porten

PORTEN

TYSKA FÄRJOR

POSTÅNGARNA

SVENSKA FÄRJOR

BOGSERBÅTAR

1910-1990

HEMSIDA

GUSTAF O. WALLENBERG

Gustaf hade ofta hört sin bror berätta om en besvärlig resa denne gjort i början av 1880-talet och som medförde att han ansåg att Sverige borde ha en välskött kontinentförbindelse året runt.
K.A.Wallenberg beskrev många år senare i en tidningsinterviju vad som hade hänt på den famösa resan.

Någon gång i början på 1880-talet nödgades min hustru och jag att över linje Korsör-Kiel resa till Tyskland. Min fru skulle behandlas för en sjukdom. Sjöresan till Kiel gick betydligt fortare än vad man beräknat, så att vi redan vid femtiden på morgonen var i Kiel. Tåget därifrån gick först vid sjutiden.

Båten hade ännu inte hunnit lägga i land, då en kvinlig tjänsteande inträdde i vår hytt och förkunnade att vi måste stiga upp och lämna båten. Då vi ansåg att det var god tid låg vi kvar. Om en stund återkom emellertid tjänsteanden med hälsning från kaptenen att vi måste stiga upp, emedan ingen fick ligga kvar ombord på båten.

Förargade över ett dylikt trakasseri gjorde vi toalett och gick i land. Härunder passerade vi förbi kaptenen, som satt på däck med en del bekanta. När han fick se oss sade han högt till sit sällskap, men med tydlig adress till oss, att båten inte var något hotell för någon annan än honom själv och hans vänner.

Vinödgades så tillbringa en och en halv timma i en usel kiosk i väntan på tåget. Då lovade jag mig själv att jag skulle sätta in alla mina krafter på att få till stånd en välskött svensk direktförbindelse.
Man kan alltså säga att en morgonsur dansk sjökapten var en viktig anledning till att postbåtslinjen Trelleborg-Crampas/Sassnitz kom till. Magnus von Essen hade kommit till rätt adress. Med kungen och Wallenbergarna bakom ryggen kunde det inte bli annat än en postbåtsförbindelse.

Frågan om en året-runt-förbindelse från Sverige till Kontinenten blev en nationell hjärtesak.I god svensk ordning tillsattes en kommité, som föreslog en linje mellan Trelleborg och Sassnitz. Gustav O. Wallenberg var den, som arbetade flitigast med frågan och var med i flera kommiteér. I början på 1896 begärde chefen för finansdepartementet att det skulle bli ett slutgiltigt besked. Nu blev det fart på det hela. SJ kopplades in och lovade ordna snälltågsförbindelser med restaurangvagn mellan Stockholm och Trelleborg i anslutning till postbåtarna. Gustaf O. Wallenberg fick uppdraget att sköta om trafiken på svensk sida. Han bildade tillsammans med postverket RAB Sverige-Kontinenten med säte i Stockholm och inlede samarbete med RAB J.F.Braeunlich i Stettin, vilket i sin tur skrev kontrakt med ryska rikspostverket.

I Trelleborg började man bygga ut hamnen och övriga anordningar enligt det tidigare löftet, och i Crampas/Sassnitz blev det också omfatande hamnutbyggnader. Där drog man också ner järnvägen från stationen uppe på höjden till hamnen. Den kraftigt lutande sträckan finns kvar än i dag.
De svenska och tyska kontrakten med vederbörande rederier skrevs på tio år. Gustaf O.Wallenberg beställde en post- och passagerarångare hos James Laings varv i Sunderland, England. Hon döptes till "Rex" och kostade 22.000 pund. Fartyget var elegant inrett och den största passagerarbåten i Sverige.

RAB J.F. Braeunlich i Stettin beställde också ett fartyg, men hos Stettiner Oder Werke i Stettin. Hon döptes till "Imperator". Denna ångare var också elegant inredd och ännu mer statusfylld än "Rex". Hon hade nämligen två skorstenar.

Som reservfartyg använde man Brauenlichs hjulångare "Freia".
"Imperator" blev ett par månader försenad så Braeunlich-rederiet fick börja med att använda "Freia" i ordinarie trafik. Invigningshögtidligheterna för linjen skulle hållas dagarna 29-30 april.