Historik

Hur kommer man helt plötsligt på att man ska åka jorden runt i en liten segelbåt? Det kan man verkligen undra. Första tillstymmelsen till idé började ta form redan 1991 då jag köpte min första segelbåt. Utan att kunna ett dugg om vare sig segling, navigation, eller sjövett inhandlades en Vega från 1968 i Stockholm. Jag visste inte ens var man hittade seglen och än mindre hur man skulle hissa dem men båten kom hem. Jag bodde i Uppsala på den tiden och ville naturligtvis säkerställa att jag hade någonstans att parkera båten så jag knallade in i klubbhuset hos Uppsala Segelsällskap och frågade artigt om jag möjligtvis kunde tänkas bli medlem och få en båtplats. Men männen som satt där inne just då var allt annat än tillmötesgående och sa lite lätt nedlåtande: "Gosse, här får du ingen båtplats på många, många år". Jag vet fortfarande inte varför. Kanske var det fullt eller så var det mina bruna gabardin byxor som gjorde det. Hur som helst så var det nära att båtdrömmarna gick upp i rök. Jag var nära att köpa en SAAB istället.

Till slut fick jag båtplats på den nyöppnade marinan i Herräng uppe Roslagens skärgård. Vegan seglades hem från Mälaren och det gick bra. Jag hade ingen som helst vana vid navigation men jag hade dock varit ute och orienterat i de djupa skogarna runt Nybro med omnejd några gånger under gymnastikdirektör Ekströms hårda drill och det är ungefär samma sak. Det var faktiskt inte så svårt. Det tog ett tag att lära sig segla men om man bara har lite grundläggande kunskaper i fysik, lite vanligt bondförnuft och läser några böcker så fixar man det rätt snabbt. Jag kanske inte är lika snabb som grabbarna grus i Uppsala SS klubbhus men vaddå? Det var i alla fall i Vegan som drömmen om en långsegling tog form. Men så flyttade jag till England 1992 och sålde Vegan för att jag inte hade tid att ta hand om den. Efter England bar det av till Manchuriet i Kina där jag stannade till 1996 (jag arbetade där). När det var dags att flytta hem igen så var en av förutsättningarna att jag skulle få en lång semester innan jag började på nästa tjänst. Jag kom hem den 8 april 1996 och skulle inte börja jobba förrän den 19 augusti. Jag och min nya fru skulle ju segla till Lofoten. Vi hade ingen båt men det var väl bara att köpa en. Efter ett par dagar med släkt och vänner hemma i Småland så gav vi oss ut på båtjakt. Det var svårare än jag hade kunnat föreställa mig. Det första som slog mig var att det fanns så många olika båttyper. Vi visste egentligen bara att vi ville ha en bra långfärdsbåt och så ville vi inte betala mer än max 700.000. Vi tittade på en massa båtar som var mellan 35 och 38 fot. Redan efter en vecka insåg jag att vi måste koncentrera oss på ett fåtal märken och modeller. Helst ville vi ha en båt på ca 36 fot. Men vi började koncentrera oss på Najad, Malö, HR, och även OE båtar plus att vi kollade in alla annonser där det stod "långfärdbåt". För min del hade det gärna kunnat bli en stålbåt. Men det mesta vi tittade på var ganska risigt. Så hittade vi en annons där det stod "HR312 långfärdsutrustad". 31 fot var lite litet men å andra sidan hade vi inte råd med en 36 fot HR eller liknande. I samma veva var vi och tittade på en hembyggd OE32 i Karlstad. Efter att ha varit och tittat på båda båtarna så blev det HR312:an i Stockholm. Båten hade det mesta vi kunde önska oss och så var den i mycket gott skick. Vi skulle ju iväg till Lofoten och det var bråttom.

Först den 3:e juni hade vi köpt båten efter att ha låtit Jörgen Wallin (båtbesiktningsman) besiktiga den åt oss. Det var den 5 juni och jag skulle börja jobba nere i Hässleholm i Skåne den 19 Augusti och vi skulle segla upp till Lofoten och det var bråttom. Båten låg vid Y-bom i Bullandö marina i Stockholm och vi flyttade in direkt. Efter en halvtimma ombord blev min fru sjösjuk! Vid Y-bom! Förtöjd! Vindstilla! En massa tusenlappar fattigare! Men Lofoten då? Visst var det första gången hon satt sin fot på en segelbåt och jag misstänkte nästan att hon skulle kunna känna av lite sjösjuka men att hon skulle balla ur medan vi låg förtöjda vid Y-bom hade jag inte kunnat drömma om. Vad gör man? Man låtsas naturligtvis som om inget hänt. Vi skulle bosätta oss i Kristianstad och hade ordnat båtplats i Åhus (Skåne) hos Christianstads Segelsällskap (C4SS) som var bra mycket mer tillmötesgående än i själsfränderna i Uppsala. Efter ett par dagar vid Y-bom, min fru fullproppad med Postafen, så är vi redo att att dra. Vi lämnar Bullandö, Cindy mår dåligt. Vi seglar sakta ned mot Nynäshamn, Cindy spyr. Ankrar i någon vacker vik, Cindy är kass. Vi kör motor ned till Visby. Det är vindstilla och sjön ligger blank, Cindy spyr. När vi kommer till Visby och får komma iland så blir hon frisk. Så här håller det på hela sommaren och tre somrar framåt. Det blev inget av med Lofoten och det fattar jag nu att det nog var lika bra det för att hinna köpa båt, lära sig hantera den någorlunda och ta sig ända dit och tillbaks på tre månader blir ett ganska tight projekt.

De följande somrarna seglade vi nästan varje helg plus några semesterveckor och de flesta gångerna spydde min fru. Låter inte detta härligt? En riktig idyllajävel som man säger i Blekinge. Vi avverkade det mesta av sydsveriges kuststräcka, från Stockholm till Strömstad och stora delar av Danmark, men att vi skulle ut och långsegla på riktigt var det faktiskt inte tal om på allvar förrän vi bestämde oss. Visst hade jag gått och tjatat en del men jag trodde faktiskt inte att Cindy skulle gå med på det. Det lockade henne liksom inte att behöva tillbringa ett helt år på en båttoalett. November 1998 togs beslutet att vi skulle långsegla med början våren 1999. Att gå kanalvägen genom Europa var en öppning som skulle kunna möjliggöra att Cindy skulle få se något annat än en toalettstol.

I januari 1999 meddelade jag min arbetsgivare om våra planer och jag hade tänkt säga upp mig. Detta var nog det svåraste med hela seglingen. Att fatta beslutet att verkligen släppa förtöjningarna. Skita i ATP och annat och bara skjuta upp det på framtiden. Vi är ju inte lika lyckligt lottade som de flesta andra långseglarna vi träffat. De är ju oftast i 55 - 60 årsåldern och har pengar och pension så dom klarar sig för resten av livet. De har redan fixat ungar och den biten. Vi var nu 35 resp 31 år och släpper bra jobb och skjuter upp ungar och sånt på obestämd framtid. Det enda vi vet är att vi inte har pengar så vi klarar oss för resten av livet (om det inte blir kort). Nåväl, det mesta brukar ju lösa sig. Man kan ju alltid ta till flaskan i annat fall. Jag gillar Irländsk whiskey men kan även tänka mig Beyaz (2881 på bolaget) blandat med "Vira Blåtira" (om den läsken fortfarande finns). Jag hade i varje fall turen att ha en bra arbetsgivare (ett inte helt okänt multinationellt telecom företag som börjar på E) och fick tjänstledigt, ett tag i alla fall.

Under våren 1999 tog vi båda utsjöskepparen hemma i Kristianstad. Några andra direkta förberedelser hann vi inte med. Jag jobbade för fullt ända till jag tog ledigt den 1 maj 1999. Först då kunde jag börja tänka på båten. Mycket var naturligtvis redan ordnat men jag ville ändå epoxibehandla botten i förebyggande syfte samt installera lite nya prylar som t.ex. radar och vindinstrument samt se över båten lite allmänt. Resten får vi ordna sen tänkte vi. Sjökort och sånt hade vi inte haft tid med förrän bara ett par veckor innan vi kom iväg. Vi hade inte gjort upp några andra planer än att vi skulle söder om Simrishamn och sedan ned genom Europas kanaler. Vi beställde en kanalbok som handlade om de Tyska kanalerna men det var också allt.

Samtidigt som jag höll på med båten hade jag fullt upp att ordna de praktiska delarna med att lämna lägenhet, magasinera möbler, säga upp telefon och allt annat strunt. Cindy höll på för fullt med att avsluta sina studier. Vi kom faktiskt inte iväg förrän den 1 Juli 1999.

Här tar första resebrevet vid........