På kryss i Blekinges skärgård

Del 3



-Det är ett evigt jobb, tycker Fritz Karlsson om ålahommor och nät som ska lagas.
Det är ingen risk att man ska känna sig arbetslös.

Citatet:
»Hvad jordbruket är för skogsbygdens befolkning, är fisket för strandbygdens och skärgårdens: en temligen indrägtig och allmänt idkad näringsgren. I yttre skärgården äro, å dervarande fiskarbyar eller fiskelägen, bosatte, omkring 400 s. k. Saltsjöfiskare, försedde med länsstyrelsens antagningsbref och såsom fiskare skattskrifne. Dessa uppehålla sig och sina talrika familjer endast med fiske, synnerligen det i öppna hafvet, der Torsk och Småsill utgöra den förnämsta och mest lönande fångsten. Skärgårds-fisket, ehuru mindre gifvande, är också, för den fattigare skärgårdsallmogen, ett mycket anlitadt näringsfång, och utgör det hufvudsakligaste, snart sagt enda, medlet till uppehälle för en stor mängd strandsittarehushåll.«

Topografiska och statistiska uppgifter om Carlskrona län eller Blekinge 1849

* * * * *


Från fattigö till miljonparadis

N56°07,2' E14°58,4'

Här bodde en gång flera hundra människor som kämpade för att överleva höststormar, isvintrar och dåliga tider. I dag är Tärnö ett semesterparadis för människor som har råd. Det senaste gamla huset som såldes kostade 3 500 000 kronor. En otrolig förmögenhet för de människor som för inte så längesedan levde här.

En enda av de bofasta finns kvar. Det är Ronny Karlenberg som driver öns affär, Laxboden, och som för ett par år sedan drog igång en färjelinje med Arholma II mellan fastlandet och en handfull öar.
- Sommaren är en intensiv tid. Då bor här mellan 350 och 400 människor. Då går jag upp klockan fem på morgonen och släcker elva.



Fritz Karlsson växte upp i en familj med nio syskon och fick börja fiska när han var 12 år för att familjen
skulle överleva. Det var ett hårt och strävsamt liv att vara fiskare. I dag är han 85 men ännu pigg och alert.

Tiden då Blekinges skärgård vimlade av fiskare som slet hårt för att försörja sina stora familjer är sedan länge förbi. Men Fritz Karlsson, som föddes på Tärnö för 85 år sedan, han minns:
- När jag växte upp bodde här tvåhundra, berättar han och tittar upp från ålahomman som han håller på att laga i trädgården.

Utsikten över viken är strålande, men Fritz Karlsson minns de hårda tiderna. Långt innan Tärnö blev ett turistparadis kunde det vara ett helvete för fattiga fiskare.
- Farfar förliste i en storm, de var tre man på båten som försvann. Det måste ha varit 1894.



Blekingseka på kryss i en vik vid Tärnö.

Att fiskare försvann i havet var inget ovanligt på den tiden, det var en risk som hörde till jobbet:
- De hade ju inga varningar eller nånting, de kunde bara gå efter vad de själva kunde utröna.
Fritz Karlssons far var bara tolv år när han fick ta över fisket och ansvaret för hela familjens uppehälle.
- Sedan fick de hjälpa varandra, ställa upp för de som råkat illa ut. Det var värst för änkorna, de kunde inte välja själva utan fick ta vad de fick.
Att gifta om sig var den enda möjligheten att överleva.
- Min farmor gifte om sig, och det blev kanske inte så lyckat.



En bild av Sommarsverige: brevlådor på rad.

Fritz Karlsson växte upp som ett av tio barn i familjen. Det var inte alltid man hade råd med skor åt allihop.
- Det var hårt för mig också, jag fick utföra en vuxen mans arbete vid tolv års ålder.
Till skillnad från sin far och farfar kunde han i alla fall gå i skola på ön. Men någon kyrka fanns inte, så när de "gick och läste" fick syskonen ro till Matvik på fastlandet tre gånger i veckan. Det var tre distansminuter att ro och sedan en mil att gå till kyrkan.
- Att de kunde få folk till att göra det, det begriper jag inte i dag!



- Det är ett evigt jobb, tycker Fritz Karlsson om ålahommor och
nät som ska lagas. Det är ingen risk att man ska känna sig arbetslös.

På Västkusten var fiskarna kända för sin fromhet, men det gällde inte i Blekinges skärgård, om man får tro Fritz:
- På 30-talet kom det pingstvänner hit, men jag gick aldrig med.
Fritz Karlsson minns en tid när det fanns 15-20 fiskebåtar på lilla Tärnö.
- Far hade egen båt, och det hade jag också. En 23-fots med dieselmotor.

Rika blev de inte på sitt fiske.
- Visst fick man lite mer ibland, men inte i det långa loppet. Fast det hände att en del hade väldig fiskelycka. Det var en som satte laxagarn vid Öland. Han fick till en ny båt på en natt!
Ålen var det viktigaste fisket, uppköpare kom ända från Tyskland.
- De som fiskade ål klarade sig gott. Men det har gått ner. Rätt ner!



- Ni skåningar säger ju spätta om allt som är platt, skrattar Kenny Karlsson och säljer skrubba till
Susanna Klingelhöfer och Maria Unoson som hyr en stuga på ön.

Fritz försörjde sig på fisket och en period som matros. Men till slut blev tiderna så dåliga att han fick flytta in till stan. 1947 gick flyttlasset till Karlshamn, där han fick jobb på oljefabriken. Men huset och fisket på Tärnö har han återkommit till varje sommar sedan dess. Det är trots allt här han känner sig hemma.
- När man är född här så blir det ju så. Jag har varit runt mycket, men inte sett något som går upp mot detta.
Sluta fiska är inte att tänka på.
- Nä, det är det som håller en i livet. Jag hade inte blett så gammal om jag inte hade haft det här!


Text: Karl G Jönsson
Foto: Rolf Olsson

På drift i Blekinges skärgård del 4
Tillbaka till S/Y Varuna

20090830