Dock hade vi ett ovanligt äventyr.Vi var kanske de två sista som blev loggade. På väg in till en hamn där lastning skedde på redden, såg Kjell stora kaktusar - modell Mexico - på bergskammen. Då vi var intresserade av dem och dessutom lediga efter uppankring, pratade Kjell med landgångsvakten. Vi fick tillåtelse att gå iland 6 timmar. Det skulle inte bli avgång förrän efter 7 timmar.
Vi utrustade oss med kraftiga handskar och knivar. Därefter tog vi första pråm iland. Vi tog oss upp på bergskammen och kapade åt oss fina kaktusar. Den vackra Johnson-båten såg vi på redden hela tiden. Plötsligt började de fälla kranarna och signalerade med sirenen K = Kom. Vi gav oss då skyndsamt mot bogserbåtskajen. Kapten ville lätta ankar, för de hade lastat snabbare än beräknat. Landgångsvakten sa till kapten: -Jag har lovat pojkarna 6 timmar. Går ni innan stannar jag ombord och ni blir stämda för kidnappning. På så sätt räddade han oss.
Väl ombord blev vi genast uppkallade till kapten och inskrivna i loggboken. Mistande av fyra dygns hyra. Pengarna gick, vad vi fick höra, till sjömansänkor och faderlösa barn. Vi gick med på det med varm hand när vi tänkte på alla barn. Väl i Stockholm skulle Kjells far lägga till midskepps med egen båt för att hämta last. Då passade vi på att fira ner våra dyrbara kaktusar. Må de växa och föröka sig.
Lars Lindman
Hur man köper ett barn
I Paranagua fanns två barer, där vi gjorde vårt bästa för att bli av med våra sista Cruzeiros, innan vi lämnade Brasilien och Sydamerika för Europa. Den ena barägaren hade flera barn, bl a en son i 8-årsåldern. När våra maskinister fått sig några öl på baren under lunchen, bestämde de sig för att skoja lite med barägaren. De frågade om de fick köpa grabben, och efter en del prutande blev man överens om priset, 4.000 cruzeiros.
Maskinisterna tog grabben med ombord, lät honom duscha, köpte nya kläder i land till honom och lät honom äta middag vid maskinisternas bord i befälsmässen. Därefter gick de i land, tillbaka till baren för att lämna tillbaka grabben. Barägaren protesterade: affär är affär, grabben grät och ville inte tillbaka till sin pappa.
Till slut enades man, pappan tog tillbaka sin son men endast på villkor att han inte behövde lämna tillbaka köpeskillingen. Detta är en alldeles sann historia och den inträffade i Paranagua i Brasilien och året var 1961.
Rolf Olsson
En händelseRIK dag i gruvan
Under en semestertripp skaffade jag mig en opalgruva i Australien, en spännande hobby, som jag kom på av en slump. Vid en av mina årliga resor dit tog jag med en kompis, Ingvar, som var licenssvetsare. Vi gjorde ett avtal innan vi for att dela 50/50 på fynd om han svetsade ihop en gruvhiss åt mig.
Under byggtiden grävde vi opal för hand. En tidig morgon innan frukost skulle vi gräva en timma innan. Nere i gruvan, redan efter två-tre tag med hackan plingade det till underbart. Det var som ett mellanting mellan infarkt och högsta vinsten. Fan for i mig. Ingvar hackade i gången cirka tio meter framför mig. Jag släppte ner råopalen i min plåtburk från 30 - 40 cm höjd så att det plingade ordentligt.
- Vad var det? ropade Ingvar. -Det var opal svarade jag. Efter en stund hörde jag pling från hans drive. När vi gjorde avbrott för frukost hade det plingat 20 - 30 gånger i varje burk. Vid frukost bestämde vi att avbryta jobbet efter lunchen. Temperaturen på puben i byn var bättre än vad vi hade. 42 grader i skuggan och skuggan var liten, en halv meter runt varje träd.
Ingvar som inte hade samma vana som mig att ligga som en banan runt trädet, sa till mig. -Jag tar siesta i gruvan. Han tog med sig stearinljus och tändstickor och gick. Han kom tillbaka efter ca 5 minuter och sa: - Det är något konstigt i gruvan. Det går inte att tända ljuset med vare sig en eller dubbla tändstickor. -Stopp!!! Ropade jag. Vi kollar båda. Det visade sig att bensinmotorn på gruvhissen i det absolut vindstilla vädret spydde ner avgaser i gruvhålet.
Vi skaffade förlängningsrör från avgasröret samt utsugningsfläkt i gruvan. Så på det viset klarade vi oss.
Lars Lindman
Fyrtio gallons med ostron
I Powell River, en liten stad i British Columbia i Kanada fanns, i varje fall på 60-talet, världens största pappersbruk. Till hamnen tar man sig, om man kommer sjövägen, genom Puget Sound, förbi Seattle och Vancouver och sedan innanför Vancouver Island norrut ett stycke i den vackra skärgården. En härligt slut på en sjöresa som kunde vara minst sagt omtumlande, i vart fall vintertid och med västlig storm på Stilla Havet. Här lastade vi newsprint för Kalifornien med M/S David Salman några dagar före jul 1964.
Kvällen innan avgång satt vi ett litet
gäng
befäl i hökarens hytt och drack Johnny Walker. Plötsligt
ringer telefonen och hökaren reser sig och svarar. Vi lystrar
när
han plötsligt höjer rösten och säger:
-Har jag sagt 40 så ska vi ha 40!!!
Han slänger på luren, vänder sig emot
oss och frågar:
-Grabbar, hur mycket är en gallon?
-Tjaa, ungefär sisådär
fyra
liter, hur så?
Hökaren bleknar,tar sig för pannan och
utbrister:
-Herre Gud, vad har jag gjort?
-Vad är det, vad har hänt? Vem var det
som ringde?
Vår nyfikenhet visste inga gränser.
Hökaren sätter sig ner och med darrande
stämma
viskar han:
-Det var skepparen som ringde. Han hade en kille
ifrån
land på besök som undrade om vi ville köpa lite
färska
ostron till julmiddagen.
-Javisst, svarade jag, det är klart att vi ska ha.
-Hur många gallons, frågade skepparen
då.
-Ööh, ta fyrtio, sa jag!!!
Hela den julhelgen firade vi i sjön.
Besättningen
bjöds till julmiddag i skepparens salong och i
dörröppningen
stod Gud Fader Allsmäktig och hälsade var och en
välkommen
med ett handslag. Uniform var påbjudet som klädsel för
befälet. För att få det där uniformstillägget
på 40 kronor på månadslönen måste man ju
också
ha en uniform, även om min alltid var på tvätt,som
det hette. Iförd blazer och snygga byxor, blankputsade skor, vit
skjorta,
slips och vattenkammad, närmar jag mig skepparen och sträcker
fram min hand:
-Va faen, har vi fått civilister ombord!!!
Bakom mej kommer andre maskinisten Heinz Holderbaum,
Äppelbaum
kallad av oss skämtsamma kamrater. När han bjöd till
fest
i sin hytt stod det alltid just äppeljuice på bordet bredvid
istärningarna och en flaska Smirnoff. Heinz var en stor
operaälskare
och undervisade oss gärna i den italienska operans mysterier
när
vi druckit en del av hans äppeljuice. Hans uniform och
gradbeteckningar
var den tyska handelsflottans och när Heinz står där i
dörröppningen utbrister skepparen:
-Va faen, har vi fått lotsen ombord!!!
Fråga mej inte om skepparen kom i lite bättre julstämning när ostronsoppan kom fram på bordet, eller när de stekta, kokta eller marinerade ostronen följde. Den julhelgen, kan jag lova, åt vi ostron på alla de tänkbara vis, utom just råa. Och turligt nog räckte de fyrtio gallons till alla ombord i M/S David Salman hela den julhelgen 1964.
Rolf Olsson
När jag gick i väggen (igenom).
Vid min andra resa till opalgruvan i Australien hade
jag bestämt mig att nu skulle det grävas ordentligt. Jag hade
med mig (som handbagage) en ny elspettmaskin samt en kompis som är
licenssvetsare, Ingvar. Vid framkomsten till min gruva reste vi
tälten,
satte ihop spettmaskinen och drog igång generatorn samt satte
igång
med en ny drive. Denna gång nerför kullen mot gammalt
område
där gammgubbarna grävde för ca 100 år sedan. Vi
grävde
och spettade halva dagen och svetsade på min helautomatiska
gruvhiss
halva.
Efter 10 dagar var hissen klar och efter intrimning började vi köra upp opaldirten (hårda lerklumpar). Vi hade nu kommit ca 10 m nerför kullen mot gamla området. Vi följde sandstenstaket. Det är där de flesta opalerna bildas. Men när vi fann opaler i väggarna utvidgade vi gången just där så länge vi hittade något.
På 14: de dagen, när vi utvidgat ett par meter åt vänster sida hörde jag ett dovt ljud varje gång jag satte spettmaskin i väggen. Jag åkte då för att fråga Nils Tape om råd. Det var han Stina Lundberg fick att hoppa i sitt opalprogram från Lightning Ridge, jag fick förresten mail från henne där hon frågade mig vilka jag kände, då hon ämnade göra ett uppföljningsprogram. Nils talade om att jag kunde vara i närheten av någon annan gruva eller gång. Jag åkte tillbaka och fortsatte spetta.
Helt plötsligt gav väggen vika och maskin och jag med halva överkroppen låg inne i en annan gång. En unken källardoft slog emot mig. Jag backade ut och uppsökte Nils igen. Han berättade att den gång jag hittat kanske varit tillsluten i hundra år. Det var från förr i tiden draiven var. Endast en halv meter hög och backfilled.
När de gått igenom det löshackade slängde de det bakom sig. Men, sa Nils, den gröna opalen var det inget värde i för länge sedan, så de snipsade med kniv. Var den grön slängde de den över axeln. Så han tipsade om att tvätta den gamla backfill-dirten. Det gjorde vi och fann två gröna opaler som efter slipning och polishing såldes till bra pris i byn.
Nästa dag ville vi prova något nytt, vidgade driven åt höger och döm om vår förvåning. Vi gick igenom en ny vägg och hamnade i en nyare gruvgång. Efter stegande och mätande ovan jord med kompass, fann vi att vi var en halv meter in på Nils inmutning. Efter samtal med honom och tillåtelse att gräva i hans inmutning, mot att han fick 10 % av vinsten backade vi och fortsatte i en annan riktning på min gruva. Det är roligare att gräva i egen gruva och få 100 %. Härom mer senare.
Lars Lindman
Skicka en sjörövarhistoria: syvaruna at
telia.com
Tillbaka
till: "Annie Johnsons 14 pojkar"