Lektionerna mellan 08 -12 med vår lärare Stig Norling
på M/S Annie Johnson är avklarade.
Eftersom jag har vakt mellan 00-04 i maskinrummet har jag gott om
fritid. Nu gäller det att
ta tillvara eftermiddagssolen. På filten har jag lagt
några
läroböcker, överst ligger "Maskin-
lära för Marinen" Del I, Ångpannor, 1954. Vidare
två äpplen, en kortlek, en ask tändstickor
med motiv från ett av rederiets fartyg, ett paket cigaretter
och en batteridriven reseradio. På
huvudet har maskinbefälselev nr 11 Rolf Olsson en
matrosmössa
som skydd mot solen och
på höger arm en tatuering som Tatuerar-Ole i Santos
gjort.
Året är 1961.
När vi skildes efter maskinteknikerexamen i Härnösand fick jag erbjudandet att mönstra tredje maskinist i M/S Annie Johnson. Damen hade, under tiden vi var i Härnösand, passat på att göra ytterligare en resa till Sydamerika. Inte fullt 19 år gammal klev jag ombord i Göteborg på vad som skulle bli den sista resan för gamla Annie. Den resan finns utförligt beskriven på länken "Sista resan med M/S Annie Johnson."
Min yngre bror Tomas hälsade på ombord
innan
vi lämnade Göteborg och han blev så tagen av sin
upplevelse,
att han bestämde sig för att satsa på sjömansyrket
han också. Och i slutet av 60-talet lämnade han
Sjöbefälsskolan
i Kalmar som nybakad sjöingenjör!
Efter Annie blev det lumpen för min del. Under 15
månader, som värnpliktig i Kungl. Flottan, fick jag chansen
att tygla fullblod. Först 1.800 hästar i centermotorn, som
var
en W 18 Isotta Fraschini 185 bensinmotor med direktinsprutning och
hydrauliskt
backslag, i motortorpedbåten T 48, och på slutet 2.500
hästar
i en V 20 Daimler Benz dieselmotor i det förliga maskinrummet
på
T 111 Argo.
Första måndagen efter muck i början av 1964 mönstrade jag tredje maskinist i M/S Lions Gate. Chiefen hette Karl Örnerstig. Han blev efter hand tämligen ängslig för att jag så sällan blev riktigt skitig på mina vakter, så han skickade ner mej under durkarna under gång i Karibien för att leta oljeläckor. Chiefen kunde ju inte ana att jag höll mej ren genom att vaska maskinkläder varje nattvakt. Möjligen var det en slump att jag råkade fylla 21 år och blev myndig just den dagen. De här båda dubbelverkande sjucylindriga tvåtaktsdieslarna hade en sällsynt förmåga att olja ner var och en som vågade sig i närheten. Säg ordet "packbox" och jag ryser fortfarande. Är det förresten någon annan som vet hur svänghjulet till en Kockum MAN ser ut i drift när man ligger under vevhuset och lyser med sin ficklampa? På kvällarna motionerade chiefen på fyrans lucka. Luckorna i Lions Gate täcktes av trälämmar och flera lager med presenningar och båsen grät av förtvivlan när chiefen hoppade runt där med sina spikskor på fötterna.
Lions Gate lämnade vi på varv i Emden, hon skulle bl a få färskvattenkylning till sina huvudmotorer. Personalavdelningen ville därefter skicka ut mej på rederiets tankfartyg Oceanus. Min bror seglade då på Per(ver)siska viken och med hans varningsord om tankfnatt och annat lika förfärligt ringande i bakhuvudet tackade jag artigt nej. Då detta jobb var det absolut enda som kunde erbjudas mej just då i hela Johnson Line, beslutade jag mig för att försöka stå på egna ben och lämnade därför rederiet. Efter vad jag hört långt senare fick ju rederiet snart därefter läggas ned.
Efter ett trevligt sommarjobb på Svenska Amerikalinjens M/S Braheholm flög jag med TWA:s Boeing 707 till Los Angeles och mönstrade på Swedish Gulflines M/S David Salman som tredje maskinist. Vi seglade med newsprint från världens då största privatägda pappersbruk i Powell River på Kanadas västkust till Long Beach eller San Diego och San Fransisco. Kanske var det nu mitt intresse för journalistiken väcktes. Varför bara leverera tidningspapper till tidningstryckerierna? Varje resa tog 14 dagar och jag fick chansen att se mycket av Kalifornien under den här perioden. Jag gjorde en kortare sejour som förste maskinist ombord i David Salman men lämnade missbelåten skutan i förtid och körde i stället Boston Redsoxs basebolllstjärna Frank Malzones vita Ford Thunderbird cabriolet tvärs över kontinenten till Boston. I Nev York fick jag lift med en Transare till Göteborg och hade gärna tackat ja till erbjudandet om jobb i rederiet om jag inte haft andra planer.
Det blev Sjöbefälsskolan i Kalmar och utbildning till sjöingenjör på dagtid. På nätterna spelade jag pop i ett par popband. Jag sålde min Triumph Tiger 110 och köpte en fet gitarrförstärkare. (Det känns nu som en evighet sedan jag satt och höll mig fast på bönpallen till Peo Carlströms Triumph Thunderbird och halkade runt på isiga gator i januari i obeskrivlig hastighet för att komma i tid till vårt praktikjobb hos NEFA i Norrköping 1960). Med popbanden härjade vi runt mest i Blekinge, Småland, Skåne och på Västkusten under de här åren. Efter examen 1967 bestämde jag mig för att läsa vidare och gick därför ett år på Tekniska gymnasiet i Karlskrona, där jag läste en del ämnen som inte ingick i sjöingenjörsutbildningen, t ex konstruktionsteknik och verkstadstenik. På nätterna spelade jag mera pop.
Sommaren -68 skulle bli sista sommaren med gänget, sen skulle allvaret börja. Förste maskinist, maskinchef, garantimaskinist på nybyggen, rederiinspektör. Men först ett sommarjobb, så att jag kunde ha lite kul med kompisarna. Jag fixade mig ett vikariat som fotograf på Blekinge Läns Tidning i Karlskrona. Träffade stans snyggaste tjej. Gunilla Holmesson ville att vi skulle flytta till Malmö. OK, allvaret kunde vänta lite. Vi stack till Malmö och jag fick ett vikariat som fotograf på Sydsvenska Dagbladets bildbyrå i Malmö. Ett år senare var jag fast anställd med en lön som motsvarade Maskinbefälsförbundets lönetariff 12 för andremaskinister i motorfartyg med maskinstyrka över 12.000 hk i oceanfart. Ytterligare ett år senare hade tjejen försvunnit till Tyskland som fotomodell men jag var såld för journalistiken och blev kvar. Tack, snälla Gunilla!
Om jobbet som reporterfotograf kan jag skriva ytterligare några rader och det ska jag också göra någon gång. Det här jobbet har tagit mej runt i länder som knappast ens existerar på kartan och jag har träffat människor som man trodde bara förekom på TV:s nyhetsutsändningar. Jag är nu inne på mitt trettiofjärde år på tidningen och om inte Johnson Line plötsligt skulle återuppstå blir jag nog kvar de sex år som återstår innan jag är ålderspensionär. Det är absolut en gåva att få jobba så här och när det ibland känts jobbbigt har jag ju alltid kunnat trösta mig med att jag har mitt gamla yrke att falla tillbaka på. Det har hänt ibland under åren som gått att jag fått komma ner i ett riktigt maskinrum, där doften av olja och heta maskindelar gett mej svåra abstinensbesvär.
Två döttrar fick jag. Helena är 28 år och jobbar som journalist. Maria är 24 år och jobbar med hästar. Allra käraste på fjortonde året heter Marie och är konstnär och skulptör. Marie jobbar med offentliga utsmyckningar, företrädesvis i granit och diabas, när hon inte undervisar som bildlärare på Sundsgymnasiet i Vellinge. Yngst i familjen är boxertiken Engelaiz Swing It Samantha, nio år till sommaren. Samantha har gjort sig vida känd i skutseglarkretsar för sin personlighet och för sin skönsång. Hon kan två låtar, Johan på snippen och Oh Susanna och sjunger så vackert till mattes munspelsackompanjemang.
Under alla åren som gått här i Malmö har jag lyckats hålla mitt intresse för sjön och naturen vid liv. På sjuttiotalet höll jag mycket på med sportdykning och vrakletning med min gamla båt Tärnan runt Skånes kuster. På åttiotalet blev det mycket skutsegling som styrman och skeppare på Svenska Kryssarklubbens Seglarskolas skolfartyg Atlantica, Gratitude och Tibnor. Jag seglade Tall Ships Race 1986, fyra turer till Shetland och Orkney, en tur från Hamburg och otaliga turer i Västerhavet, Norge, Bohuslän, Danmark och i Östersjön. Vår nuvarande fritidsbåt S/Y Varuna, en nybyggd 40 fot ketchriggad Colin Archer, köpte vi 1991 i Norge och med den seglar vi på våra sommarsemestrar i Norge, Bohuslän eller på ostkusten.
Malmö i mars 2002
Rolf Olsson
Skicka ett mejl till mej: syvaruna at
telia.com
Tillbaka
till: "Annie Johnsons 14 pojkar"