Månadens bild

Löjtnant Mats Lindemalm, fartygschef under några hektiska höstmånader på svenska Flottans
allra äldsta motortorpedbåt T41,  har med hjälp av maskintelegraferna på bryggan  beordrat
full fart på de tre huvudmotorerna. Höstmanövern i Kalmarsund går emot sitt slut och nu åter-
står endast den obligatoriska, avslutande kappkörningen mellan divisionens sex  motortorped-
båtar  tillbaka till  örlogsbasen i Karlskrona.  Vad  han sannolikt anar,  men absolut inte vill
få  veta, är att vi i maskinrummet  ägnat en del av vår tid under höstmanövern  åt att manipu-
lera de  plomberade motorerna.  Detta  kommer att spela en avgörande roll för resultatet  av
kappkörningen  när den  avslutas om några timmar med målgång vid  försänkningen  mellan
Aspö och Kungsholms fort.
Foto: Rolf Olsson



Det är fredagen den 3 oktober 1969. Årets version av den svenska Flottans stolthet, tillika tummelplats för presumtiva amiraler, 4:e motortorpetsdivisionen, rusar fram genom södra Kalmarsund med kursen satt mot Klotet, ett sjömärke som står  söder om Utlängan. Inför den obligatoriska höstmanövern har man kallat in ett gäng gamla ärrade MTB-repgubbar för att se om det är möjligt att på detta vis snabbt rusta, sjösätta, öva och infoga T41 och T43 till den krigsorganisation som nu kallas för den 5:e motortorpedsdivisionen.

T41 har inte varit i sjön på närmare 15 år. Hon byggdes av Kockums i Malmö som den sista i T32-serien, men till skillnad från sina äldre systrar, som har ett steg i skrovet, fick hon istället v-botten. Toppfarten på slätt vatten minskade, men gången blev mer stabil i grov sjö. Hon är i ett minst sagt bedrövligt skick där hon ligger i sin slipvagga inne i MTB-hallen på Lindholmen i Karlskrona. Kamouflagefärgen från 50-talet hänger i flagor från skrovet. Detta, tillsammans med den puckel på framkanten av bryggan som hon delar med sina äldre systrar i T32-serien, ska bidra till en del spydiga, överlägsna kommentarer från de okunniga och slappa mannarna i 1969 års version av fredsdivisionen. Men vi kommer att sätta dem alla ordentligt på plats innan höstmanövern är slut.

Nu startar ett hektiskt abete för att få T41 i stridbart skick. Sjösättning och bogsering till förtöjningsplatsen vid bron som förbinder Lindholmen med Örlogsbasen på Trossö. Tre nyservade, vackert grönmålade 1.500 hk IF-184 Isotta Fraschini W-18 bensinmotorer kommer med lastbil från förrådet på Ärnaverken i Eskilstuna. Vi avlägsnar kapptaket över maskinrummet och lyfter ner de tre huvudmotorerna. Alla rördelar ligger på plats i motorbäddarna men många andra delar fattas fortfarande. Någon hjälp från Örlogsvarvet kan vi inte räkna med, så vi tvingas ge oss ut på stöldraider på Örlogsbasen för att komplettera våra förråd av reservdelar.

-Vi haur at, men ni fåur at ente, för om ni fåur at så haur vi at ente längre. Förrådsmannen är obeveklig. Så medan några uppehåller förrådsgubben smiter vi andra in och stoppar de medhavda väskorna fulla med gummimuffar, slangklämmor, packningar och allehanda andra ting som behövs för att blåsa liv i en MTB i djup vintersömn.

Den första sjöturen går till Västra Fjärden där vi devierar magnetkompassen i devieringsbanan norr om Bollöarna. Huvudmotorerna är ännu inte körbara så vi får använda de båda 80 hk Ford V8 marschmotorerna för att ta oss ut. Snart överhettas motorerna och börjar ryka. Trots detta kan vi genomföra devieringen och återvända till basen med kokande, men fortfarande fullt funktionsdugliga motorer. Vi sänder Henry Ford en varm tanke för hans fina motorkonstruktion. Konstruktören till den italienska, bensindrivna tvåtaktsmotor av fabrikatet Garelli som driver tryckluftkompressorn får däremot inga varma tankar, om det över huvud taget går att tänka i de rökmoln som uppstår vid drift av Garellin och som sveper in maskinrummet likt en rökmaskin på diskotek.

Så småningom får vi igång huvudmaskineriet och kan starta övningarna till sjöss. Tillsammans med T43 ligger vi söder om Öland och rullar i kulingvindar och grov sjö i väntan på att målbogseringsflygplanet ska dyka upp bogserande sin målkorv i den 1.000 meter lång stålviren. FC manövrerar marschmotorerna så att vi vänder aktern emot målet. Sjöarna slår in i T41:s akterspegel och vräks av vinden i förblindande saltvattenduschar över faryg och besättning. Jag står som ammunitionslangare bakom luftvärnskanonen och ser hur pjäsbesättningen riktar kanonen emot flygplanet. Inget konstigt med det, de brukar alltid sikta på allt och alla så fort de får chansen i sin Bofors 40mm handriktade luftvärnskanon.

Bom, bom, bom, bom, bom, bom, bom, bom, bom......Artillerihantverkaren har trampat på fotpedalen och öppnat eld. De nio spårljusen med sina skarpladdade projektiler från tiden för 2:a världskriget som vi fått ombord och som snart faller för åldersstrecket, och som därför ska användas vid övningsskjutningen, stiger likt glödande eldflugor upp emot målbogseringsflygplanet. -Stopp, stopp, stopp! Vi skriker samtidigt, fartygschefen, piloten i sin radio och jag. Vi ser hur granaterna passerar flygplanet på alla sidor men ingen som träffar. Piloten svär i sin radion, vevar in målkorven och försvinner i det blå. Så var den övningsskjutningen avverkad. Under resten av den tid vi fått oss utmätt för att öva upp T41 till en effektiv enhet i det svenska försvaret av sjöhavet blåser det bara kuling när det inte blåser storm. Under höstmanövern med resten av divisionen fortsätter det att blåsa hårt.

Divisionen baseras i Bergkvara. En dag får vi besök av självaste chefen för Marinen, konteramiral Åke Lindemalm. Besättningen står uppställd på land, vår fartygschef beordrar givakt, vänder sig om, gör honnör och säger med fast stämma: -Amiral! T41 klar för inspektion! - Det var gott! Lystring ställ! Amiralen besvarar hälsningen och konstaterar att en mer välputsad besättning har han aldrig sett. Det finns faktiskt ett mycket speciellt skäl till att både repgubbebesättningen och T41 är så välputsade. Nu skall det göras inspektion av motortorpedbåten. Nere i skansen finns våra kojer upphängda i tunna kättingar. Amiralen tar tag i en kätting för att stödja sig och faller sånär pladask i durken. Han kommer snabbt på benen igen, tittar på kedjan han fortfarande håller i handen och säger med ett snett leende: -Löjtnant, det dricks öl ombord! - Ja, amiral! svarar vår FC. Just denna kätting hade vi själva tillverkat under resans gång och den bestod av kapsylerna till de ölburkar vi druckit i skansen. Inspektionen avslutas, löjtnant Lindemalm säger adjö tilll sin pappa amiralen och vi kan återgå till vår MTB.

En annan dag får vi order om att göra sambandsprov med olika radarstationer medan vi går Öland runt. Divisionen kastar loss från baseringen i Bergkvara. Redan i inseglingsrännan väljer den första båten att gå på fel sida om en prick och kan därför linka tillbaka till lugnet vid bryggan igen med några stukade propellerblad. Nu är vi 5 båtar kvar. Efter en halv timmes gång gräver vi ner förskeppet i en extra stor våg. En av däckskorpralerna spolas överbord men fastnar med ena benet i kläm vid SB torpedtub. Vi stoppar, halar honom ombord igen, konstaterar att benet troligen är brutet och sätter högsta fart mot Kalmar, där ambulans möter upp på kajen.

Snart har samtliga de fyra fredsrustade motortorpedbåtarna från den fjärde motortorpedsdivisionen återvänt i hamn med olika haverier. T41 och T43 med sina repgubbebesättningar kämpar sig oförtrutet vidare norrut genom Kalmarsund, rundar Ölands norra udde och vänder söderut. Vi ska minsann visa att vi kan. Årgången MTB-chassar från 1963 är en bra årgång, det vet vi. Nu möter vi sydväststormens fulla raseri. I maskinrummet står vi med fötterna inkilade mellan durk och ett kylvattensrör för att inte slungas upp i kapptaket, samtidigt som vi med båda händerna klamrar oss fast i ett grabbräck uppe under däck. Varvtalet reglerar vi med ena knäet. Reglagen för kylvatten- och smörjoljetemperaturer kan vi bara justera i den tyngdlöshet som uppstår när T41 befinner sig i fritt fall mellan två vågor. Att ta sig upp på däck eller ner i maskinrummet via den vertikala lejdaren i aluminium är omöjligt med de G-krafter som nu verkar, att försöka är förenat med livsfara. Radiomannen i stridshytten tappar för ett ögonblick taget och slås medvetslös med blodet forsande från ett stort jack i huvudet.

Snart faller höstmörkret. Sent på kvällen, efter 12 timmar till sjöss kan vi till slut förtöja vid bryggan i Bergkvara och få oss några mackor och kopp kaffe. Sambandsövningen då, hur gick det med den då? Tja, någon kontakt med de olika stationerna på Öland lyckades vi inte uppnå. Och ingen av de radarstaioner som spanade efter oss lyckades finna oss. Vi lyckades däremot någorlunda helskinnade ta oss runt Öland i alla fall.

Divisionschefen var en kul kille. Han hade sitt nattkvarter i en av semesterbyns stugor där vi hade vår bas. Han tyckte däremot att repgubbar gott kunde bo i militära tält modell 20, med vedkamin och allt. Det tyckte inte vi, så vi stannade ombord och sov i kamratandan i skansen istället. Fredsdivisionens mannar fick lösskjutningspipor och lös ammunition till sina kulsprutepistoler men vi repgubbar skulle ropa pang, pang tyckte han. Då gick vi till järnaffären i Bergkvara och köpte knallpulverpistoler till vårt försvar emot kustjägarna som en morgon gick till attack emot basen. En annan morgon, när vi äntligen kommit iland igen efter en hård natt ute till sjöss och promenerade mot marketenteritältet för att få några efterlängtade limpskivor med leverpastej, ättiksgurka och en mugg kaffe, stod han där, DC, vid en liten gångbro som vi måste passera och sade:

-Bron är sprängd av fienden! -Jamen, vi måste ju ha lite frukost. -Nej, det går tyvärr inte! Då sade vi: -Nu reparerar vi bron! Och sedan gick vi vidare till vår frukost. Vi upptäckte så småningom att DC saknade toalett i sitt högkvarter. Flera gånger varje natt var han tvungen att gå ut bakom knuten och pinka. Vi såg till att placera ut en larmmina intill hans stuga, så varje gång han smög ut exploderade den osäkrade minan med en öronbedövande knall samtidigt som en bengalisk eld lyste upp scenen med ett intensivt lysande, vitt sken. Vi turades om att sätta ut larmminorna de nätter vi inte var till sjöss.

Kappkörningen hem till Karlskrona då? Jo, vi fick en dålig start och kom iväg sist av alla båtarna. De första fem minutrarna kunde vi köra fullt, därefter måste alla båtarna dra ner vartalet till 1.800 rpm, så vår FC såg i början lite dyster ut. Efter hand blev han allt gladare. Vi i maskin hade nämligen ett ess i rockärmen som vi nu plockade fram. Vi hade under våra övningar succesivt flyttat plomberingarna till förgasarnas reglagestänger för att kunna öka motorernas effekt samtidigt som vi justerade ner varvtalsvisarna på bryggan. Så när FC begärde 1.800 rpm på huvudmotorerna så kunde han se på sina instrument att motorerna gick med just detta varvtal, vilket var det högsta varvtal vi fick köra under kontinuerlig drift.

Till Försvarets materielverk, Curt Borgenstam, mekanikerna vid Ärnaverken och till de som konstruerade dessa motorer kan jag nu berätta att det gick alldeles utmärkt att köra motorerna på 2.000 rpm i kontinuerlig drift. Åtminstone från Bergkvara och till mållinjen i Aspösund. Den mållinje som vi korsade som segrande MTB i 1969 års sista kappkörning med Svenska Flottans sex motortorpedbåtar i den 5:e motortorpeddivisionen.


Till nästa Månadens bild
Till förra Månadens bild
Tillbaka till Colin Archer ketchen S/Y Varuna
©Rolf Olsson 2009-09-09