Det man slås av då man kommer seglandes till Nya Zeeland från Tonga är: "Men hu, så kallt det är!"  För oss kändes det så efter så

 pass lång tid i tropikerna.  Det andra som slog oss var att landskapet och bebyggelsen var väldigt likt det Svenska, i varje fall på lite avstånd. Det verkade som om den gamla plattityden "Nya Zeeland är fantastiskt" verkade stämma.  I Opua träffar vi också på om inte alla men många av de långseglare vi lärt känna under resans gång.  T.o.m. kanadensaren med sin gällt skrikande fru är här och först då känner vi oss riktigt hemma. 

Ända fram till mitten på januari så regnade det näst intill varje dag.  Vissa veckor har vi knappt sett solen en enda sekund.  Vi har haft oturen att komma hit en riktigt dålig sommar.  Svensk skitsommar á la 1998 är ingenting i jämförelse med vad vi upplevt här.  Trots att vi hela tiden befunnit oss i norra delen av Nya Zeelands nordö har vi ständigt gått klädda i varma tröjor, långbyxor och ibland t.o.m. mössa på skallen.

Freoner av olika slag har sett till att man gör bäst i att smörja in sig i tjocka lager av solskyddskräm om solen mot förmodan skulle titta ut ett slag.  Man bränner sig nämligen direkt och vi hör ständigt meddelanden på radio att man inte ska glömma bort att skydda sig för solen om man ska vistas utomhus. Om man inte är noga med att använda solglasögon får man grå starr.  De enda vi sett ligga och pressa på stranden är turister, de inhemska sitter med tröjan på.

För oss som gillar att äta fisk har Nya Zeeland varit bättre än något annat ställe vi kan komma ihåg.  Inte för att fisken på något sätt är billig här, snarare tvärt om, men det fina i kråksången är att det finns oerhört gott om fisk i NZ kustvatten och det är svårt att misslyckas om man försöker sig på att fiska själv.  Vårt rekord är 18 dagars oavbruten fiskdiet på egenhändigt fångad fisk.   Här kör man inte omkring och bogserar drag eller plastbläckfiskar planlöst som man gör när man seglar över de stora haven utan här är det mer planerat fiske som gäller.  Främst bottenmete eller kast med ganska små drag.  Det är främst snapper vi fiskar men även något som Nya Zeeländarna kallar havsöring, flundra, rocka och några strömmingsliknande fiskar.  Tar man sig tid och åker ca 10 sjömil (18km) ut så är det inte omöjligt att få stor tonfisk eller marlin (stor svärdfisk). Varje år drar nöjesfiskare upp mellan 2000 och 4000 Marlin (Blå, svart och randig Marlin) varav de flesta märks och släpps tillbaks.  I tidningarna läser man ofta om marlin på över 400 kg, fiskar som är något för stora för vår smak.   Samtliga fiskar i dessa vatten är ätliga och goda.  Snapper är en av våra absoluta favoritfiskar och det är ganska fantastiskt att man kan hålla på att äta samma sorts fisk dag efter dag utan att ens börja tröttna på smaken.  Visserligen varierar vi tillagningen så mycket vi har fantasi till men det händer också att vi äter stekt snapper varje dag i en vecka. Det låter kanske som en mardröm för många.

Själv har jag haft lite otur. När jag fyllde 20 för några år sedan så var det några goda vänner till mig som gav mig en ganska exklusiv fiskerulle, en Daiwa BG-10 med tre kullager, i födelsedagspresent. Det är ingen överdrift att säga att den gåvan lade grunden för ett genuint fiskeintresse som så att säga aldrig riktigt lagt sig. Mången är den mört som dragit sin sista suck till det mjuka surret från rullens slirbroms och mången är den braxen som gått sin sista kamp till mötes mot detta finmekaniska underverk. Nära artron år är en lång tid och visst har rullen fått sina små törnar, bl.a. har jag behövt reparera en fjäder som gör att själva haspelbygeln slår tillbaks då man börjar veva in. Men i stort sett har rullen fungerat felfritt.

Den 20 november 2001 såg jag dock rullen för sista gången. Man kan säga att den fick ett värdigt slut. Vid bottenmete i Wairoa Bay på Nya Zeelands nordostkust (35° 11 Syd, 174° 04 Ost) nappade plötsligt ett monster av okänd art. Jag hörde bara att det började tjuta i rullens slirbroms och sprang mot spöet medan det stod och hoppade i sittbrunnen och sedan flög det i och fortsatte sedan som en torped genom vattnet. Omfattande räddningsaktioner var fruktlösa. Känslorna svallade. Jag är ledsen och känner stor saknad efter detta mästarstycke som hade mycket stort affektionsvärde. Om ni ser ett brunsvart kolfiberspö med en svart Daiwa BG-10 guldrulle hängande i en 0,25mm Fireline^® i Spectra^® efter en något besvärad fisk så vet ni vem ni ska kontakta.
Dagen efter begav jag mig en mycket lång väg till en välsorterad fiskeaffär och köpte ny utrustning, den här gången en rulle från svenska ABU som senare visade sig vara tillverkad i Bangladesh. Grejerna funkar bra men livet kommer aldrig att bli detsamma.

Auckland

Nyår firade vi tillsammans med andra seglare i Auckland.  Vi ville inte missa spektaklet med Volvo Ocean Race.  Trots att Volvo Ocean Race imponerar verkar det som om Americas Cup har större dragningskraft på Nya Zeeländarna.  Volvo båtarna kör jorden runt medan Americas Cup båtarna bara kör runt på en bana här inne i viken.  Kanske beror populariteten på att det är mycket lättare att följa en bansegling.  En annan anledning till att Americas Cup är så stort här är förmodligen att Nya Zeeland är regerande mästare.  Det var kul att titta på utförsåkning också på den tiden Stenmark var på topp.  

Auckland kallas ibland för "City of sails" och Nya Zeeland sägs också vara det båttätaste landet i världen, d.v.s. ha flest nöjesbåtar per invånare.  Man ser otvivelaktigt många segel i Auckland och det finns också många båtar i Nya Zeeland, både segelbåtar och motorbåtar.  Om det nu stämmer att NZ är det båttätaste landet i världen så kanske man ska tro på det, speciellt med tanke på att det bara finns ca 3,5 miljoner invånare i hela landet.  Men om jämför med hur många båtar man ser i Stockholms eller Bohusläns skärgård en solig dag i juli så är det ingenting.  Sverige verkar också vara ett båttätt land där det dessutom är billigare att ha båt. Den som vill ha en permanent båtplats i Westhaven Marina (marinan mitt inne i Auckland där vi låg) måste betala från 400.000 kr och uppåt för ett 25-års kontrakt och då tillkommer en sk årlig underhållsavgift på någon tusenlapp per år.  

Ytterligare ett fenomen som verkar vara unikt för Aucklandtrakten är alla nödanrop som hörs på radion.  Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att vi hört minst ett nödanrop varje dag medan vi varit här.  Många verkar åka ut i sina mindre motorbåtar för att fiska och blir så till sig i trasorna att de glömmer att tanka innan de åker ut.  Dessutom åker många ganska långt ut för att fiska i förhållandevis små båtar.  Många gånger i hårt väder.  Det är märkligt, men just i skrivande stund kom ytterligare ett mayday anrop.  Det är en båt som brinner utanför Auckland.  Besättningen har just hoppat i sjön och blivit uppfiskade av en annan fritidsbåt.   Antingen så har det svenska TV programmet "Anslagstavlan" haft en fantastisk genomslagskraft hemma eller kan det också vara så att vår radio fungerat dåligt hemma i Sverige för vi har aldrig hört ett enda nödanrop i Sverige. 

Auckland är den första stora staden vi varit i sedan Panama City och den stora skillnaden är att här kan man gå omkring utan livvakt.  Det är rent och snyggt och människorna är trevliga.  Här kryllar av Kineser och Cindy har faktiskt hittat en släkting här.  De har det tydligen ganska gott ställt och har bjudit ut oss på de mest exklusiva restauranger vi själva aldrig ens skulle fundera på att besöka.  Det är fantastiskt att få bli bjuden på gamla godingar som friterade hönsfötter och bräserade kolungor.  Den asiatiska delen av Nya Zeelands befolkning ser till att hålla hög standard på kinakrogarna. 

Sightseeing

Något som vi varit förskonade från än så länge i Nya Zeeland är sightseeing.  Låt mig få modifiera Winston Churchills gamla slagdänga (hjälpe mig gud att jag inte i min iver att låta historiskt kunnig förväxlat Winston Churchill med Adolf Hitler eller någon annan samtida diktator) "aldrig har så få sett så lite där man kan se så mycket".  Vi har i princip inte sett ett dugg av Nya Zeeland.  (Oj då, där kom ytterligare ett mayday anrop.  Nu har en gubbe som var ute och simmade i ett bildäck flutit iväg.)  Många seglare lägger båten i en marina och utforskar landet per bil.  Bilar är förvånansvärt billiga här och man kan få en förvånansvärt bra bil för under 10000 kr.  Man behöver inte ens teckna tredje part försäkring här.  Köp en bil och kör men kör inte ihjäl någon och se för allt i världen till att du inte blir överkörd av någon oförsäkrad individ då du går över gatan.  Bensinen kostar ca 4,40 kr per liter och dieseln ca 2,80 kr per liter.  Allt detta talar för att man bör se Nya Zeeland på gummihjul.  Man kan dock inte göra allt.  Vi har sett fler fantastiska vikar än många Nya Zeeländare själva har upplevt och det har varit vårt val, men våra vänner på den Göteborgska båten Petina säger att "en vik är en vik" d.v.s. har man sett en så räcker det. Det belyser bara hur olika människor uppfattar saker och ting. Vi hoppas i alla fall kunna göra ett ryck och se mycket under kort tid, vi talar nu om s.k. powersightseeing under ett par veckor i mars eller april. 

Tekniska hörnan

(Läs inte det här om du inte är seglare och är intresserad av segelföring, kylteknik och metallurgi)

Här i Nya Zeeland har vi kunna segla som man ofta gör hemma.  Inomskärs segling utan stora vågor och med skyddade vatten, öar och sjöbris.  Dagsetapper på mindre än 5 sjömil har inte varit ovanliga.  Vi har kryssat och gjort det med glädje.  Däremot kan vi konstatera att vi, trots att vi nu seglat halvvägs jorden runt, inte är några stjärnor på att segla snabbt.  Vi har blivit förbiseglade mer än en gång av farkoster som egentligen inte borde vara snabbare än vi.  Vi är egentligen ganska ovana vid skärgårdssegling. Vi är dåliga på att läsa hur vinden kommer att vrida mellan öar och vi är inte snabba med t.ex. spinnaker sättning.  Men vad gör det när man kan vara slö.

Maststeg

Under vår resa genom Frankrikes kanaler passade vi på att montera maststeg medan masten låg stuvad på däck.  Maststegen är tillverkade i rostfritt stål och masten är gjord av aluminium.  Jag förstod att kombinationen var farlig p.g.a. risken för galvanisk korrosion.  Maststegen isolerades från masten med nylonbrickor så att de inte kunde komma i kontakt med själva aluminiumet.  Men jag använde nitar i rostfritt stål (som det stod i monteringsanvisningen).  Jag borde ha använt monel nitar.  Monel är en legering bestående av ca 66 % nickel och 31,5 % koppar och lite annat som järn, kol, mangan och kisel som är skonsammare mot aluminium och dessutom svindyr.  Nåväl, masten är en av de delar ombord som man helst vill behålla hela vägen runt jorden.  Därför hade vi bestämt att vi skulle byta ut samtliga 76 nitar.  Sagt och gjort.  Vi tog ned masten i Auckland och borrade ut samtliga gamla nitar och nitade om maststegen med monelnit.  För säkerhets skull extraisolerade jag mellan det rostfria och själva masten med en speciell plast tejp plus en speciell pasta som skall förhindra galvanisk korrosion. Maststegen har varit fastnitade vid masten med de rostfria nitarna i nära 2,5 år och miljön har varit tuff så det var med stor lättnad vi konstaterade att ingen korrosion hade startat.  Det känns ändå rätt att ha bytt ut nitarna i preventivt syfte.

Kyl

Sedan Galapagos har vi varit utan kyl ombord.  Att man skulle klara sig utan kyl trodde jag knappt. Tänk er själva att leva ett liv utan en kall pilsner.  Jag trodde inte man överlevde det men människan är anpassningsbar.  Vi levde utan kyl i nära ett år i ett klimat där dygnsmedeltemperaturen sällan understeg 28 grader.  Man lär sig hantera situationen och till slut tänker man inte längre på det.  Vi (läs jag) slutade nästan helt dricka öl.  I den mån vi använde matfett gick vi helt över till matolja och smör på burk som håller sig utmärkt utan kyl.  Vi hittade ost som också höll sig utan kyl.  Mjölkpulver startade vi med redan på Kanarieöarna så det var i princip ingen omställning.  Den största anpassningen var att vi inte kunde spara några matrester för nästkommande dag.  Ytterligare ett problem var att vi under inga omständigheter fick fånga fisk som var större än att vi kunde äta upp den under samma dag.  Men man lär sig.  Vi lärde oss t.o.m. torka fisk så att den höll veckovis.

Idag har vi lagat vår kyl (Waeco Coolmatic 65).  Initialt var det elektronikenheten på kylkompressorn som gick sönder.  I Galapagos försökte jag laga den vilket resulterade i att jag verkligen förstörde hela kompressorn.  Här i Auckland har vi köpt en ny kompressor (Danfoss 35F) med tillhörande elektronikenhet.  Den drar bara 3,2A jämfört med vår förra som drog 5,5A.  Att vänja sig vid ett liv med kyl har visat sig nästan lika svårt som att vänja sig vid ett liv med kyl.  Det tog nästan tre veckor innan vi verkligen började utnyttja möjligheterna som en kyl ger.  Att återigen få fånga några rejäla fiskar som man kan lägga i kylen där de håller i flera dagar är fantastiskt.  För er därhemma verkar det här förmodligen som rappakalja.  Alla har ju kyl.  

Konsten att utnyttja tidvattnet

Något man inte gärna gör i Hanöbukten är att knyta fast båten mot en brygga och vänta på att den sätter sig på botten och att vattnet sjunker undan så att man kan rengöra botten.  Det går bra här.  På de flesta ställena i NZ är tidvattenskillnaden minst två meter och på flera ställen mer än tre meter.  Det är egentligen inga konstigheter förutom att det känns ovant att medvetet sätta sig på grund.