From Russia With Love (1963)
Agent 007 Ser Rött
Handling
Men det är en fälla. Det är SPECTRE som vill lura Bond till Istanbul, för att där dödas av deras utsände yrkesmördare "Red" Grant, som hämnd för att Bond dödade Dr No i förra filmen. Samtidigt ska de tjäna pengar på att sälja tillbaka Lektorn till ryssarna, som Tatiana (som inte vet att hon jobbar för SPECTRE) stulit.
Hjärnan bakom alltihopa är för första gången SPECTREs ledare Ernst Stavro Blofeld, som dock aldrig möter Bond, och som vi heller inte får se ansiktet på. De i SPECTRE underordnade Blofeld Kronsteen och Rosa Klebb är de som leder "operationen" i filmen.
Förberedelser inför filmen och Filmens inspelning
Den första Bondfilmen Dr No hade blivit en stor succé, och
man satsade nu ännu mer pengar på uppföljaren, som fick en budget på 2 miljoner dollar. Om rollen som filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare, Tatiana, stred bland annat svenskan Pia Lindström, dotter till Ingrid Bergman.
Producenterna hade svårt att välja vem som skulle få rollen, men strax innan inspelningen skulle börja annonserade man att den gått till Miss Universum-tvåan från 1960, Daniela Bianchi.
Bianchis provscen inför filmen var den då hon möter Bond, i sängkammaren. Bond gestaltades då förvånande nog av Anthony Dawson, professor Dent i förra filmen.
I filmen blev Bianchi dubbad, precis som föregående Bondbrud, Ursula Andress.
Även en annan skådespelare blev dubbad; Efter att ha filmat scenen på Blofelds båt där vi får reda på SPECTREs plan en första gång kände man senare att man ville ta om scenen för att göra den bättre. Men eftersom man aldrig får se Blofelds ansikte fanns det ingen anledning att kalla in skådespelaren Anthony Dawson igen. Filmbudgeten var tajt, och man ville inte slösa bort pengar. Därför kallade man Eric Pohlman för att dubba Dawson. Pohlman skulle även göra Blofeld's röst i Thunderball.
När det gällde Rosa Klebb, spelad av Lotte Lenya, kom klipparen Peter Hunt på ett genialiskt drag: I filmen så sitter ju bara Klebb på stolen och pratar med Blofeld, utan att röra sig nämnvärt. Därför lät han filma en ny sekvens med Lenya, där hon sitter framför en vit bakgrund och säger de nya replikerna till filmen. Sen klippte man in hennes ansikte över ansiktet i originalfilmen. På så vis slapp man dyrare omtagningar.
Kanske kan man, om man tittar riktigt noga, se det "gamla" ansiktet bakom det "nya", men i definitivt inte om man inte tänker på det.
Bonds kontaktman i Istanbul, Kerim Bey, spelas av Pedro Armendariz. Han fick rollen
efter att den kände regissören John Ford personligen ringt upp och frågat Terence
Young om han hade någon roll åt den mexikanske skådespelaren i den nya Bondfilmen. Armendariz var tyvärr svårt sjuk i cancer och man fick skynda på inspelningen av hans scener. Efter att hans scener var klara lades han in på sjukhus. Men för att slippa lång och utdragen medicinsk hjälp sköt han sig med ett insmugglat gevär.
Han hade genomfört inspelningen av FRWL för att kunna lämna pengar efter sig till sin familj.
25 år senare medverkade hans son med samma namn i Bondfilmen Licence to Kill.
FRWL var mycket komplicerad att spela in. Under hela inspelningsprocessen ändrades manuset, repliker byttes mellan karaktärer, och diverse detaljer lades till för att höja spänningen.
I Turkiet var de stora folkmassorna ett stort problem. Till varje scen anlände de i tusental, och då man skulle spela in scenen då Bond, Tania och Kerim går ombord på Orientexpressen, var man tvungen att hitta på något för att distrahera all publik, som var för många fär att scenen skulle kunna spelas in. Regissör Terence Young gav uppgiften till stunt-koordinatorn Peter Perkins.
Han valde den drastiska utvägen att en bit bort hänga sig utför ett balkongräcke och skrika på hjälp. Men det fungerade - folkmassorna distraherades av honom, och scenen kunde hastigt spelas in.
Scenen då Bond jagas av helikoptern var mycket farlig att spela in. Connery var tvungen att utföra i stort sett samtliga stunts själv. Helikopterpiloten visade sig dock vara ganska oerfaren, och vid ett tillfälle gick han alldeles för nära Connery, och hade dödat honom om inte Connery haft så snabba reflexer.
Inför inspelningen av båtjakten var regissören Young ute och flög helikopter tillsammans med ett par andra personer. Plötsligt störtade den, och åkte ner i havet. Männen inne i helikoptern kunde inte ta sig ut genom sidodörren, eftersom det satt en stor kamera där. Därför var Young tvungen att sparka upp plexiglas-bubblan för att ta sig ut på framsidan av helikoptern, och sedan simma upp till ytan. Han blödde lätt på benen, men var annars oskadd. Han var dock inte alls tagen av händelsen, började filma igen inom 35 minuter och fortsatte hela dan utan att säga ett ord om det till någon.
Inspelningen av scenen mellan de två stridande zigenarflickorna (spelade av Aliza Gur och Martine Beswick) var komplicerad och krävde noggranna förberedelser. Under en period av tre veckor övade flickorna varje dag på Pinewood Studios i England för att kunna varenda rörelse utantill.
Under inspelningen av scenen stod regissör Young och hejade på flickorna ungefär som på en boxningsmatch för att få in så mycket glöd som möjligt i scenen.
Ian Flemings bok From Russia, with Love är uppdelad i två delar. Den första delen utspelar sig på skurkarnas hemmaplan, där de förbereder den kommande operationen. Mycket riktigt börjar också filmen på samma sätt. I filmen dröjer dock mindre tid innan Bond kommer in i handlingen.
I boken var det det ryska hämndorganet SMERSH som var skurkar. I filmen ville man inte ha en så politisk intrig, varför man i stället lät SPECTRE vara skurkar. Inte heller i Dr No hade SMERSH medverkat(i filmen nämner Dr No att han är medlem i SPECTRE), utan man anpassade alltså manuset för framtida Bondfilmer där Blofeld och SPECTRE även var med i böckerna, för att få en mer röd tråd genom allting.
I denna film återkommer Eunice Gayson som Sylvia Trench. Hon och Bond syns tillsammans
ganska kort i filmens inledning. Terence Young hade till en början tänkt att ha med Sylvia i varje Bondfilm. Men detta blev ändå den sista Bondfilm hon medverkade i. Kanske har det att göra med deta faktum att Guy Hamilton regisserade nästa Bondrulle. (och att Young inte brydde sig om att ta med henne igen efter att hon redan varit borta en gång, då han återkom med Thunderball)
En annan intressant detalj är att detta är en av de ytterst få Bondfilmer då en särskild tidpunkt specificeras. Sylvia säger nämligen till Bond "Last time you went to Jamaica...I haven't seen you for six months!", vilket betyder att denna film utspelas ca sex månader efter Dr No.
I filmen medverkar Terence Youngs fru. Det är hon som spelar turisten som står på bron och filmar Bond och Tania i slutscenen.
Även Harry Saltzmans fru medverkar. Hon kan synas i ett av fönstren på Orientexpressen, när tåget lämnar Istanbul.
Till denna film togs den mest berömda foto-serien på Bond. Det är från den serien vi ser foton överallt i Bondvärlden, och allra mest känt är det svartvita fotot på Connery med sin pistol framför ansiktet, och ett uttryckslöst ansiktstuttryck. Ofta ser man det fotot i klippt version, i sin helhet ser man även Connerys vänsterarm, som han han runt magen.
Den konstiga med serien fotografier är att Bond inte är försedd med sin Walther PPK, som han använder i filmerna, utan en luftpistol. Enligt uppgift var det Connery som glömt sin Walther hemma när han skulle fotograferas, och att man då helt enkelt försåg honom med ett annat vapen.
En bild ur serien kan ses längre ner på denna sida.
Recension
Det är lika bra att vi tar det direkt: Den yttersta styrkan i FRWL ligger i filmens
manus. Richard Maibum följer troget Flemings bok utan att ändra vidare mycket.
Manuset är filmseriens genom tiderna bästa, vilket därav innebär ett av de starkaste i
filmhistorien. Denna Bondfilm är en av de allra bästa av alla. Precis som i On Her Majesty´s Secret Service är manuset suveränt, men ingen Bondfilm har ens kommit i närheten av den thrillerstämning som präglar FRWL.
Det är mycket mörka scener i filmen, till exempel den där Bond och Kerim skjuter den bulgariska agenten Krilencu i ryggen("She has a lovely mouth, that Anita"), men de är alltid mycket spännande och välgjorde, precis som resten av filmen.
Ett annat exempel är förstås filmhistoriens första inledningsscen, där "Bond" och en fiende smyger omkring i en trädgård. Den slutar med att Bond stryps ihjäl av den andre mannen(som har en utdragbar strypsnara i sitt armbandsur), och det visar sig att det är någon som är förklädd till Bond, bärande mask, under en SPECTRE-övning där man tränar upp lönnmördaren Red Grant, som alltså sedan återkommer i filmen.
Sen kan jag inte låta bli att nämna scenens slut: Efter att Grant dödat den andre mannen tänds en massa strålkastare, fler män kommer fram till Grant, som lugnt står och tittar på liket och för in strypsnaran i klockan igen. En av dem tar fram ett tidtagarur, tittar på det och säger till Grant: "Exactly 1 minute 52 seconds, that's excellent."
Sen följer de delikata förtexterna, denna gång inte designade av Maurice Binder, utan av Robert Brownjohn, som på ett intressant sätt låter texterna röra sig över en dansös´ kropp.
På skådespelarsidan måste vi förstås börja med Sean Connery. Med grym- och
hänsynslösheten från Dr No lägger han till lite mer rutin
och sin klassiska glimt i ögat. Han gör sin absolut bästa insats som Bond. Och när Connery har sina högtidsstunder som 007, vilket han främst har i just denna film, tål han inte att jämföras med någon.
Han är James Bond, agent 007 med rätt att döda, så är det helt enkelt.
Även skurkarna är perfekta. Lotte Lenya som Rosa Klebb, Vladek Sheybal som Kronsteen och Walter Gotell som SPECTRE-agenten Marzeny. ("Exactly 1 minute...")
Gotell skulle återkomma till Bondserien 1977 i The Spy Who Loved Me, som den ryske generalen Gogol, en roll han skulle inneha i de närmsta sju Bondfilmerna.
Grant spelas av Robert Shaw, som är perfekt kylig och kall i rollen. Tänk till exempel på scenerna ombord på Orientexpressen tillsammans med Bond, då han behandlar Bond som en obefintlig klen liten engelsman.
Deras roller är visserligen olika, men Shaw är faktiskt den bästa medhjälparen, och slår till och med Harold Sakata som Oddjob i Goldfinger.
Miss Universum-tvåan 1960, Daniela Bianchi, är en av de bästa Bondbrudarna i Tania, och Pedro Armendariz är underbar som Kerim Bey.
Q, som både i denna och föregående film heter Major Boothroyd och bara är chef för Q-avdelningen, spelas för första gången av Desmond Llewelyn. Han skulle spela Q i alla Bondfilmer utom Live and Let Die fram till och med The World is Not Enough, 36 år senare. Han avled tyvärr i en bilolycka strax efter att filmen haft premiär.
I FRWL får Bond en attachéväska innehållande gevär, kniv, pengar och en tårgaspatron som exploderas om väskan öppnas på fel sätt.
Llewelyn brukade ta med denna väska på olika publicitetsturnéer, och den är en av Bonds mer berömda prylar.
Actionscenerna är mer utvecklade här än i Dr No. De större av
dem är striden i zigenarlägret och båtjakten. Men jag har utelämnat den allra viktigaste:
Fighten mellan Bond och Grant på Orientexpressen.
Den är så furktansvärt intensiv, så välgjord och så perfekt spelad av skådespelarna. Hatet och aggressiviteten verkligen lyser i de båda männens ögon, och de pucklar på varandra utan någon som helst pardon.
Scenen börjar med att Grant öppnar Bonds väska på fel sätt och får gaspatronen i ansiktet. Den slutar med att Grant lyckas få fast Bond i ett grepp bakifrån, och drar ut sin strypsnara ifrån klockan, som vi minns från inledningsscenen. Men Bond får fram kniven ur sin väska, sticker in den i armen på Grant och stryper sen ihjäl honom med hans egen strypsnara.
Den realistiska regin oroade Youngs medarbetare, som tyckte att Young nu gått för långt med de verklighetstrogna, sadistiska inslagen. Som tur var brydde sig inte Young om detta. Och när att fighten, som i stort sett helt utfördes av Connery och Shaw själva, är slut känner man faktiskt att man, liksom Bond, måste pusta ut.
John Barry ansvarar för första gången för hela soundtracket till filmen, och gör ett
mycket bra jobb. Allra påtagligast i filmen är väl hans tema för tågresan, samt 007,
som spelas under zigenar-striden, och i en annan version när Bond, Tania och Kerim flyr med
Lektorn. Titelmelodin skrevs däremot av Lionel Bart. Bondfilmerna är legendariska inom filmvärlden. I stort sett samtliga i den mycket långa filmserien är suveräna filmer, och anses av de flesta filmfans vara storartad underhållning.
Men Bondfans, en skara jag själv tillhör, vill oftare skilja på de bra Bondfilmerna och de riktigt bra Bondfilmera. För många är det ingen större skillnad att titta på en Bondfilm som Live and Let Die och Thunderball. Men för många andra är det just det.
Vad som skiljer Bondfilmer från andra filmer är överensstämmande med hur bra Bondfilmen är- bägge faktorerna beror nämligen på hur utkristalliserad den ultimata Bondkänslan är. Detta är ett begrepp som ofta används, och säkerligen menar olika Bondfans olika saker med det. Det är när Bondkänslan är som klarast som klassiska Bondscener skapas.
Olika regissörer och olika skådespelare har tillsammans olika typer av klassiska Bondscener. Goldfinger är allmänt ansedd vara den bästa Bondfilmen, och folk och kritiker tycker detta är Bond när han är som bäst.
Till viss del håller jag med. Ovannämnda film är en verklig klassiker. Guy Hamilton använde humorn som redskap för att skapa suveräna scener.
Men Bondfilmernas främste regissör kommer alltid att ha varit Terence Young. I recensionen av den första Bondfilmen berömde jag hans arbete med Connery, och jag kan inte annat än att följa upp det stycket.
Young och Connery skapade till en början klassiska Bondscener utan humor. De gjorde det utan att anstränga sig. De gjorde det därför att båda två var perfekta i sina respektive roller i Bond-cirkusen.
FRWL är en stor orgie i klassiska Bondscener. Scenen då Bond och Kerim Bey skjuter
Krilencu är en scen av en typ. Bond möter Tania en annan, liksom scenen då Bond kontrollerar sitt hotellrum och sen beställer frukost ("Coffee-very black")
Sen är vissa delar perfekta in i minsta detalj. En lång del av filmen är perfekt, nästintill prickfri.
Den börjar då Bond anländer till det ryska konsulatet. "Russian clocks are always correct" o s v. Explosionen går av, och Bond stjäl Lectorn och tar med sig Tania. De möter upp med Kerim, och de flyr under jorden, med 007-temat spelandes i bakgrunden. De kommer upp, tar sig till järnvägsstationen, och lyckas i sista stund hoppa på Orientexpressen.
Och filmen fortsätter i samma anda fram tills då båtjakten börjar. Inte för att den är dålig, tvärtom högklassig, men scenerna innan är oslagbara.
Under inspelningen sa Young vid ett tillfälle följande till Aliza Gur:
"I don't like close-ups. I like action scenes."
Det ska han bli ihågkommen för.
I vissa avseenden märks det i FRWL att man varit noga med att visa att det är ännu en Bondfilm, för att följa upp Dr No på ett bra sätt. Liksom den filmen innehåller FRWL t ex ingående scener hur Bond anländer till landet hans uppdrag för honom till, hur han hämtas av sin chaufför och hur de har diverse intressanta diskussioner i bilen.
Tyvärr avled Ian Fleming 1964, innan Goldfinger haft premiär. FRWL blev den sista Bondfilmen han såg. Men man får väl glädjas åt att hans sista upplevda Bondfilm blev en av de allra bästa, den som ligger allra närmast hans bok, och hans porträtt av Bond i sina böcker.
Hoppas han dog stolt.
Lägg i FRWL förresten märke till scenen där en av Kerims söner står vid sin bil och väntar på att tåget ska stanna. Lite längre bort står en man med vit tröja, hatt och käpp. Vissa påstår att detta är Fleming själv, för han hade bevisligen på sig en vit tröja och med sig en käpp när han besökte inspelningen. Men ingen vet med säkerhet.
Till slut kan jag bara konstatera att FRWL är en magnifik film. Det enda egentliga felet med filmen är den något tröga öppningen. Det hade varit bättre om inledningsscenen i stället hade varit en actionscen med Bond, och att Grants mördarscen skulle ha kommit efter inledningsscenen.
Men annars är den fantastisk.
Missar i filmen
När Bond och Kerim under kejsar Konstantins
bygge spionerar på bland annat Tania, tittar de
ju på dessa med en installerad "kikare". När de kommer dit har Kerim ett skynke hängande över
den, som han tar bort. Men sen lämnar de platsen utan att hänga tillbaka det. När Bond är på hotellet i Istanbul sätter han på vattnet till badkaret. Sen träffar han
Tania, men stänger aldrig av vattnet igen. Från helikoptern som attackerar Bond och
Tanias lastbil kastas handgranater. Efter en av dem stannar lastbilen, som då tydligt blir
illa åtgången (och sotig) på sin vänstra sida. När de sen kommer med lastbilen till kajen är
bilen fullständigt perfekt igen. Bond skjuter en av männen i helikoptern, så
denne tappar sin handgranat, varför helikoptern förstörs. Under alla sekvenser innan, och
fram tills dess att Bond täcker sig bakom klippan för den fallande helikoptern har han en hatt
på sig. I nästa klipp är hatten borta. När de anländer till kajen har han på sig en kaptensmössa. Vid kajen säger Tania "Alright", utan att röra
på läpparna. När Tania möter Klebb för första gången i filmen
går hon in i rummet, och vi ser Klebb stänga dörren. Nästan. När dörren nästan är stängd tar
nämligen en hand emot dörren från andra sidan. Grant? Under scenen i slutet, då Blofeld på nytt har
möte med Klebb och Kronsteen, byter SPECTRE-ringen på honom plötsligt hand, då han trycker på
knappen som kallar in Morzeny. I förtexterna är Martine Beswick, som
spelar en av de stridande zigenarflickorna, krediterad som "Martin Beswick".
Tyvärr är scenen då Bond jagas av helikoptern lite slarvigt klippt; I vilken hand Bond har
geväret och/respektive väskan ändras från klipp till klipp, flera gånger. (egentligen är
det synd att påpeka denna miss, eftersom scenen i stort är så fantastiskt klippt) Slutgiltiga betyg
Action: 7/10
Spänning: 9/10
Höjdpunkter:
Bond anländer till Istanbul
Striden i zigenarlägret
Fighten mellan Bond och Grant
From Russia With Love på DVD
Startsidan News Biografi
Filmerna
Musiken Du!
on Connery © All text: Håkan Tallgren, 2000-2001. E-mail: dirty_tallgren@hotmail.com