Med Atlantica till Shetland

Våra ”paying guests” embarkerar, det är en blandad skara mellan 21 och 65 år. Från Kerstin, barnmorska från Vilhelmina till Jan, tandläkare från Ystad. Per Arne, chefredaktör och idégivare till den här seglingen får omedelbart tilltalsnamnet P.A. (position osäker), en sjökortsbeteckning, när han skuttar iland efter det att kapten utfärdat landgångsförbud. Kapten har redan delat in oss i vakter. Vi ska pröva trevaktssystemet den här resan. Jag går 12-4 vakten på egen begäran, jag är van vid hundvakten sedan åren i handelsflottan på 60-talet.

Medan Marcel håller genomgång av fartygets brandskydd kastar våra följeslagare Tibnor och Norem loss. Vi vet det ännu inte, men vi kommer bara att se fartygen en kort stund i kvällningen på Norges sydkust innan vi kommer fram till Lerwick. Maskingång ut i Göteborgs skärgård. På vägen sätter vi segel, ett efter ett och mycket instruktionsmässigt. Atlantica är en nybyggd ketch efter förebild från de engelska kuttrarna, riggad och seglad som sina föregångare som drog trål runt Englands kuster vid sekelskiftet. Hon är 26 meter lång och byggd i ek på ekspant. På de två masterna kan hon föra totalt 536 m2 segel. Hon har ännu inte fått visa vad hon går för i Nordsjön.

Gunilla står i pikegångarna medan Sim bekantar sig med stormastens vantspridare.

Erik berättar om sin ungdoms seglingar till Shetland på fiske med pappans engelska kutter Bergit av Käringön.

Med förlig vind seglar vi fram över Skagerack. Vi tar hjälp av en ström som löper mellan 4 och 12 sjömil utanför norska kusten. Besättningen har hunnit bli varm i kläderna och vi leker med olika segelsättningar. När vi till slut sätter mesanstagseglet, Röde Baronen kallat, upp och ner i topp i den 27 meter höga masten och skotar som en spinnaker utbrister en av våra gäster: ”Det  här måste vara den mest märkliga segelsättning i Seglarskolans historia.”

Men nej, det här är ett högst normalt tillstånd. Förra sommaren på en juniorkurs satte vi en klyvare som råsegel under vantspridarna vid en nattlig seglats i Stockholms skärgård.

Baronen drar väldeliga högt där uppe, och på kvällen hinner vi upp Tibnor. På däck berättar Erik minnen. Erik, pensionerad sjöräddningsskeppare på Rörö seglade den här vägen i sin ungdom på pappans engelska kutter Bergit av Käringön på storbackefiske efter långa till väster om Shetland.
 

Jag går på min dagvakt i strålande sol och sex sekundmeter nordlig vind. Nu ska vi finslipa stagvändningarna. ”Klart att vända - ror i lä - fir av förseglen - bräck med mesan - bräck med förseglen - skifta dirkar och backstag - låt storen gå över - låt förseglen gå över.” Nog kan alla order verka förvirrande för en familjeseglare, med de här sakerna måste sitta i ryggmärgen när Nordsjön piper i.

Jag har lovat min vakt en rejäl kuling på hemseglingen, och efter ett dussin vändningar går det som smort. Bengt säger: ”Om man fick ett år på sej att öva en besättning skulle man kunna segla vart som helst.” Jag vet bättre, en vecka brukar räcka för att förvandla ett gäng landkrabbor till en saltstänkt besättning.

Under våra övningar har Tibnor försvunnit bakom radiohorisonten, vi får hennes position från Norem som ligger ett 15-tal sjömil i sydväst.
 

Sim har nu tagit sig upp till stormastens eselhuvud medan Lars vilar sig på vantspridaren.

Fågelklipporna på ön Noss strax öster om Bressey och huvudstaden Lerwick studeras av Olle, Lena, Sim, Ulf och Kerstin.

Vi motorseglar när jag går på min nattvakt. Under kvällen har vinden mojnat och kvar ligger en besvärande dyning som får seglen att slå hårt. Vi försöker straffa storgaffelbommen genom att dra gaffelgärden föröver i lä, men på morgonen bärgar kapten toppseglet och storen. Vi upptäcker nu att pikefallet fått en skavank och beslutar att inte sätta storen igen förrän vi fått ett nytt fall.

Ulf C. får pris när han som förste man siktar ett av de många oljeborrtornen i vår väg. På eftermiddagen varnar Norem för ett mystiskt fartyg som stävar fram i diset åt vårt håll. Och plötsligt, på några hundra meters avstånd dyker ett väldigt kabelutläggningsfartyg upp på vår babords sida.

Vid femtiden på kvällen siktar vi land i det tätnande diset. Besättningen tar upp en applåd, vi har klarat den första etappen. En timme senare går vi till kaj i Albert Dock till tonerna av Peders säckpipa på Norem, som följer oss i kölvattnet. Lerwick är lika grått som vädret, med små stenhus tätt sammanklamrade på sluttningen ovanför hamnen. En efterlängtad dusch på Lerwick Boating Club och ett par kalla engelska öl i puben sitter fint.
 

Den här dagen blir något av en vilodag. Vi strosar omkring på vingliga sjöben, tittar i affärer och skriver vykort. Vi går på muséet och vi äter glass. Atlantica får sig en genomgång. Marcel letar upp en mängd bränslefilter i land, motorn har sackat några gånger under vår färd. Det ska senare visa sig att vi fått en utfällning av paraffin i dieseloljan under vinteruppehållet.

På kvällen bjuds vi till båtklubben. Sven överlämnar en mobil med de fyra seglarskoleketcherna Atlantica, Gratitude, Gratia och Tibnor och får en klubbvimpel tillbaka. Stämningen är hög, vi sjunger allsånger tillsammans. En av shetlänningarna river av en jitterbugg på golvet, ackompanjerad av en fiol.
 

"Med logum ska land byggas."  Redan de gamla vikingarna seglade för tusen år sedan mellan Skandinavien och Shetland i sina öppna skepp.

Peder balanserar vid avgrundens brant i jakt efter motiv på huvudöns atlantkust.

Efter frukost embarkerar vi en turistbuss och far iväg på sight-seeing till södra delen av huvudön. Landskapet ligger insvept i tät dimma, vår guide säger: ”On my left hand side.....I mean on my RIGHT hand side.....om det inte hade varit för dimman skulle ni se.....” Hon är van vid vädret här på öarna. Vi tror henne på hennes ord.

När vi kommer ner till atlantkusten försvinner plötsligt dimman. I en sagolikt vacker vik med en fantastisk sandstrand tittar en säl upp på oss. När vi återvänder till vårt fartyg får vi veta att hjälpmaskinen skurit. Marcel beställer nya lager från London.

Middagen blir extra festlig. Lena och Inger har trollat fram en festmåltid i byssan. Kanske för att det är den syttende maj, kanske för att Ulf C. passar på att fylla 50 år. Ostbrickan till desserten blir till en födelsedagstårta, med levande ljus och allt. Stämningen blir ännu högre när Norems besättning kommer på besök. Vid midnatt tar Peder sin säckpipa upp på kapptaket och spelar. Lerwickbor på sen hemväg stannar upp och lyssnar förundrat.
 

Även den här dagen är avsatt för sight-seeing. Nu är vädret perfekt och vi kan se några av de tre miljoner får som trängs med 23.000 människor på Shetlandsöarna. På de böljande gröna och bruna kullarna betar fåren tillsammans med shetlandsponnys, brunrufsiga biffkor och svartvita mjölkkor. På många ställen ser vi spår efter torvbrytning. Torven torkas och används som bränsle i stugorna. Sakta håller man på att elda upp sina gröna öar.

Träd växer inte på öarna bortsett från några planterade vindvridna dungar i en skyddad dalgång. Det är saltet i stormvindarna som regelbundet sveper in från Atlanten som knäcker trädplantering i större skala berättar Gösta, skogsvårdare från Värmland. Han måste uppleva den totala avkopplingen, inte ett träd så långt ögat når.

Vi passerar en golfbana där en tjuvaktig korp huserar. De garvade golfarna väntar lugnt till någon ovetande nybörjare slår ut sin boll. Och när korpen flaxar iväg med den bollen i munnen kommer en skur av bollar från de övriga spelarna.
 

Varje shetlänning kan köpa sig en torvtäkt. Torven skärs med en speciell spade i långa, smala bitar och läggs upp att torka. 

I Lerwicks hamn blir vi vittnen till ett lokalt sjöslag shetlänningar emellan. Gemensamt för de hemmasnickrade flytetygen tycks vara att de kapsejsar utan synbar anledning och att de därvid förlorar sin rejäla däckslast av ölburkar. 

Norem och Tibnor lämnar oss för att segla norrut. Vi har ännu inte fått några reservdelar från London och utan elström till brandpump och stormläns går vi inte ut i havet.

Sven har ordnat sight-seeingtur till den nordligaste ön Unst. Jag stannar ombord och gör lite nytta tillsammans med Malin och Gunilla. På eftermiddagen fiskar vi välkylda och oöppnade ölburkar i hamnbassängen. Rester från ett lokalt sjöslag shetlänningar emellan dagen innan.

I Baltasound besöker besättningen bohusfiskarnas gamla sommarkyrka, en skapelse i rostig, korrugerad plåt. Erik hittar resterna av en blå gardin och trycker den försiktigt till sitt bröst. Kanske har en fiskarhustru på Rörö broderat den någon gång när seklet var ungt. Gardinen ska få sin plats i Eriks museum som är under uppbyggnad på Hönö.
 

Lagren till hjälpkärran har kommit och Marcel kan provköra framåt eftermiddagen. Efter lunch lånar vi Norems gummibåt och ordnar sight-seeing till fyren på ön Bressay utanför Lerwick. Jag gör en avstickare med det sista gänget ut mot fågelklipporna. Det är Ulf och Monica, som har backstörn idag, samt våra tre instruktörer.

Vi glider in i en stor grotta, och när ögonen vänjer sig vid halvmörkret där inne ser vi en mängd skarv som ruvar på klipphyllorna, obekymrade av vår närvaro. Vattnet skimrar dieseloljegrönt inne i grottan.

Uppe i fyren visar fyrvaktaren runt bland blankputsad mässing och koppar. De tre motorerna som driver kompressorerna till den jättelika tyfonen är moderniserade 2-cylindriga tändkulemotorer. Man startar med bensin och tändstift och kopplar över till diesel när motorn blivit upphettad. Fyrplatsen, som med alla sina ålderdomliga apparater mera liknar ett välvårdat museum har lett sjöfarare i mer än hundra år
 

Fyren på Bressey liknar mer ett välvårdat museum med alla sina ålderdomliga apparater.

Sven till höger överlämnar vår gästflagga till turistchefen.

Vid en enkel ceremoni direkt efter frukost överlämnar Sven vår gästflagga till öns turistchef. Bland de tolv olika förslag till nationell flagga som vilt diskuteras på öarna har Sven låtit sy upp en blå-vit skapelse med det nordiska korset: den finländska flaggan fast med omvända färger.

Flaggan har väckt stor uppmärksamhet under vår vistelse i Lerwick. Sven säger: ”Jag, Sven Lignell, ordförande i Svenska Kryssarklubbens Seglarskola har bestämt att Shetlands flagga ska se ut så här.” Alla jublar, turistbasen allra mest. Kanske har vi öarnas första president i våra seglarskoleled.

Vi går för maskin till fågelklipporna vid Isle of Noss, och när alla fått sitt lystmäte av fåglar sätter vi segel. Vi sjunger: ”Det är så skönt när man får lätta ankar, och segla ut på böljorna de blå....”
 

När jag går på min nattvakt gör vi bra fart. Vi seglar för halv vind. Vi har satt storen och stortoppseglet, klyvare nummer två och focken, och vi har tagit ett rev på mesanen för att minska lovgirigheten. Det blåser 10 sekundmeter stadig nordlig vind som ibland drar i, kanske någon halvtimme åt gången; långa mjuka nordsjövågor.

Vid tretiden har vi en produktionsplattform vid Friggs gasfält tvärs om styrbord och jag falller av 20 grader. Vi får en liten körare, och medan vakten skotar ut kastar jag ett öga på elektronloggen. 9,7 knop, 10 knop, 10,3 knop. Det är otroligt, och hon ökar fortfarande. Jag riktigt känner accelerationen.

Nere i fartyget knarrar trävirket tryggt och hon rör sig nästan lojt. Den här natten får Atlantica verkligen visa vad hon går för. De här seglande engelska trålarna byggdes ju för Nordsjön och Atlanten, det är ingen slump att hon ser ut som hon gör. Vid vaktskiftet skriver jag 10,5 knop i loggboken och kapten som avlöser mej får toppnoteringen 10,7 knop på sin vakt.

Vi seglar stadigt i över tio knop resten av dagen och vid 16-tiden angör vi norska kusten ett stycke norr om Utsira.
 

Atlantica af Göteborg i kuling med fullt segelställ är en sann upplevelse för varje skutälskare.

Instruktör Kirre till vänster, alias Kerstin, förbereder tillsammans med en del av vakten att skota klyvaren på fördäck.

Vi passerar Lindesnes och är nu inne i Skagerak. På natten har jag talat med Norem, som gjort en avstickare till Whalsey, Out Skerries och Fair Island medan vi reparerade hjälpmotorn. Sjön är annorlunda här, krabb och stötig.

Efter lunch ökar vinden till dryga 15 m/sek. Jag tar med mej Bengt upp i riggen för att bärga toppseglet. Sittande på undermastens topp, i rotten känner jag hur fartyget börjar lova och stampa. Seglen smäller och hela riggen skakar våldsamt. Står kapten och sover vid ratten?

Nej, en bult till ett lager har sprungit av i styrinrättningen. Kapten  får fartyget att falla av genom att skota ut mesanen och vi kan avsluta vårt jobb i riggen.

Marcel fixerar lagret med en träkil och vi sätter kurs mot Kristiansand med nödstyrningen liggande klargjord på däcket.
 

De två verkstadskillarna som reparerar styrningen i Kristiansand konstaterar att lagret monterats med för korta bultar och utan låsning. Den ena lossnade och sedan sprang den andra av.

På förmiddagen får vi en guidning på tremastade fullriggaren Sørlandet. Det är synd och skam att ett stort land som Sverige inte har råd med ett råtacklat skolfartyg, norrmännen har tre. Våra tre skeppsgossefartyg Najaden, Jarramas och af Chapman ligger som caféer och vandrarhem.

Vi tvingas ta farväl av Ulf och Monica som har ett bröllop att passa, och därför måste ta tåget. Haveriet på styrningen har kostat oss ett dygn. Vi avgår klockan 17 och sätter segel i höjd med Oksö fyr.

Kapten vädrar kuling i knävecken och tar ett rev i storen. Klyvare nummer två men inget stortoppsegel. Det regnar för första gången på den här resan.
 

Mesanen beslås.

Esbjörn och Per Arne arbetar med toppsegelfallet med Ulf i avhåll.

När jag går på min nattvakt får vi kulingen över oss. Slagregn och fruktansvärd sjö, som tycks komma från alla håll. Vi förbereder att skifta klyvare, förliket står som en banan ut från klyvarbommen. Nu behöver jag inte uppmana vakten att koppla säkerhetslinan. Jobbet går väldigt fint trots svåra förhållanden och när vi satt stormklyvaren seglar hon bättre. Bengt får trots det sina stövlar fyllda med vatten av en sjö som går över brädgången i lä.

Min vakt har fått smeknamnet ”De vilda schaklarna”, och i natt har de verkligen fått göra skäl för sitt namn. Med det här gänget skulle jag kunna segla vart som helst. Vid tretiden kulminerar vinden och på morgonen har vi sol igen och en frisk bris ifrån syd.

Jag har precis löst av Anton klockan 12:30 när Gunilla ropar till. Hon har upptäckt ett brandgult föremål i vattnet. På VHF-radion efterlyser man en segelbåt med fem man ombord som försvunnit mellan Göteborg och Skagen under natten. Nu gäller det att handla snabbt. Klart att vända, ror i lä. ”De vilda schaklarna” rusar till sina skot och taljor. Gunilla går upp i vantspridaren för att spana. Kontrakurs 315 grader. Efter några minuter är vi tillbaka, ett brandgult föremål flyter förbi. Erik som spanar i sin kikare vinkar avvärjande. Vi seglar vidare, finner ingenting och slår igen. Efter tio minuter är vi tillbaka på den första positionen. Gunilla pekar ut föremålet, ror i lä, fir av förseglen. Jag slår back i maskin och vi dejsar ner mot föremålet. Marcel tar båtshaken och lyfter upp - en korg.

Senare på eftermiddagen seglar vi in mot Marstrand. Strax utanför norra inloppet bärgar vi alla segel, nu är hela besättningen på däck och hjälper till. Kerstin skiftar till paradflaggan och när hon hissar den går sejnfallet ur blocket och kommer i beknip. Ska vi gå in i Marstrand bland alla pingstfirare med flaggan på halv stång? Och med Red Ensign i styrbords vantspridare. Nej, kvickt in med Sim, lättast ombord, i en båtsmansstol och upp med henne i mesanmasten. Hon klarar sejnfallet och flaggan kan gå i topp.
På kvällen får vi vår efterlängtade dusch och äter sedan avskedsmiddag i mässen. Vackra tal och presenter i mängd utväxlas. Malin får en jätteschakel, att bäras vid handleden vid högtidliga tillfällen. Vi tar en sen kvällspromenad i den idyll som Marstrandsborna flyr helger som denna. Jag förstår dem. När jag törnar in, sent, hör jag vacker stämsång till gitarrackompanjemang från akterdäck. Livet är skönt.
 

Purrning klockan 07:00, frukost klockan 07:30, därefter uppställning på däck och flagghissning klockan 08:00. Därefter kastar vi loss. Nu börjar den stora städningen. Vi kör maskin genom skärgården med Sven som rorgängare.

Vi passerar Hönö, det var här det hela började med Seglarskolan när man hittade Gratitude liggande övergiven på varvet på 50-talet. Sven har all anledning att känna stolthet där han står vid ratten. Vi äter lunch på däck. Prick klockan tolv glider vi in i fiskehamnen i Göteborg och förtöjer.

Kapten delar ut diplom till deltagarna, vi sjunger: ”Det är så skönt när man får lätta ankar, och segla ut på böljorna de blå, när vi passerar Doggers bankar, från fiskeflottan en hälsning vi få. Varhelst en svensk sjöman på jorden vankar, har han Nordsjön i tanken ändå, därför hälsar vi glatt med ett kraftigt HURRA......”

Resan är slut, äventyret är över men har gett mersmak. Jag tycker mej höra att Atlantica knarrar instämmande där hon nu tryggt lutar sig mot fiskehamnens slitna träkaj. Hon har äntligen fått mäta sina krafter med gamla Nordsjön, ett prov hon klarade med glans
 

Sven har all anledning att känna stolthet över Seglarskolan där han står vid ratten och ser Göteborgs norra skärgård glida förbi.