Dr No (1962)
Agent 007 Med Rätt Att Döda
Handling
I London skickas James Bond till Jamaica för att undersöka. Väl framme får han fram ett spår, om en Dr No som bor på en ö, Crab Key, där han håller på med något hemligt.
Bond tar sig dit, och det visar sig att det var Dr No som dödat Strangways, för att dölja sina avsikter att från Crab Key störa raketuppskjutningar, för både öst och väst.
Bond får hjälp av Felix Leiter från CIA (en återkommande karaktär i Bondfilmerna) och fiskaren Quarrel. Filmen slutar med att Bond spränger hela Dr Nos bas på Crab Key, och dödar skurken själv.
Förberedelser inför filmen och Filmens inspelning
Året var 1961. För tillfället var det
filmproducenten Harry Saltzman som hade rättigheterna att göra film på
Ian Flemings Bondböcker. Dock inte de till Casino Royale, som Fleming sålt
på annat håll på 50-talet. Det var med dessa rättigheter producenten Charles K.
Feldman senare skulle göra Bondparodin Casino Royale 1967. Men låt oss gå tillbaka till 1961.
Saltzman kunde inte få något bolag att göra en Bondfilm, men när det bara var en månad kvar på hans optionstid kom en annan producent in i bilden, Albert R. Broccoli. Först ville Broccoli köpa rättigheterna av Saltzman, men denne ville hellre att de skulle samarbeta. Till slut accepterade Broccoli, och de gick ihop. De startade två bolag, det ena som skulle inneha rättigheterna till Bond, och ett som skulle producera filmerna.
Bolaget som hade rättigheterna döpte de till DANJAQ, efter Broccolis frus förnamn, vilket var Dana, och Saltzmans frus förnamn, som var Jaqui. Produktionsbolaget döptes till EON Productions , något som många trott står för Everything Or Nothing, men enligt Broccolis styvson Michael G. Wilson, som skrivit manus till flera Bondfilmer och numera är medproducent till dem, gör det inte det. I en dokumentär berättar han hur han frågat Broccoli om detta, varvid denne svarade : "What? I´ve never heard of that before."
Broccoli och Saltzman hörde sig för i filmvärlden, om vilka filmbolag som var intresserade av att få producera den första James Bond-filmen. Men inget nappade. De främsta invändningarna mot filmen var att Bond-böckerna var för brittiska, och för fokuserade kring sex.
Med facit i hand vet vi att det bl a var just detta som publiken skulle fastna för.
Till slut hade man arbetat fram en lösningar hos två olika filmbolag, Columbia och United Artists. Eftersom det senare erbjöd den högsta filmbudgeten, 900.000 dollar, beslöt de sig för att skaka hand.
De anställde några av Broccolis gamla medarbetare till filmen, regissören Terence Young,
manusförfattaren Richard Maibum och scenografen Ken Adam. Alla tre skulle
återkomma till minst två Bondfilmer, och alla var de mycket betydande för filmernas framgång,
först och främst förstås Dr No. Den egentligen största frågan för filmfolket att lösa var vem som skulle spela James Bond. På grund av filmens rätt så lilla budget hade man inte råd med någon stjärna i rollen. (David Niven ville till exempel ha en miljon för att göra filmen, vilket ju var mer än hela filmens totala budget!)
En stark kandidat till rollen var Roger Moore, men som vi alla vet bestämde man sig till slut för Sean Connery.
De lär ha varit Dana Broccoli som upptäckte Sean, efter att ha sett honom i en av hans tidiga filmer, Darby O'Gill and the Little People.
För rollen som Bond fick Connery 16.000 dollar, och kontraktet han skrev på innebar att han skulle medverka i en Bondfilm om året 1962-67. (det skulle inte inte riktigt bli en om året, dock)
När United Artists-cheferna såg filmen på sitt kontor efter att den spelats in och klippts ihop var de dock inte alls imponerade. De trodde inte på filmen. Men direkt när den fick premiär i London blev den en succé, och alla chefer jublade. Filmbudgeten hade dragits över med 100.000 dollar, vilket först oroat cheferna. Nu var alla orosmoln borta.
Men när man släppte filmen i USA var man fortfarande mycket rädda för att filmen skulle floppa, och släppte den mitt i landet, inte i någon storstad, där den kunde dö ut i lugn och ro. Men även i USA blev filmen en stor succé.
Bonds Sunbeam Alpine som han kör på Jamaica hyrdes av en lokal kvinna för 15 shilling/dag.
Samtliga kvinnliga röster i filmen, utom Lois Maxwells som Moneypenny, dubbades av samma kvinna. Kvinnan är helt okrediterad.
Den första scenen som spelades in var den då Bond landar i Kingston, och ett äventyr som fortfarande pågår fick alltså sin filmiska början den 16 januari 1962.
Ian Fleming, som bodde på Jamaica, hjälpte filmteamet att hitta inspelningsplaser där, och scenen då Honey kommer upp ur vattnet filmades nedanför hans hus.
Recension
De första två Bondfilmerna är uppbyggda på ett litet annat sätt än de flesta
andra, vilket beror på att man fortfarande inte hade hittat succéreceptet som kom i
Goldfinger. Där hittade man en lämplig
balans mellan action, humor, verkligehtsflykt, romantik och spänning.
Nej, Dr No och den efterföljande From Russia With Love var mer klassiska, spännande spion/agentfilmer. Humor användes knappt, och personen Bond beskrevs på ett lite annorlunda sätt. Här är han tuffare än i de flesta senare filmerna. Terence Young gjorde verkligen ett utmärkt jobb med den här filmen, och gav den en mycket tuffare stämpel än senare Bondfilmer.
Samtidigt så ska jag inte ge läsaren fel intryck: Dr No är inte någon av de bästa Bondfilmerna, men vissa scener är enormt bra, och känslan i hela filmen är suverän. Till de scenerna hör förstås Bonds första scen någonsin, passande nog vid ett spelbord. Hans första replik? "Bond. James Bond."
Filmen är finurligt uppbyggd. Vi vet att skurken på Jamaica är en mycket farlig person. Vid ett tillfälle försöker Bond få en ondsint chaufför att tala, men denne begår självmord innan han hunnit avslöja något. Vi får också reda på att folk försvinner när de åker till Crab Key. Och som vanligt har Bond flera farliga mördare efter sig...
Spänningselementen är många, och de är filmens kännetecken.
Joseph Wiseman är iskall i rollen som Dr No, till och med den bästa Bondskurken genom tiderna. Ursula Andress är okej som den snygga snäckskalsletaren Honey Rider, och detsamma gäller för Jack Lord som Felix Leiter, den förste av många i den rollen. Som Quarrel ser vi John Kitzmiller, och som skurken professor Dent Anthony Dawson .
Terence Young var mannen som skapade karaktären James Bond.
Han bestämde att Bond skulle vara den utpräglade, hänsynslösa gentleman vi alla ser som självklart
att han är idag. Han hade förstås hjälp av Flemings bok, men själen i Bond var det han som kom på. Vissa av hans vänner påstår att James Bond i filmerna i själva verket var en kopia av Young själv.
Mallen till Bondfilmerna kom i Goldfinger, men det var redan i den första filmen som
Bond var helt utpräglad. Alla Bond-fantaster har Terence Young att tacka för mycket. Young har gett publiken ett mästerverk. Det är inte så att Dr No är en av de bästa Bondfilmerna, som nämnt, men det var denna film som startade den filmtrend vi fortfarande går och ser på biograferna. Dagens filmer är förstås inte agent-filmer av alla de sorter, men det är i spion-filmerna dagens actionfilmer har sina rötter. Främst i Dr No.
Man kan jämföra den första Bondfilmen med tidigare actionfilmer, låt oss t ex ta det mytomspunna klassikern The Guns of Navarone. En hyllad krigsfilm, som förstås har många kvalitéer. Men jämfört med Dr No är tempot nästan sövande, och klippningen märks knappt.
Klippningen var det ja. Peter Hunt. I denna film introducerade han ett helt nytt sätt att klippa film på, en teknik han utvecklade under sina sju år med Bondfilmer. Hunts sista arbete med Bond var On Her Majesty's Secret Service, i vilken han tjänstgjorde som både regissör och klippare.
Ken Adams scenografbyggen skulle växa sig allt större i takt med Bondfilmerna, men redan i denna film gör han en strålande insats. Samtliga interiöer på Dr Nos ö är suveräna, och Dr Nos laboratorium är den typ av design Adam skulle visa mer prov på i senare Bondfilmer.
Men allt detta skulle ha varit helt meningslöst, ingen skulle ha brytt sig mer om det här än i någon annan film, om man inte haft Sean Connery i huvudrollen. Han är frkutansvärt bra. Även om han skulle gestalta Bond ännu bättre i nästa film uppträder han redan i Dr No som om han spelat James Bond hela livet. Han är iskall, tuff och hänsynslös. Samtidigt har han glimten i ögat, och stil och klass behöver man ju inte ens nämna.
En av filmens mest berömda scener, tack vare Connery och regin är den där Bond kallblodigt skjuter ihjäl professor Dent med två skott, först ett i bröstet och sedan ett i ryggen.
Kompositör
i Dr No är Monty Norman. Världens kanske mest kända musikaliska ledmotiv,
James Bond Theme skrevs av Norman, men arrangerades om av John Barry, som senare
skulle komma att skriva musiken till elva Bondfilmer. Normans övriga musik till filmen är tyvärr inte alls lyckad, utom vid några enstaka tillfällen. Vi får tacka klipparen Peter Hunt för att han valde att lägga klippa in Bondtemat så mycket i filmen, det räddade filmens musikaliska del från katastrof.
I filmen förses Bond med en Walther PPK, som ersätter hans Beretta. Detta härstammar från boken, även om det inte får samma effekt som i filmen, eftersom Bond när boken kom använt Berettan i flera tidigare böcker.
Något annat som tappat effekt i filmen är karaktären Pussfeller. I boken får vi reda på att mannen en gång brottats med en jättelik bläckfisk, och att hans smeknamn uppkommit därifrån. ("Pussfeller"="bläckfiskkompis", ungefär) I filmen säger Quarrel att Pussfeller brukar brottas med alligatorer. Kanske låter detta bättre, men namnet har som sagt tappat sin slagkraftighet.
Action är det inte mycket av i Dr No. Filmen innehåller några småfighter och en enkel biljakt. Men den avslutande striden mellan Bond och Dr No är koreografiskt lysande.
Det är stor skillnad på actionscenerna i denna film och den nästföljande From Russia With Love.
Men teamet bakom kameran använder det material de har på ett bländande sätt. En klassisk sekvens är den då Bond flyr ur sin cell, och får tampas med hett vatten. En vackert spännande scen, som är suverän. Ett bevis på att actionscener inte behöver vara gigantiska för att vara intressanta, eller intensiva. Än en gång stort tack till Young och Connery, som tillsammans gör en perfekt scen. Att den är fullständigt ologisk så till vida vad vattnet gör där glöms lätt bort.
Sedan så skulle de senare Bondfilmerna ha aningen bättre och mer komplicerade manus. I Dr No är manuskriptet ganska enkelt.
Dr No är en legendarisk film. Dessutom kostade den som sagt bara en miljon dollar att spela in, men drog in 60 miljoner dollar!
Missar i filmen
När taranteln kryper på Bond kan man se en glasruta mellan Connery och spindeln.
När Bond anländer till M's kontor kastar han sin hatt på klädhängaren. När han sen kommer ut
från M hänger hatten på en helt annan hängare.
Bond skuggas på väg från flygplatsen, och överraskar då sin chaufför, som han börjar slåss med.
Bond måttar nu ett slag med högerhanden, klipp, och träffar sen mannen med vänsterhanden!
När Bond och Quarrel skjuter mot "draken" ändras Bonds pistol från en Walther PPK till en Colt,
och sedan tillbaks till Walthern igen.
När miss Taro ger Bond väganvisningar till hennes hem säger hon en adress. Sen ska Bond beställa
"taxi" åt dem, och beställer den till en helt annan adress. Bilen kommer rätt, trots att miss Tarot
nickat åt Bond när han frågade om han beställt till rätt adress.
I slutet, när Bond och Honey sitter i båten, byter de plats med varandra när man ser ett klipp
på avstånd. Sen byter de tillbaka igen.
Bonds slips försvinner i en kort sekvens då han väntar på professor Dent i miss Taros hus- då
vi i närbild får se Bond fästa ljuddämparen.
Quarrel hämtar på Pussfellers nattklubb den kvinnliga fotografen ("I work frilance!"), och sätter
henne ner. På väg till stolen, och när hon sätter sig ner, har hon en kamera i ett band runt halsen.
Strax efter hon satt sig ner får vi en närbild på henne, och kameraremmen runt halsen är borta. Men i nästa
klipp ser man Bond ta av henne remmen från halsen!
Under Bonds introduktionsscen vid spelbordet presenterar han sig. Sylvia Trench frågar då om de
ska höja insatserna. Titta på Bonds hand. Han plockar
cigaretten ur munnen och placerar handen på "skon". I nästa klipp tar han cigaretten ur munnen- igen,
samtidigt som han säger "I have no objections".
Under Bonds möte med M säger M att han är chef för "MI7". Nu ligger det ju förstås till som så
att M egentligen är chef för MI6. Det allra konstigaste med detta är ändå det faktum att
Bernard Lee, som spelar M, faktiskt säger "MI6", men att man dubbat in sjuan senare.
Varför kan man bara gissa. Slutgiltiga betyg
Filmen: 8/10
Action: 4/10
Spänning: 9/10
Höjdpunkter:
Bonds introduktion
Bond anländer till flygplatsen i Kingston.
Spindeln "attackerar" Bond
Slutstriden med Dr No
Dr No på DVD
Startsidan News Biografi
Filmerna
Musiken Du!
on Connery© All text: Håkan Tallgren, 2000-2001. dirty_tallgren@hotmail.com