima när hon åker vattenskidor har hon en skida på sig. När hon kommer upp ur
vattnet har hon två.
Under hästjakten, försvinner plötsligt Domino från hästen i ett klipp, då Bond rider under bron.
När Bond ger Domino massage är flaskan han låtsas ta olja ur tom.
När Largo ska sälja Domino sätter han på musik på sin radio, tangon som spelades under casinoscenen då Bond och Domino dansade. Men, förutsatt att man i nordafrika inte spelar tango på lokalradion, så är det mycket konstigt att Largo drar upp antennen för att lyssna på kasettband eller liknande. I resten av filmen verkar Largo ha ganska rejäl koll på elektronik...
Filmen: 7/10 |
|