| På Sörlandet i Norge, strax
öster om
Kristiansand, vackert beläget längst in i en vik med
kristallklart
havsvatten, kan man finna resterna av båtvarvet Randesund
Båtbyggeri.
Varvsägaren Terje Kjaergaard började här 1974 att bygga Colin Archer-inspirerade skøyter efter gamla ritningar. Den sista Colin Archer-skøyten i trä, som Terje byggde, levererades till danska läraren Carl Johan Packness 1979. Carl Johan döpte sin skøyte till Randø, hissade sina rödbruna gaffelsegel och seglade hem till Köpenhamn |
Randø visar upp sina nya segel från segelmakaren i Lyngör under en seglats i norra Öresund 1999. |
Året är 1989. En svensk familj gjuter skrovet till sin blivande drömbåt under några augustiveckor. Skrovet ska de ta med sig och inreda hemma på sin gård i norra Sverige. |
Det hade efterhand blivit så dyrt att
bygga i trä
att Terje nu satsade på glasfiberskrov till sina byggen.
Han inrättade verksamheten för kunder, som själva önskade delta i byggandet av sina båtar. Han placerade några mindre hus intill vattnet där de kunde bo under byggnadstiden. På varvet kunde man nu i glasfiberarmerad plast gjuta skroven till både 40 fot och 35 fot skøyter med Colin Archers berömda seglande sjöräddningsbåt Svolvaer som förebild. Här fanns vidare formarna till en 47 fot klipper efter amerikanska ritningar och en 29 fot segelslup med bred akterspegel, i folkmun kallad Breiflabben. |
| Terje och hans medarbetare hjälpte i
varierande
grad självbyggarna, som strömmade till från när
och
fjärran för att bygga sina drömbåtar här.
Korsvik Marina i grannviken gjorde mastbeslag och tankar i rostfritt, installerade motorer och sjösatte skroven efterhand som byggena färdigställdes. Verksamheten blomstrade. Hit kom Tore och Sonja Ramstad från Oslo 1985 för att bygga sin egen drömbåt. |
Terje Kjaergaard berättar om verksamheten på varvets kontor 1989. |
![]() |
Tore och Sonja hade en idé om att
segla ut i världen
i en egen Colin Archer.
De göt skrovet i 40 fots formen och satte igång med inredningsarbetet. Under ett år reste de varje weekend från Oslo till Randesund och jobbade. I veckorna arbetade en snickare, som Tore anställt, med inredning och överbyggnad. De sålde sin kylfirma och villan i Oslo och och satsade alla krafter på projektet. När de sjösatte och riggade Varuna 1988 hade de byggt sin båt på rekordtid. Sommaren därpå seglade de Varuna på Sörlandet. |
| De som höll till på Randesund
Båtbyggeri
under den här tiden, och som hade samma långseglarplaner som
Tore och Sonja, bildade en liten förening, som fick namnet Seilsköyteklubben
Stöp&Reis.
Man beställde till varje medlemsbåt en ölsejdel i keramik, dekorerad med klubbnamn och en skiss av just Varuna under segel. Tyvärr fick Tore aldrig chansen att njuta en kall öl i Varunas sejdel. När sejdlarna levererades till båtbyggarna i Randesund hade han och Sonja redan seglat därifrån. Hur Varunas sejdel efter sex år ändå kom till rätta är en annan historia. Under de följande två åren seglade Varuna i norska vatten med Oslo som bas. Sommaren 1991 började Tore planera på ett nytt och ännu större bygge och ägarna funderade nu över att sälja sin båt. |
Häckförtöjda emot land ligger fr.v. Sjøheks, Cactus Queen och en Breiflabb. På land står en form till en Breiflabb. I bakgrunden finns verkstaden med butik och kontor och i strandkanten till vänster skymtar en av hytterna för självbyggare. |
Sven Andersson, fiskare på Gö i Blekinge, lät bygga Tärnan hos båtbyggaren Hugo Olsson på Joggesö i Karlshamns skärgård 1948. Gö-Sven fiskade med sin båt i tjugofem år. 1973 köpte jag Tärnan av Sven och byggde om henne till fritidsbåt. Tärnan får nu sin tredje ägare och året är 1991. |
I slutet av juli detta år
förtöjde käresta
Marie, boxertiken Cindy och jag min gamla båt Tärnan vid
Tallebryggans
Marina i Karlskrona. Tärnan var såld och skulle hämtas
till Stockholm av sin nya ägare.
Vi hade tio dagar kvar av årets sommarsemester och skulle nu åka upp till Norge, för att se om vi kunde finna vår nya båt. Två dygn senare, sent på lördagkvällen, rullade vi in med husvagn på en camping i Oslo. På söndagen gick vi på Oslos bryggor och tittade på båtar, vi besökte Bygdøj och tittade på polarfartyget Fram och på vikingaskeppen och vi gick i Vigelandsparken och kände oss som riktiga turister. Dagen efter träffade vi en båtmäklare på Kongens Marina. Nere vid bryggan tog vi emot tamparna till en båt, som förtöjde framför våra fötter, och efter fem minuter fick vi höra historien om Varuna. Vi fick telefonnumret till Tore och Sonja och vi ringde för att höra om vi fick lov att komma och titta på deras båt. |
| Vägen till Nesoddtangen i Oslofjorden
var både
lång, krokig och krävande med husvagnen hängande
där
bak. Vi parkerade och hittade en smal slingrande stig, som ledde oss
utmed
berget ner till vattnet.
Vi lånade en roddbåt och rodde oss mot utgående tidvatten över till den lilla ön Kavringen - och där låg hon, vår drömbåt. Vi blev mycket väl mottagna av Tore och Sonja, vi fick se deras vackra båt från köl till masttoppar och vi fikade i eftermiddagssolen i sittbrunnen. Vi fick en uppfattning om priset och gjorde upp om att återkomma fyra veckor senare för provseglingen. Veckan som följde tittade vi på båtar på Sörlandet, vi besökte träbåtsfestivalen i Risör och vi vinkade åt två passerande Colin Archer båtar, som rundade fyren Lindesnes i solnedgången. Men vi såg aldrig någon båt,
som kunde
mäta sig med Varuna i skönhet.
|
Marie faller i djupa tankar ombord i RS 1 Colin Archer under träbåtsfestivalen i Risør den första helgen i augusti 1991. |
Tore håller rorkulten i ett stadigt grepp medan Marie njuter av augustisolen. Vi lyckas pricka in den sommarens varmaste dag i Oslo för vår provsegling av Varuna. |
Fyra veckor senare reste vi upp till Norge
igen. Vi inkvarterades
i en liten hytte på berget, drack wisky med Tore i sittbrunnen
på
natten och tittade på norrsken.
På lördagen, som blev den sommarens vackraste och varmaste dag, provseglade vi Varuna i Oslofjorden. På natten var det åter norrsken och på söndagen, när vi lämnade Kavringen och körde hem, kunde vi läsa på Aftenpostens löpsedel: Norlys over Oslo! Fredagen den 13 september mötte vi återigen Tore och Sonja, den här gången i Oslo för att skriva köpekontraktet. |
| En månad senare var Varuna
leveransklar. Tore hade
jobbat hårt för att få allting klart ombord. På
Kavringen mönstrade vi ombord: Marie, Eric min far som ska segla
med
till Göteborg, och så jag.
Det var mycket som skulle göras klart och kvällarna blev sena innan vi kom till kojs. Vi var nu inne i oktober månad och kunde räkna med en eller annan kuling på vår segling till Malmö. Vi kastade loss från bryggan och satte segel. Tore och Sonja stod uppe på berget och vinkade farväl. När vi kommit utom synhåll drog jag ner den norska flaggan och hissade vår blågula svenska i mesanmasten. |
Sista natten med gänget: fr v Eric, Sonja, Tore och Marie i kajutan på Varuna. Middagen består av pasta med champinjoner och grädde och i Lord Calvert-flaskan finns fortfarande wisky i mängd. |
I Havstensund köper vi tre humrar av en glad fiskare. Marie är först måttligt road av odjuren, men det blir bättre när dofterna av kokt hummer sprider sig från grytan som puttrar på Reflexkaminen. |
Första natthamnen blev i Husvik vid
Dröback.
I fotogenlampans ljus njöt vi stillheten tills den plötsligt
började flamma okontrollerat. Vi tvingades hastigt kasta den
över
bord, tur att vi satt i sittbrunnen.
Vi gick för maskin över en stilla Oslofjord som lystes upp av en blek höstsol och när vi passerade färjelinjen mellan Moss och Horten korkade vi upp resans första champagneflaska. Nästa natthamn fann vi i Asmalö på Brattestö. Vi gick in till Strömstad och förtullade Varuna. Vi korkade upp nästa flaska champagne och skålade med tullchefen Birgitta och hennes kollega nere i salongen. Den kvällen förtöjde vi i Havstenssund och köpte tre nyfångade humrar för 50 kr stycket av en fiskare. Vi kokade humrarna i en stor gryta på Reflex kaminen. |
| Dagen efter var den första kulingen
över oss.
Vi kämpade oss ut mot Tjurpannan i sydlig kuling och växande
sjö och tog oss förbi Grebbestad och Fjällbacka.
I ett fruktansvärt slagregn och med vindbyar upp emot 20 sekundmeter öppnades plötsligt nedgångsluckan och upp kom nygräddade pannkakor med jordgubbsylt från Marie i byssan till oss i sittbrunnen. Vi sökte lä i Hamburgsund på kvällen och tröstade oss med färsk hummer. Vi väntade ut kulingen och blev kvar ytterligare en natt. Kulingen blåste snart över och nu semesterseglade vi söderut i en underbart vacker höstskärgård, befriande tom på semesterseglare. |
I Smögen passar vi på att köpa ett gäng räkor, men var finns alla människor och fritidsbåtar som brukar yra runt här i vanliga fall? |
Sotenkanalen är befriande tom på sjöfart liksom resten av skärgården i Bohuslän så här års. Den som vill besöka sina smultronställen kan lämpligen passa på nu när kvällen kommer redan klockan sex. |
Vi gick inomskärs, ibland för
segel, ibland
för motor. Förbi Hunnebostrand, genom Sotenkanalen till
Kungshamn.
I Smögen köpte vi 1 1/2 kilo räkor förstås.
Vi seglade förbi Lysekil och Gullholmen, genom Hermanö ränna och sökte natthamn i skymningen på Käringön. Dagen därpå blåste det kuling från nord. Vi satte focken, tog två rev på storen och seglade vidare söderut förbi Mollösund, Kyrkesund och Skärhamn, genom Hjärterösund och Jungfruhålet, förbi Klädesholmen och Åstol, över Marstrandsfjorden och slutligen till kaj i Marstrand. Nästa dag seglade vi in mot Göteborg och bytte besättning i Långedrag. Vi hade det skönt i värmen från Reflexkaminen i salongen på kvällen, men på morgonen låg det is på däcket. Vi hade nu seglat 173 distansminuter sedan vi lämnade Kavringen. |
| Med nya besättningmedlemmarna Jukka och
Peter ombord
fortsatte vi seglatsen söderut. Första natthamn blev till
ankars
i Skallahamn på Onsalas sydspets.
Vi satte en fotogenlampa som ankarlanterna i förstaget. Ärtsoppan med varm punch, pannkakor och därefter Irish Coffee serverades i sittbrunnen. Från havet rullade tjockan in och svepte oss i ett våtvärmande omslag. Vi frös inte den här kvällen utan satt kvar uppe i stillheten i det gula skenet av fotogenlampor till långt efter midnatt. Nästa dagsetapp gick över Kattegatt till Anholt. Vi hade inga problem att hitta kajplats här i den tomma hamnen men däremot hittade vi ingen som ville ta emot hamnavgiften. Vi kastade loss i tidig morgongryning och kunde förtöja i Helsingör efter 12 timmars segling. |
Hemseglingen bjuder på såväl stiltje, tjocka, kuling och regn som rena sommarvädret under de elva dagarna innan vi når Varunas nya hemmahamn Limhamn. |
Det går åt några flaskor champagne när man seglar hem en drömbåt som Varuna från Norge i oktober månad 1991. |
Nu återstod den allra sista dagsetappen.
Vår välkomstkommité stod på K-bryggan när vi seglade in i småbåtshamnen i Limhamn klockan 17:15 och vi bjöd alla 30 vännerna att följa med ombord de sista metrarna in till mastkajen. Vi hade nu seglat 336 distansminuter sedan vi lämnade Kavringen. Under 12 härliga dygn i stiltje, kuling och slagregn, minusgrader, tjocka och höstsol, i skärgårdar och ute på öppna havet har Varuna fått visa oss att hon är en värdig och trygg efterföljare till Colin Archers världsberömda seglande sjöräddningbåtar - de som han började bygga på 1890-talet i Norge. |
Tillbaka
till Colin Archer ketchen S/Y Varuna
©Rolf Olsson 2000