Bo Stålbergs berättelse

Ska försöka sammanfatta vad som hände, efter det att vi skilts i Härnösand -62. Jag åkte naturligtvis hem till Stockholm, jobbade som resemontör en tid tills jag mönstrade frysare i M/S Sandhamn i Hamburg någon gång i maj -62. Sandhamn var en bananjagare, hon var lika gammal som jag, byggd -41 och Sveriges första helkylda båt. Vi skulle gå till Östafrika för att lasta bananas men fick kontraorder i Gdynia och hamnade istället på Salénägda Ekensbergs Varv i Mälaren. Där låg vi hela sommaren.

Det fina i kråksången var att överstyrman blev skeppare och fixade en kasse bärs och en låda cigg i veckan till var och en av oss. Alla polare från Gröndal kom förståss och hälsade på. Vi gick till Leningrad och lastade fryst chicken, tunnor med fett och ost till Havanna. Kubanerna blev ju glada för att få käk. Vi gick till Riga och lastade båten full med potatis och sen tillbaka igen till Havanna. Där låg vi när Kubakrisen bröt ut. Jänkarnas B-52 bombplan strök över hustaken och det var ett jävla liv, vi trodde att det skulle bli atombombkrig! Skepparen kallade vi för Buddha, han sa bara två ord på elva månader och det var GOD JUL!

I Havanna låg SAL:s gamla passagerarfartyg Stockholm, nu omdöpt till Volkes Freundschaft. Båtjäveln var bysst med ryssar, det vimlade av dem överallt. Vi gick till Columbia och fick en last bananas för Rotterdam.

Under sex månader gick vi mellan Liverpool och Kanarieöarna med borsten: gin, wisky, konjak, tandkräm, tvättmedel och tvål. På tillbakavägen hade vi tomater. Jag mönstrade av i Antverpen, köpte brännvin så mycket jag orkade bära och reste hem i första klass med Parisexpressen, det var ju spritstrejk i Sverige. I Köpenhamn fick jag mej en kall Carlsberg och en macka på centralstationen.

Jag började jobba som bas på Sandvik Coromant i Stockholm. Vi gjorde hårdmetall och jag hade 14-15 gubbar som kutade runt där. Jag var då den yngsta basen de haft i hela Sandvik-koncernen. Jag träffade Birgitta, gifte mej och fick en grabb, Frank Lennart. Jag trodde att grabben skulle bli vapenvägrare när han skulle göra lumpen, men han hamnade på Jägarskolan i Kiruna!

Sen blev jag less på alltihop, ringde från en telefonkiosk på Mariatorget och sade upp mej. Jag åkte till sjöfartsförmedlingen för befäl på Katarinavägen och sa att jag behövde en båt. Jag fick Anna Brodin och mönstrade på som tredje maskinist i Hamburg. Hon var en bulkbåt och med den båten gick vi jorden runt. Chiefen hette Helge Dahlberg och han var den bästa jag seglat med. Han hade seglat mellan Staterna och Sydamerika under hela kriget och var välbärgad. Ibland hade han med sig sin fru och vi blev mycket goda vänner.

Jag lämnade Anna Brodin precis före påsk 1967 i Liverpool och tog tåget till Hull. Jag träffade två norrmän som skulle fira påsk med några brudar. Jag glömmer aldrig Lilian Jordan, hon var judinna och påsken är ju deras största högtid. Vi hade ganska kul där och Lilian fixade allt. Jag tog färjan till Göteborg och där var ett jävla hallå ombord på vägen hem till Sverige.

En månad senare mönstrade jag i Stureholm. Hon var skolfartyg och hade både maskinbefälselever och däcksbefälselever ombord, tio av varje om jag inte minns fel. Vi gick på Gulfen, Mexico, Houston, Orange i Texas med styckegods. En av däckseleverna sydde mej en sjösäck som jag fortfarande har kvar, jag använder den som tvättsäck numera. Chiefen Zakrisson avskydde mej. Huvudmaskinen var en Kockum MAN. Kockums ska inte bygga båtar och farygsmaskiner, de ska hålla sig till stekpannor!

Julen firade vi på Missisippifloden mellan Baton Rouge och New Orleans och jag passade på att röka upp chiefens fina cigarrer. När jag hade mönstrat av skulle man köra fort, smörjoljetemperaturen steg, babbitslagermetallen smälte och man fick en vevhusexplosion som dödade andre maskinisten.

Nästa båt blev Vibyholm och vi gick på Laken med henne. Skepparen gick två steg framåt och ett steg bakåt, han hade fått fötterna i kläm mellan några slussportar. Radarn hade pajat i Montreal. I Lake Eire, tror jag det var, sa det SMACK! In i styrbordssidan kom en läktare bystad med järnvägsvagnar mitt i natten på min vakt. Vi gick med 18 knop och jag fick full back på maskintelegrafen. Vi fick en tio meter lång reva som fick repareras i Chicago.

Sen kastade jag in handduken ett tag, var ihop med Tove, en brud, jobbade på SAS och skruvade rea som en jävla galning. Jag tjände rätt så hyfsat, 18 kronor per timme, men lessnade till slut på skiten och flög över till New York.

Jag fick Lake Ontario i Brooklyn och det var den bästa båt jag haft. Chiefen hette Willy, bleking och en jävla bra kis. Vi gick genom Panamakanalen och ner till Australien, Brisbane, Sidney och slutlossade i Melbourne. Båten var på 9.200 ton och hade 16.500 hästkrafter. Vi körde i 30 mil med den där jävla hojen i medström! Vi blev chartrade av Salén, gick upp på Karibien och körde bananas. Båten hade inte varit i Sverige sedan hon byggdes och när vi sedan skulle på varv hamnade vi på Eriksberg och jag blev avmönstrad.

Jag trodde att jag skulle få fira jul hemma med Tove, men det kom kontraorder och jag hamnade på Paul Endacott, en gastanker byggd på Kockums, vilken jävla skrothög. Jag hade sagt: Aldrig tanker! Man var anställd av rederiet på den tiden, men jag stod inte ut i mer än 1 1/2 månad. I Rotterdam begärde jag att få bli sjukavmönstrad och när jag kom hem gick jag sjukskriven i tre månader. Så slutade sjömanslivet för mej.

Jag började jobba i vårdsvängen. 1973 fick jag jobb på en knarkklinik där jag jobbade med narkomaner. Jag läste pedagogik. Gick tre år på Sopis, Socialhögskolan. Fick jobb på Informationsbyrån och reste runt mycket på skolorna och föreläste. Jag gjorde utställningar på Kulturhuset och tog dit rockband. Det var ett roligt jobb som tog slut när de lade ner Informationsbyrån.

Jag jobbade mycket med uppsökande verksamhet, ofta med prostituerade tjejer som gick på stritan. Jag minns att jag köpte mej en gammal militärpäls på Överskottsbolaget. Tjejerna gick sommarklädda och frös som fan mitt i smällkalla vintern, så jag öppnade pälsen och släppte in dem så att de kunde värma sej. Jag är stolt över att kunna berätta att jag vet att jag i mitt jobb lyckats hjälpa och rädda många människor som annars gått emot en säker undergång.

 Lista över båtar jag stått i:
Nordstiernan 27/4 - 16/7 -59 första hamn blev Rio
Annie Johnson 15/2 - 18/12 -61
Sandhamn 23/5 - 62 - 11/4 -63 Salén (frysare)
Trubadur 17/6 - 13/11 -63 Salén (frysare)
Anna Brodin 5/7 - 66 - 23/3 -67 (3:mask)
Stureholm 2/5 -67 - 26/1 -68 SAL (3:e mask)
Vibyholm 1/4 - 27/5 -68 SAL (3:e mask)
Lake Ontario 21/8 - 10/12 -70 Malmros (2:e mask)
Paul Endacott 16/12 -70 - 28/1 -71 Malmros (2:e mask)

Stockholm i maj 2002
Bosse Stålberg

Skicka ett mejl till Bosse
Till Bo Stålbergs bildgalleri
Tillbaka till: "Annie Johnsons 14 pojkar"