Mitt på Atlanten beslutar sig Annies befälhavare Donald Sjölander för att genomföra en liv-
båtsövning. Vi sjösätter två livbåtar i trä och ger oss ut på en liten roddtur. Vi upptäcker snart
att i Atlantens klarblå vatten flyter en mängd små, små oljeklumpar. Världshaven är nu så föro-
renade av oljetankers som rengör sina tankar att man inte längre kan finna rent vatten ens mitt
emellan Sydamerika och Afrika. Thor Heyerdahl hade inte behövt bygga sig vassbåten Ra II
1970 för att upptäcka samma sak. Under livbåtens köl är vattendjupet 5.000 meter. Om Sven-
Åke har minsta anlag för svindel bör han just nu vara rätt så glad över att han slipper sitta i
livbåten och försöka ro. Och glad är han ju uppenbarligen. Året är 1961.
Vad hände efter Härnösand? Efter några månader på Kockum blev det 444 dagar i marinens uniform. Efter harvandet på Sparre var det dags för HMS Blackan (minsvepare av fiskebåtstyp) som UM i 12 månader. Bättre kommendering kunde man knappast tänka sig, civila kläder var tillåtet! Maskinen bestod av en Skandia på 500 hästar och farten, med solen i ryggen och hemlängtan, fantastiska 8 knop.
Hösten -63 var det muck och nära att jag fick byta rederi. Jag hade väl försvunnit ur rullorna hos Johnson, när jag ringde upp fick jag beskedet att man hade tillräckligt med maskinbefäl och inte var intresserad av mig! Nästa dag hade man ändrat sig och undrade om jag kunde ta kvällståget till Göteborg för att mönstra på m/s Argentina som 2:e junior. Erik Edgren var skeppare och Hjelm var chief. Med henne blev det 3 resor på La Plata innan det var dags för 20 års klassning på Lindholmen. För mig blev det avmönstring och sommar-semester.
Efter Argentina blev det följdriktigt m/s Buenos Aires. Hon var inte vacker där hon låg i Frihamnen den 11 augusti 1964. Ett 7 - 8 meter långt och halvmeter stort jack i fören. Skador efter en kollision på Elbe med Wilhelsens m/s Tönsberg två dagar innan. Skeppare var Sundén och chief Gösta Matsson, mer känd som “flickornas Mats” Nu var det Pacific som gällde men efter 5 resor hade jag fått nog och mönstrade av för gott i november -66. Jag hade bestämt mig att gå iland innan jag fyllde 25.
Vad jag inte visste var att jag hamnade mitt i en lågkonjungtur och till varven hade jag inte tänkt mig. Räddningen blev, efter 4 månaders sökande, Esso Chemical i Stenungsund som behövde drifttekniker för utbildning inför uppstart av den just beslutade utbyggnaden av Steam Cracker II. Det blev uppstart -69 överflyttning till underhållsavdelningen -70.
Året efter var det dags för fartyg igen, denna gång som import/exportplanerare och nu blev det plötsligt 50.000-tonnare importer som det gällde. Så småningon blev det gasbåtar och i slutet av 70-talet ansvar för den från Solna nedflyttade distributionsavdelningen. Efter några slitsamma år, tillbaka till produktion för utbildning och säkerhet.
Sista bytet blev 1987 till inköp. Jag hade aldrig trott att jag skulle stanna i företaget så många år, men arbetsuppgifterna blev ju omväxlande så varför inte. Som grädde på moset kom avtalspensioneringen i maj 2000. Egentligen hade jag lovat familjen att inte jobba mer, men när en av mina tidigare kollegor bad om hjälp med inköpen till ostindiefararen “Götheborg” var det svårt att säga nej, varför det har blivit lite tid där också.
Privat har det varit betydligt lugnare, Barbara och jag firar snart 30-årig bröllopsdag och till dottern har det kommit en dotterdotter. Hus, trädgård och resor har tagit det mesta av fritiden.
Som framgår av fotot är det lön för mödan som rensas.
Stenungsund i mars 2002
Sven Hallberg
Skicka ett
mejl till Sven-Åke
Tillbaka
till: "Annie Johnsons 14 pojkar"
Sven-Åke har nu med sin Barbara flyttat tillbaka till
barndomsstaden Ystad