| Nu började semesterseglandet. Vår norska racingbesättning
ville inte mönstra av, så den fick följa med ett tag till.
Vi slog följe med kuttrarna Liv från Jakobstad i Finland och
Basillen från Grimstad i Norge några dagar och seglade oss
sydvästvart utmed kusten. När vi lämnade ankarplatsen i
Tallakshavn vinkade vi adjö till Basillen.
Den dagen dörjade Snorri sitt unga livs första
makrillar i skärgården vid Kreppa. Middagen var räddad,
det blev två till oss var, bakade i ugnen. Blåmusslorna som
vi plockade, vinkokade och vitlöksfräste i naturhamn på
Gumøj smakade gudomligt som förrätt i sittbrunnen.
I Kragerö vinkade vi adjö igen, den här
gången till våra norska gutter Tommy och Helge. Att den vackra,
långsmala ön Jomfruland består av idel kullersten kunde
vi konstatera under ett strandhugg där, innan vi ankrade sent om kvällen
i fullmånens sken i Portör |
Finska Liv från Jacobstad och Varuna ligger häckför-
töjda emot Gumøj. |
Norska f.d. seglande räddningsskøyten Stavanger med Jeppe
Jul Nielsen möter kvällssolen i Risør efter att ha legat
övertäckt i malpåse i två år. |
Komna till Risör blev vi liggande några dagar
vid båtvarvet. Till Risör har vi rest flera gånger landvägen
för att besöka den välkända Risør Trebåtfestival,
som äger rum första helgen i augusti varje år.
Festivalen blir till en sann högtidsstund för
den som vill titta på RS 1 Colin Archer eller någon av
de andra talrika skøyter som varje år samlas här.
Vi hjälpte båtbyggaren och konstruktören
Jeppe Jul Nielsen att täcka av hans före detta redningsskøyte
Stavanger, som legat i malpåse i två år. Jeppe lärde
vi känna under Nordisk Seglats då han seglade sin senaste konstruktion
49-fots ketchen Carmen för ägaren med familj.
I gengäld hjälpte Jeppe oss att trimma Varunas
segel under en eftermiddags solskensseglats ute på fjorden. Det är
norrmännen som kan det här med skøytesegling. I Risör
vinkade vi adjö till Liv. |
| När du passerar Lyngör ska du inte glömma
att förtöja vid segelmakeriet och hälsa på seilmakermester
Fredrik Brodersen. Från hans butik med träblock, mastringar,
tågvirke, tjärad märling, linolja och tusen andra ting
går du inte tomhänt om du är skutseglare.
I Lyngör utspelades en osannolik händelse för
snart 200 år sedan som gått till sjöhistorien under benämningen
Slaget ved Lyngør den 6 och 7 juli 1812. Engelska krigsfartyg med
linjeskeppet Dictator i spetsen seglade rätt in i hamnen och sänkte
den norska nybyggda 42-kanoners fregatten Najaden som tagit sin tillflykt
här.
Engelsmännen lyckades dessutom segla sig ut i havet
igen. En makalös bravad tycker man när man seglat samma väg
på egen köl. |
Snorri vid Varunas rorkult. |
Snorri klättrar i Varunas stormast. |
Vi fann en plats att förtöja aktern emot land
på Tromøy. Gitarr och sång i sittbrunnen på kvällen
i fotogenlampors sken. Och efter åtta timmars segling dagen därpå
lade vi oss med sidan direkt mot berget på Svinø.
Vi tog lillbåten över fjorden till Lillesand
alldeles i närheten. När vi gick runt kyrkan i byn i den ljusa
sommarnatten slog plötsligt kyrkklockan tolv dånande slag. På
hemvägen såg vi marelden flamma i vattnet.
Nästa kväll häckförtöjde vi Varuna
mot klippan på ön Stokken. Vi gjorde en utflykt med lillbåten
till Skippergata på Randö. Vi tittade på de vackra husen
som kantar den trånga kanalen och som byggdes här för avkastningen
från seglation på världshaven en gång i tiden.
I morgon ska vi sluta cirkeln för Varuna, det var
sex år sedan hon lämnade platsen där hon byggdes och vi
är nästan där nu |
| Vi satte samtliga segel och flög i en god slör
in i viken utanför Kristiansand där Varuna tio år tidigare
började byggas. Varvet var nerlagt så vi bärgade och förtöjde
vid bryggan hos Korsvik Marina i grannviken.
Arnt hade känt igen båtens siluett i solglittret
på långt håll och tog emot förtöjningstamparna.
Under en eftermiddagsfika berättade han och Öystein hur det gick
till när Varuna och de andra sköyterna byggdes hos Randesund
Båtbyggeri på 1980-talet. På Korsvik Marina tillverkade
man bl a bommar och master.
Det var Arnt som installerade dieselmotorn, tillverkade
vatten- och bränsletankarna samt de rostfria beslagen i riggen på
Varuna. Vi fick leta igenom den del av konkurslagret från Randesund
Båtbyggeri som Arnt tagit över och hittade några nyttiga
delar till vår båt som vi genast lade beslag på. |
Efter sex år är Varuna tillbaka på den plats där
hon byggdes. |
Juliane av Hidra är en 35 fots kutterriggad Colin Archer skøyte
som byggdes på Randesund Båtbyggeri samtidigt med Varuna i
slutet av 80-talet. |
Vi provianterade och duschade i ett blåsigt Kristiansand,
vi hade nu nått seglingens vändpunkt. Vi sökte sedan natthamn
direkt emot klippan längst in i lummiga och helt skyddade Kvareneskilen.
Vi knöt fast i några tallar.
Dagen därpå satte vi små segel och seglade
in mot Blindleja i en frisk sydvästlig vind. Vi tvingades bärga
vid Ulvösund, satte segel och bärgade igen vid Gamla Hellesund.
Farleden är bitvis så smal att vi inte kunde möta den sydvästgående
trafiken där farleden är som smalast.
När man tittar i sjökortet inser man att det
omöjligt går att segla här, men namnet Blindleja kommer
från ett talesätt som säger att selv en blind man
kan segla här. Och det är sant, farleden är så väl
utprickad att vi inte hade några som helst problem med navigationen.
Vid Kraksö gick vi ur Blindleja och förtöjde
mot berget i Brekkestö |
| Vi fick besök på kvällen från norska
kuttern S/Y Juliane av Hidra, en 35 fot skøyte som också är
byggd på Randesund Båtbyggeri och som låg emot berget
intill oss. Kjell och Anne Brit hade en gåva med sig, en ölsejdel
i keramik med texten īSeilskøyteklubben Støp&Reisī på
sidan.
Överraskningen blev total när vi vred på
muggen och upptäckte en skiss av Varuna under fulla segel på
den andra sidan. Samma skiss fanns på Varunas skeppsporslin som följde
med när vi köpte henne i Oslo fyra år tidigare. Muggen
hade seglat med Juliane i sex år i väntan på att de båda
båtarnas kölvatten skulle korsas.
Några självbyggare med drömmen att segla
ut i världen, bland dem Tore och Sonja, som byggde Varuna, bildade
en liten klubb. Man lät tillverka en ölsejdel till varje medlemsbåt
och använde skissen av Varuna till att dekorera muggarna. När
sejdlarna så småningom levererades till varvet hade redan Tore
och Sonja kastat loss och seglat iväg. I Brekkestö kom sejdeln
äntligen hem. |
 |
I det tidiga gryningsljuset paddlar våra nuvunna vänner
hem till sina båter efter en natt med sång, musik och krabbfiske. |
När nattmörkret återvänder i slutet
av juli kommer krabborna upp ur djupet för att söka föda
i vattenbrynet. I Norge får man lov att fånga dessa krabbor
med hjälp av en kraftig ficklampa och håv.
Snorri och norska kompisen Gunnar tog hjälp av Ole
och lillbåten och begav sig ut på krabbfiske bland öarna
runt Brekkestö. Inom loppet av en timme lyckades de fånga 23
krabbor av varierande storlek. Snorri räddade ännu en gång
vår middag.
Tillsammans med våra nyvunna vänner satt vi
sedan i natten och sjöng sjömansvisor till gitarr och dragspelsmusik.
Norrmännen älskar Evert Taube lika högt som vi.
När den nya dagen grydde rodde Kjell, Anne Brit,
Ole och Marit tillbaka till sina båtar och lämnade ett tämligen
slingrigt kölvatten efter sig
|
| På norska nationaldagen den 17 maj det året
upptäcktes en ensam delfin vid ett grund i havet strax utanför
Brekkestö. Den här delfinen blev snabbt berömd och folk
kom från när och fjärran för att simma med den. Kjell
hade berättat om delfinen på natten.
Kul historia tyckte vi, men när han den här
dagen precis två månader senare tog med sig Snorri i sin lillbåt
och for iväg ut mellan öarna kände vi oss tvungna att följa
efter. Och mycket riktigt, plötsligt fanns delfinen där alldeles
intill oss. Snorri gick i vattnet med flytväst och allt och lekte
med delfinen i en halvtimme.
Den simmade mellan hans ben, bogserade honom och lyfte
honom halvvägs ur vattnet. Endast det kalla havsvattnet hindrade honom
från att fortsätta och på hemvägen satt han blåfrusen,
huttrande men fullständigt lycksalig av upplevelsen. |
Snorri simmar med delfinen utanför Brekkestø sommaren
1995. |
Laura från Asperö med väl revad stor flyger fram
i de
skyddade vattnen innanför Jomfruland. |
Vi skärgårdsseglade där det gick och
mötte havet och kustströmmen där öarna tog slut. Vi
revade våra segel när den norska solgangsvinden kom med sina
12 sekundmeter på eftermiddagen
Vi drejade bi på fjorden utanför Arendal och
åt middag till vrålet av många tusen hästkrafter
från tävlande havsgående racerbåtar. Vi demonterade
toaletten som behagat sätta igen.
Vi seglade tillbaka genom Lyngör igen och vinkade
till sejlmakermester och efter några dagar förtöjde vi
utsida svenska kuttern Laura från Asperö i Risör. Vännerna
Ulf och Karin med barnen Erik och Karl tog emot våra förtöjningstampar.
Vi seglade med Laura under Nordisk Seglats, nu semesterseglade
familjen precis som vi på norska kusten och det blev ett glatt återseende.
Ulf köpte sin båt för en del år sedan just i Norge
och har sedan restaurerat henne på ett föredömligt vis. |
| När hamnrötan satte in efter några dagar
bestämde vi oss för att ändå segla, trots en varning
för liten kuling från sydväst i området. I sol och
frisk bris kastade vi loss och satte våra segel. Ute i havet
friskade vinden och vi bärgade mesan och tog två rev på
storen.
Vi kom in på slätt vatten innanför Jomfruland
och slog ut reven igen. Nu flög vi fram tillsammans med Laura i farleden
med en bogvåg som riktigt fräste i fören. Vi lämnade
de skyddade vattnen och styrde ut i havet. Vinden hårdnade och vi
tog våra rev igen. Vi seglade i undanvind men emot oss satte kustströmmen
och sjön växte sig allt grövre.
På toppen av en extra stor våg som tornade
upp sig i aktern såg vi plötsligt en jättelik brännmanet.
Snorri som satt vid rorkulten och styrde och som visste att han skulle
hålla stenhård koll på brytande sjöar från
aktern blev vit i ansiktet. Nu kom brännmaneternas hämnd,
han hade hela semestern fruktat ett möte och satt oss alla till utkik
varje gång han skulle bada.
Men Varuna lyfte elegant sina kjolar och släppte
våg och brännmanet under sig i en mjuk, skruvande rörelse.
Hon är byggd att segla i dessa vatten på norska kusten. |
Vi har nu lämnat de skyddade vattnen innanför Jomfruland
och styr ut på öppet hav. Med ström emot vind växer
sig vågorna allt högre. Ibland ser vi bara de översta metrarna
av Lauras masttopp när båda båtarna ligger i varsin vågdal. |
Varuna seglar i svag vind över Skagerak med alla
segel, inklusive toppseglet, satta. Förra sommaren
fick vi en del av brädgången inslagen när en våg
bröt över båten i de här vattnen. |
Laura var aldrig längre än två vågor
ifrån oss på styrbords låring under hela överseglingen.
Egendomligt med tanke på att båda båtarna seglade fullt
i den hårda vinden. Ibland såg vi bara de översta tre
metrarna av hennes mast när vi låg i varsin vågdal.
Det är alltid precis lika skönt att bärga
efter en lång dag till sjöss och gå i hamn som att kasta
loss och sätta segel. Inget undantag från denna sanning när
vi på kvällen ankrade i Stavern och kopplade ihop oss med Laura.
Vid midnatt fick vi uppleva ett rejält fyrverkeri på land.
Och nästa kväll kunde vi räkna till sex
skøyter till ankars. S/Y Glimt från Oslo förlorade sitt
ankare och drev i morgonbrisen förbi oss mot land med lillbåtens
fånglina ohjälpligt insnärjd i propellern. Vi fick över
en bogserlina från vår lillbåt och kunde bogsera haveristen
ut på djupt vatten igen.
Några timmar senare knackade det försynt i
skrovet och vi fick vår bärgarlön av en djupt tacksam norrman. |
| Den dagen seglade vi över till Kosteröarna.
I den svaga kvällsbrisen behöll vi hela segelstället inklusive
toppseglet uppe genom sundet mellan Nord- och Sörkoster.
När vi passerade sommargästerna som stod på
bryggan i Ekenäs fick vi en spontan applåd. Vi tackade genom
att göra vågen. Vi förtöjde utsida Laura som
redan ankrat i Kosterhamnen.
Snorri lånade en tumstock och gjorde en markering
tio meter upp i storvantet. Därefter drog han på sig badbyxorna,
satte oss att spana efter brännmaneter, klättrade upp för
vevlingarna och hoppade i vattnet med ett skräckslaget tjut.
Den här sista natten med Laura gjorde vi slut på
vår bärgarlön, med gemensamma krafter tömde vi wiskyflaskan
vi fått. Och aldrig sover man så gott som när man efter
en dag under segel får vaggas i sin koj, till ankars i en skyddad
vik i vår underbara skärgård. |
Laura från Asperö och Varuna i stilla seglats tillsammans
över Skagerak i eftermiddagssol. |
|
|
