Sean Connery - Biografi
Uppväxt | Skådespelare | Om och kring Bond | Sämre tider | Tillbaka | Avslutning
Uppväxt
Thomas Sean Connery föddes den 25 augusti 1930 i Edinburgh, son till föräldrarna Joe och Effie Connery. De var mycket fattiga och Sean växte upp under depressionen. Familjen levde i stadsdelen Fountainbridge.Redan vid nio års ålder började Connery arbeta som mjölkutkörare. I en intervju berättar han hur han brukade gå till jobbet när det ännu var mörkt, samtidigt som hans mamma gick till sitt arbete. Från arbetet gick han sedan klockan sex på morgonen direkt till skolan.
När Sean var tio år gammal flyttade hans familj till ett eget hus, och vid denna tid lämnade han också för alltid skolan. Istället började han jobba mer, lyckades skaffa sig egen häst och vagn och började köra ut mjölk, kol, potatis och liknande.
Sexton år gammal gick han in i flottan, men tvingades lämna den tre år senare på grund av magsår. I flottan lät han göra två tatueringar på höger underarm, "Scotland forever" och "Mum and Dad".
Skådepelare
Han började ägna sig åt bodybuilding, och 1953 deltog han i Mr Universum-tävlingen i London. Tävlande för Skottland slutade han trea i klassen för långa män. (Connery är 1.88 meter lång)Därpå fick han ett erbjudande från Manchester United att börja spela proffsfotboll, men slog sig istället in på skådespelarbanan.
Han spelade i South Pacific och fick 1954 sin första filmroll, som en åskådare i en folkmängd i filmen Lilacs in the Spring.
Han spelade in flertalet filmer, medverkande bara i riktigt små roller. Hans första uppmärksammade film var Another Time, Another Place, och 1958 kom han till Hollywood och spelade in den Disneyproducerade kärleksfilmen Darby O'Gill and the Little People. BBC var i Hollywood hans arbetsgivare då han flera år spelade vid teatern, på vilken han dock aldrig riktigt trivdes. Här spelade han bla i en version av Anna Karenina.
1957 träffade Connery under en inspelning för första gången Diane Cilento. De utvecklade under repetitionerna en nära relation till, och blev så småningom också förälskade i, varandra. De gifte sig 1962 och sex månader senare föddes deras son, Jason Connery.
1962 medverkade han i den berömda filmen om dagen D, The Longest Day. Vi hittar honom långt ner i rollistan, efter flertalet berömda namn.
Om och kring Bond
Connerys karriär var inte död, men tog heller aldrig riktig fart. Han behövde göra fler roller. Och den som skulle visa sig bli perfekt, dök plötsligt upp.Producenterna Albert R. Broccoli och Harry Saltzman hade bestämt sig för att börja filma Ian Flemings böcker om James Bond, och först ut att filmas var Dr No. Den viktigaste frågan inför filmen var vem som skulle spela huvudrollen. Filmens budget låg på under en miljon dollar, varför man inte hade råd med någon storstjärna i rollen. När man frågade David Niven om han ville ha rollen svarade denne att han ville ha en miljon för att göra den. Det var då man förstod att man var tvungen att ta någon yngre, mer okänd skådespelare.
Man hade några olika val, däribland Roger Moore (som senare skulle ta över rollen) och
Sean Connery, vars namn fördes fram av prdoucenten Ben Fish. I en omröstning i Daily
Express ville de flesta av läsarna se Connery som
Bond, och producenterna började bli mer och mer intresserade av honom. Efter ett möte mellan
parterna i London var allt klart, och Connery fick ett kontrakt på att gestalta Bond i en film
per år mellan 1962-67, trots att ingenting ännu var klart för en uppföljare. Filmens regissör, Terence Young, ledde Connery in på rätt spår inför rollen, dvs elegant men dödlig.
Och vi vet ju alla hur det gick: Filmen blev en succé, och folk började prata mer och mer om James Bond. Filmens intensiva och råbarkade regi, tillsammans med en ny klippteknik banade väg för filmens framgång, men alla är ändå överens om att Connery är den främsta orsaken till att filmen gick så bra.
Terence Young räknade en gång upp de tre viktigaste ingredienserna för Dr No och James Bond:
"Sean Connery, Sean Connery and Sean Connery."
För att utnyttja Dr Nos succé ville man snabbt ha ut en uppföljare, och From Russia With Love började filmas därnäst. Även den gick bra, och Connery arbetade för Alfred Hitchcook i Marnie 1964 men kom samma år också med den tredje Bondfilmen, Goldfinger. Och det var inte längre bara fråga om succéer. Goldfinger blev en megasuccé, och öppnade dörrarna till en magisk 007-era under ca fyra år på 60-talet. Connery förvandlades omedelbart till en av världens absolut främsta filmstjärnor, och med uppföljaren Thunderball blev han definitivt nr 1.
Men trots allt var inte livet underbart för Connery. Hans filmer utanför 007-rollen hade nämligen fått en tendens att floppa. Publiken ville inte se Connery som nåt annat än Bond. Till dessa filmer hör bla Marnie och Sidney Lumets starka fängelsedrama The Hill från 1965. Detta ledde till att Connery vid tiden för Thunderball började tröttna på rollen som Bond, och kände sig låst i ett fack. Och detta är något som många skådespelare är mycket rädda för. Dessutom ansåg han sig få för lite betalt, och insåg att han bara fick en spåttstyver av vad producenterna själva håvade in. Han ville bli medproducent, men nekades.
1967 var han inte pigg på att ännu en gång ställa upp som Bond, i You Only Live Twice, men var tvungen tack vare sitt kontrakt som löpte ut samma år.
Efter det lämnade han dock rollen, ovän med producenterna och ivrig i att försöka få till succéer i andra filmer.
Bond-filmerna uppfattades när de kom av många grupper som våldsförhärligande. Bond är även mycket tuff mot kvinnor, vilket ledde till kritik från kvinnorörelsen riktad direkt mot Connery.
Connery tyckte dock att kvinnorörelsen gjorde helt rätt:
"It's the easiest thing in the world for a man to overpower a woman. But I'm totally against it. I'm anti violence. Without question."
Hans nästa projekt blev västernfilmen Shalako i vilken han spelade mot Brigitte
Bardot. Vid denna tid grundade Connery också The Scottish National Education Trust,
en hjälpfond där vem som helst, oavsett ålder kön eller yrke, kan söka för att få pengar. Under
hela sitt liv har Connery skänkt pengar till välgörande ändamål i Skottland, och detta var hans
egen skapelse. Han pumpade också in pengar i fonden för att få igång den. Varje år skänker denna fond över 80.000 pund till sökande skottar, än idag.
Men han lyckades inte slå med någon av sina nästkommande filmer. Samtidigt tog George Lazenby över Bondrollen efter Connery i On Her Majesty´s Secret Service. Det visade sig dock att publiken vägrade acceptera någon annan i Bondrollen vid denna tid, och filmen gick inte alls lika bra som Connerys.
Av diverse mystiska anledningar tackade Lazenby nej till ett kontrakt liknande det Connery skrivit på inför sin första Bondfilm i början av 60-talet. Istället var Bondproducenterna tvungna att än en gång hitta en ny Bond.
Broccoli och Saltzman hade i stort sett gett upp hoppet om Connery, vilket chefen för United Atrists, David Picker, inte hade. Han träffade honom, och förde med sig ett erbjudande Connery inte kunde tacka nej till: En och en kvarts miljon samt ytterligare 140.000 dollar för varje vecka som filmandet drog över utsatt tid. Dessutom skulle United Artists bekosta inspelningen av två filmer som Connery själv skulle få producera och spela i. Papper skrevs på, och Connery skulle återigen gestalta Bond, i vad som skulle bli hans sista Bondfilm.
Ironiskt nog, med tanke på det extra-utlovade gaget, blev Diamonds Are Forever den enda av Connerys Bondfilmer som inte drog över utsatt tid.
I stort sett hela sitt gage, som var det största någon skådespelare dittills fått för en filmroll, skänkte Connery till välgörande ändamål i Skottland, bla sin egen fond.
Av de två filmerna Connery fått lov om att göra av United Artists blev bara en verklighet;
Pjäsen The Story of Yours, som Connery sett 1968, ville han göra film av, och så blev det. Filmens namn blev The Offence (på svenska Övergreppet), och Connery lär göra ett mycket starkt och djupt porträtt av den sargade polismannen Johnson, som spårar ur under ett förhör med en misstänkt sexmördare. Filmen regisserades återigen av Connerys goda vän Sidney Lumet, som även regisserat Connery i The Hill.
Sämre tider
1972 skulle dock bli ett mycket olyckligt år för Sean. Diane Cilento hade funnit det mycket jobbigt med Connerys enorma kändisskap, och det i kombination med annat ledde till parets skilsmässa. Samma år dog också Connerys far i cancer, under tiden Sean filmade The Offence. När den filmen släpptes samma år gick den, trots bra recensioner, dåligt.Mitt i all sorg vann dock Connery en Golden Globe: World film favourite-male. Även Charles Bronson vann priset.
1970 hade Connery för första gången mött fransyskan Micheline Roquebrune, och de hade börjat spela
golf tillsammans. Så småningom blev de också förälskade i varandra, och de gifte sig 1975.
Bröllopet ägde rum i Gibraltar. Remarkabelt nog lyckades de hålla allt hemligt för pressen,
som inte visste något förrän flera månader senare. Tyvärr var The Offence början på en "down"-period för Connery, som efter att ha frånsagt sig Bondrollen inte längre hade någon stöttesten att vila sig på när hans filmer gick dåligt.
Under åren 1973-81 medverkade Connery egentligen bara i tre succéfilmer, en rekordlåga summa. Han fick flera floppar på raken, såsom Zardoz, The Wind and the Lion och The Terrorists.
1975 arbetade Connery för John Huston i dennes filmande av Rudyard Kiplings The Man Who Would Be King. I denna uppskattade film spelar Connery mot sin vän Michael Caine , och de gestaltar två giriga sergeanter på jakt efter en skatt. Filmen innehöll en fin äventyrsanda och blev en succé.
I Robin and Marian spelade Connery Robin Hood, i en film som delvis parodierade den gamla sagan. I ärlighetens namn måste jag säga att denna film är riktigt konstig, om än underhållande. I denna film får Connery än en gång tampas med Robert Shaw, som spelar Sheriffen av Nottingham. Shaw spelade även skurk i den andra Bondfilmen, FRWL.
Marion spelades av Katherine Hepburn.
Efter ännu en illa omtyckt film spelade Connery en mindre roll i Richard Attenboroughs stora krigsfilm A Bridge Too Far. Men trots en handfull stjärnor medverkandes blev denna film inte särskilt lyckad. Osäkert hur bra filmen gick då den kom.
En film som i vilket fall som helst gick bra var The Great Train Robbery, i vilken Connery briljerar som den elegante svindlaren Edward Pierce, och spelar mot Donald Sutherland. Regissören och tillika manusförfattaren av filmen Michael Crichton sade efteråt att han gärna skulle ha Connery med i varje projekt han företog sig-"How nice wouldn't that be?".
Men trots den filmens succé gick det fortfarande trögt för Connery, som inte fick det att lossna. En del av detta kanske även bör skyllas på honom, som valde roller i en del mystiska filmer. Outland (1981) gick väldigt bra, men i övrigt ingenting.
Connery började nu känna en lätt frustration över detta, och han kände att hans karriär sakta men säkert började raseras. Men han hade en plan.
Tillbaka
Kevin McClory hade i en rättstvist på 60-talet vunnit rättigheterna till storyn till Thunderball, vilket innebar att han kunde filma den historien i praktiken hur många gånger han vill. Ca 1982-83 skulle han göra just detta-en nyinspelning av Åskbollen.Filmen skulle få premiär 1983, samma år som EON-seriens Octopussy, med Roger Moore i huvudrollen.
Filmen skulle regisseras av Irvin Kershner(The Empire Strikes Back). Och till allas förvåning återkom, efter 12 år, Connery till rollen som James Bond. Han låg i hårdträning inför rollen och var noga med att komma i form.
Nu hade media, liksom filmälskare, fått en drömsituation: Två Bondfilmer höll på att spelas in samtidigt, en med Sean Connery och en med Roger Moore i huvudrollen. "Bondarnas krig" fläktes rubrikerna upp och skrevs ofta om-vilken film skulle gå bäst?
Detta blev det dock i realiteten ingenting av, eftersom inspelningen av NSNA blev kraftigt försenad. Inspelningen var dåligt organiserad och filmbudgeten, som landade på 34 miljoner dollar, var mycket mer än som var tänkt från början.
När filmen till slut fick premiär, kring julen 1983, gick den dock riktigt bra. Octopussy hade dragit in mer pengar, men Connery var ett hett namn igen, och det som kanske var hans sista chans lyckades.
Efter den långa, slitsamma och oorganiserade inspelningen av NSNA tröttnade Connery på att filma. Han gjorde ett uppehåll på flera år, men återkom 1986. Och det var nu nåt speciellt hade hänt, eller hände under denna tid.
Nu hade Connery nämligen lyckats uppnå stjärnstatus. Han spelar inte längre de tuffa agenterna, eller någon roll som kan liknas vid Bond-eller Indiana Jones eller vad som helst. Såna roller lämnade han nu bakom sig. Istället skulle han komma att spela den äldre, vise, mannen, och trots att det bara var tre år mellan NSNA och Connerys comeback Highlander var åren mycket symboliska. Så är även hans roll i den sistnämnda. Den råkar i detta fall inte vara speciellt stor, vi tittar lite närmare på den:
Connery spelar Juan Ramirez, den person som kliver in i filmen och förklarar en hel del för publiken. Han vet allting, kan allting, och tvingas lära upp Christopher Lambert. Ramirez dödas också i filmen (men återkommer i uppföljaren), något som var omöjligt när Connery gjorde roller som Bond.
Detta gav Connery ännu mera spelrum, och han breddade sitt register märkbart. En stor del av sina bästa filmer har Connery gjort efter 1986, och det är ingen slump. Titta till exmepel på Clint Eastwood. Under 90-talet lämnade han visserligen action-genren, men känns fortfarande till viss del låst i ett fack. Eller säg såhär: I hur många filmer dör Clintans karaktär?
Skillnaden har naturligtvis också att göra med det faktum att Connery är en betydligt bättre skådis än Clintan.
Efter Highlander medverkade Sean i The Name of the Rose, baserad på boken av
Umberto Eco. I denna mångbottnade och läskiga thriller som utspelar sig på ett kloster
under medeltiden gör Connery ett av sina finaste rollporträtt, här som munken William av
Baskerville. För sin roll vann Connery det brittiska BAFTA-priset för bästa skådespelare. Året därpå skulle han dock få ännu högre priser: Ännu en Golden Globe, men framför allt, en Oscar, för sin roll som den hårdkokte polisen Jim Malone i Brian De Palmas The Untouchables. Han vann, i båda fallen, för "Bästa manliga biroll". Naturligtvis var Connery, efter år av fina rollporträtt och betydande filmer, värd en Oscar, men det känns ändå för mig lite konstigt att han vann för just denna film. Med facit i hand skulle jag ännu hellre sett att han vunnit för huvudrollen i The Hunt for Red October, som kom tre år senare. Connery är värd att få vinna priset som bästa manliga huvudroll.
Men, en Oscar är en Oscar, och The Untouchales är en suverän film, så varför klaga. Connery hade inte allas väntat sig att få priset, men blev mycket lycklig när det tillkännagavs.
1989 medverkade Connery i en av sina mest berömda filmer, den tredje och sista (?) filmen om Indiana Jones, spelad av Harrison Ford. Sean spelar Indys pappa, och har senare berömt filminspelningen och sagt att "jobba med proffs som Harrison Ford och Steven Spielberg var den bästa filmupplevelsen under min karriär".
1990 spelade han in två filmer med Sovjet-anknytning, The Russia House och The Hunt for Red October. Den senare är en mästerligt tät thriller, och min favoritfilm med Connery. Ett mästerverk signerat John McTiernan.
1991 spelade Kevin Costner i den moderna historien om Robin Hood-Prince of Thieves. På slutet dyker plötsligt Connery upp, utan att ha varit med i filmens förtexter. Han spelar kung Richard Lejonhjärta, i en kort, men effektfull och bejublad roll.
Under 90-talet började Connery även att producera filmer mer kontinuerlig. Först ut var Medicine Man, och sen Rising Sun.
1994 bildade Connery produktionsbolaget Fountainbridge Films. Namnet kanske låter bekant?
Detta bolag ligger bakom Entrapment och Finding Forrester.
Connery har även spelat i den stora actionfilmen The Rock samt First Knight, båda under andra hälften av 90-talet.
Avslutning
Under hela sitt liv har Connery varit starkt politiskt aktiv, och varit för ett fritt Skottland. Enligt uppgift i Aftonbladet skänker Connery varje månad 65.000 kronor till det nationalistiska partiet Scottish National Party.Men hans starka politiska involvering har också inneburit stora problem för Connery. Under senare delen av 90-talet var Connery aktuell för att bli adlad av drottning Elizabeth, till Sir Sean. I sista stund fråntogs han dock titeln, under uppseendeväckande och förnedrande former. "Ett politiskt beslut", kommenterade skotten händelsen.
1998 inbjöds några av skottlands mest kända skådespelare för att träffa drottning Elizabeth. Bland dessa Robert Carlyle. Men Connery fick ingen inbjudan.
Men han skulle komma igen. På nyårsafton 1999 klargjordes det att han skulle erhålla sin Sir-titel,
vilket han gjorde den 5 juli 2000 i Edinburgh, Skottland. Vid sin sida hade han sin bror Neil
Connery samt sin fru Micheline. Efter ceremonin, som ägde rum vid Holyrood Palace, förklarade Sean att det var en av hans livs stoltaste dagar. Med glimten i ögat, och med viss skotsk nationalism i rösten, svarade han följande på en reporters fråga om han skulle komma tillbaka till Skottland:
"I haven't gone yet."
Däremot ville Connery inte kommentera frågor om pinsamheten då han fråntogs titeln 1998.
Genom åren har Connery mottagit mängder av andra priser. 1992 mottog han The Freedom of the City, en utmärkelse som Prins Charles varit ute efter i över 20 år, men förnekats. I april 2001 mottog han The William Wallace Award för sina insatser för Skottland. Alla som sett Braveheart känner till Wallace.
Connery har även mottagit en del franska priser, t ex Hederslegionen. Han är även belönad med svart hedersbälte i karate.
Connery har på 90-talet uttalat önskningar om att bygga ett eget Hollywood i Edinburgh, så att han kan producera filmer i sitt hemland. Ingen vet dock hur det ska gå med dessa planer.
Sean har ett barn, Jason, från sitt förhållande med Diane Cilento.
Han har försökt sig på en skådespelarkarriär, och spelade Ian Fleming i filmen Spymaker på 80-talet. Connery har även flera barnbarn. Micheline har också barn sedan tidigare äktenskap.
Paret levde en tid i sitt enorma hus vid Spaniens kust. När paret köpte det var det totalt nergånget, men diverse renoveringar gav dem paradiset de längtat efter.
Numera bor de i Bahamas, men Sean längtar också tillbaka till Skottland.
Seans favoritrum i sitt hem lär vara badrummet. Här förvarar han alla sina priser, bl a sin Oscar och sina Golden Globes.
Främsta källa: TV-dokumentären Närbild Sean Connery
Startsidan News Biografi
Filmerna
Musiken Du!
on Connery © All text: Håkan Tallgren, 2000-2001. E-mail: dirty_tallgren@hotmail.com