Svensklärarföreningens hemsida

I skrivande stund står våren skön men sval utanför fönstret. Inomhus pågår ombyggnad, väggar flyttas, knippen av kablar ska komma till rätt dator och rätt telefon, och samtidigt pågår förstås planering av nästa läsårs kursutbud och arbete. Mer eller mindre har vi det alla på detta vis: allt rör sig (om än inte flyter) och förändras och ibland känns det i mesta laget. Hela tiden tycks förutsättningarna ändras.
   Det här numret av Svenskläraren fokuserar ett område där förändringens vindar blåser kraftigt och påverkar oss alla på olika sätt, nämligen medier. För oss som arbetar med språk, litteratur och texter av alla de slag blir frågan om mediernas påverkan och betydelse särskilt angelägen. Hur påverkas t.ex. språket av snabba kommunikationsmedel som e-post? Häromdagen läste jag rådet till e-postanvändare att uttrycka sig särskilt trevligt och vänligt, eftersom det annars kan vara lätt att missförstå korta, snabba meddelanden! Att använda mobiltelefonens sms-funktion kräver hushållning med antalet tecken och därför reducerar man "oviktiga" tecken och låter bokstaven stå för mer än ett tecken - varför skriva "h å r" om det går lika bra med "hr"? Den rationaliseringen gör ju ofta barn som just börjar skriva och det betraktas som ett framsteg när konsonantskriften överges och även vokalerna får vara med! Kommer skrivförmågan allmänt att påverkas av annan teknik?
   Genrerna är inte längre lika lätta att definiera som vi möjligen tyckt vara fallet tidigare. En krönika t.ex., med tydlig koppling till begreppet tid, kan numera beteckna en aktuell betraktelse över ganska kort tid och kommer därmed att likna sin elegantare släkting, essän. Också den pålitliga tidningsartikeln tillhör en genre i förändring.
   Vi lever i språket och språket formar vårt sätt att se på världen. Det gäller också språkliga schabloner inte minst i ett genusperspektiv. Uttryck som "duktiga flickor" och "busiga killar" påverkar oss, även om vi inser att de tillhör schablonbilderna, och de kommer nog att göra det så länge flickors och pojkars världar är så skilda som Jan Einarsson visar i sin bok Barns språkliga dagar (2000).
   Vad leder dessa iakttagelser till? Jo, till en insikt om att behovet av ökad kommunikation ständigt söker sig nya vägar och till frågan hur vi själva påverkar och påverkas av detta. I det nyligen publicerade förslaget till handlingsprogram för svenska språket, Mål i mun, (SOU 2002:27) diskuteras grundligt och läsvärt svenska språkets ställning som samhällsbärande språk, alltså ett språk som ska kunna fungera inom alla områden. Där betonas också allas rätt till språk och allas rätt att ha möjligheter att utveckla det. För svenskar med annat modersmål än svenska måste modersmålet utvecklas parallellt med det nya språket - tvåspråkighet är verkligen en rikedom! Ett intressant kapitel behandlar massmediernas inflytelserika och viktiga språk, ett annat diskuterar IT som normskapare, normförflyttare och diskriminerare. Varje kapitel avslutas med ett avsnitt om bedömning av dagsläget och förslag för framtiden. En stor del av utredningen behandlar språkvårdens betydelse och organisation.
   Vi kommer givetvis att ha anledning att återkomma till Mål i mun som nu ska remissbehandlas, men en sak kan genast framhållas: skolans och utbildningens betydelse diskuteras ganska ingående. Hör av er till Svenskläraren med synpunkter på den diskussionen! Men dessförinnan kommer ni att ha haft välbehövligt härliga dagar i hängmattan och på badstranden (för att ta till den verkliga semesterschablonen!) Lev väl och simma lugnt!

Birgitta Garme, ordförande Svensklärarföreningen

Upp

Ledare 1-2:2002

Den snö som föll i fjol

Berget av snö på min lilla radhustomt hade smält ihop till en dystert solkig sträng några dagar in på det nya året. Det kändes symtomatiskt att det arbetsamma 2001 lämnade dessa ledsamma rester efter sig. Men snart var de försvunna under bländande nysnö lagom till terminsstart, planering och nya arbetsdagar! Lite symboliskt, kan man tänka!
   Årets första nummer av Svenskläraren är fylligare än vanligt och når er lite senare. Av ekonomiska skäl ges tidningen ut med fyra nummer i år mot tidigare fem, dvs. två nummer under vårterminen och två under höstterminen. Distributionskostnaden per nummer gör det mer ekonomiskt att tidningen blir fylligare än att den kommer ut oftare. Prenumerationspriset för tidning och årsbok kan därigenom hållas fortsatt lågt. Vi hoppas att ni som prenumeranter och medlemmar i föreningen ska tycka att detta blir ett bra arrangemang.
   Ni har kanske också noterat att medlemsavgiften går direkt till föreningens postgirokonto med hjälp av Postverkets datorstöd. Den tidigare datasupport föreningen anlitat har under året haft svårigheter med att hålla riktig reda på medlemsregistret, men detta är nu återupprättat i som vi hoppas korrekt form. Men, för säkerhets skull, be era svensklärarkolleger som inte fått utskick och inbetalningskort att höra av sig. Och värva gärna en ny medlem! Trots kampanjer, framför allt riktade mot lärarutbildningarna, är det fortfarande många som inte känner till föreningens existens. Många nya medlemmar har dock tillkommit under den gångna hösten och det är verkligen glädjande!
   Sent i höstas kom en tankeväckande påminnelse om hur det står till med ungdomars läsförmåga. Då publicerades en första rapport om utfallet av den internationella undersökningen av femtonåringars läsförmåga och kunnighet i matematik och naturvetenskap, PISA 2000 (Skolverkets rapport 209). Den svenska delen av undersökningen har på Skolverkets uppdrag utförts av Högskolan i Kalmar och Lärarhögskolan i Stockholm och flera rapporter är att vänta framöver. I undersökningen har totalt 32 länder deltagit och tyngdpunkten har legat på läsförmågan. Rapporten är intressant läsning med många tabeller men också mycket diskussion, inte minst om sambandet mellan läsförmåga och förmåga inom matematik och naturvetenskap: "En god läsförmåga kan alltså ha avgörande betydelse för hur en elev klarar prov i matematik och naturvetenskapliga ämnen" står det i ett avslutande diskussionsavsnitt.
   Allra bäst i ligatabellen är Finland, Kanada och Nya Zeeland. Sverige ingår i nästa grupp om tio länder vars resultat inte skiljer sig signifikant från varandra och där återfinns t.ex. Australien, Irland, Korea, Storbritannien, Norge och USA. Svenska femtonåringar klarar sig alltså ganska bra. Men analyser av delresultat ger delvis en annan bild. Läsförmågan har prövats inom områdena Informationsläsning, Tolkning/förståelse samt Reflektion. I fråga om reflektion har Sverige signifikant lägre resultat än åtta andra länder, däribland inte bara Finland, Kanada och Nya Zeeland utan också Japan, Korea, Australien, Storbritannien och Irland.
   Skillnaderna mellan flickors och pojkars resultat är stora bland de svenska eleverna och störst på reflektionssidan. De svenska pojkarnas läsförmåga behöver alltså särskilt uppmärksammas, konstateras det lakoniskt i rapporten. Däremot är skillnader mellan skolor små, vilket känns tillfredsställande.
   Det finns mycket intressant att hämta i rapporten, men mer ska inte sägas om den i detta sammanhang. Däremot kan man framhålla att insiktsfull läsning, samtal och reflektion tar tid. Och tid för ämnet svenska, tid att läsa och att utveckla tankar, att föra resonemang och att använda språket är idag en bristvara i den svenska skolan. Inte minst i gymnasieskolan krymper timtalet för kurserna i svenska stadigt. Så kan vi inte fortsätta att ha det! Låt oss glömma snön som föll i fjol och kämpa vidare för att återerövra tid för språket och läsningen - och därmed också för elevernas ökade skolframgång, intellektuella växt och glädje!

Birgitta Garme, ordförande Svensklärarföreningen

Upp

Ledare 5:2001

Svart eller vitt?

Detta år har känts som kontrasternas tid. En osannolikt ljuvlig sommar vederkvickte oss alla och efter semestern gick det ganska lätt att ta itu med arbetet igen. Hösten inleddes med en katastrof vars räckvidd vi ännu inte känner. Ändå måste vi lugnt arbeta vidare alltmedan höstmörkret sänker sig. När ni, kära svensklärare, läser detta är arbetet hektiskt mot slutet av terminen och vi är långt från den svindlande vackra höstdag då jag gör dessa reflektioner om hur lätt hänt det är att kastas mellan ytterligheter.
   Häromdagen hade jag en eftermiddagsföreläsning i en mellansvensk stad för ett hundratal lärare. Det skulle handla om det språk vi lever i och som formar vår världsbild, om prov förstås och om vårt vuxna ansvar som lärare och inspiratörer för elevernas språkutveckling. Det som slog mig (även vid detta tillfälle) och kändes mycket påtagligt var lärarnas engagemang och intresse och den ansvarskänsla för arbetet med språket i alla ämnen som blev synlig i frågor och kommentarer. Skolan kanske brottas med stora svårigheter, ekonomiska och strukturella, men lärarna strävar ändå på med allvar och mening och med elevernas bästa för ögonen.
   En del av den skoldebatt som just nu pågår gäller Skolverkets beslut att från och med 2003 inte publicera enskilda, betygsatta elevarbeten i de nationella proven. Proven ska leva vidare men utan att ge den direkta kopplingen mellan enskild prestation och betyg. Motiveringen är egentligen decentraliseringens yttersta konsekvens: det finns kursplaner med mål och kvalitetskriterier, det finns lärare med god kompetens som kan tyda anvisningarna, det är skolans resultat som ska fokuseras, inte varje enskild elevs. Prov, inte bara de nationella, men prov som ingår i undervisningen, styr betygssättningen alltför mycket, menar Skolverket. Därför bör enskilda elevarbeten inte lyftas fram som mönster.
   Detta har naturligtvis väckt debatt. Utan exempel på elevarbeten som diskuterats och bedömts får lärarna mindre stöd för sin egen bedömning av de egna elevernas prestationer och likvärdigheten i bedömningen över landet blir lidande. Hettan i debatten måste tas på allvar -den hänger nämligen ihop med det jag var inne på tidigare: lärare med elevernas bästa för ögonen, lärare som vill göra så "rätt" som möjligt för sina elever, lärare som med allvar, mening och lätt ångest sätter sig in i bedömningsförslag och väger på guldvåg för att varje elevs betyg ska bli rättvist.
   Två synsätt tycks alltså stå diametralt mot varandra. Men man kan fundera vidare kring vad bedömning bygger på. Går det att föra en kvalitetsdiskussion kring texter utan betygsatta mönstertexter där deltagarna utvecklar sin kompetens att bedöma och sitt kvalitetsmedvetande? Kan läroplanens kunskapssyn kanske lättare förenas med en bedömning där läraren har en större tilltro till sin egen förmåga att bedöma än till andras tolkning? Skulle det i så fall, som någon spetsat till formuleringen, innebära att "lärarna myndigförklarades"? Kan det som skulle vara ett stöd faktiskt bli styrning - och hur motverkas detta i så fall?
Svensklärarföreningen anammar inte reservationslöst Skolverkets syn på bedömning. Skolan behöver inte heller fler prov, fler betygstillfällen eller mer styrning uppifrån, men lärare behöver stöd i sitt viktiga arbete för elevernas bästa och för utbildningens likvärdighet. Skolan behöver en nyanserad debatt om vad kvalitet är, vilka kunskaper vi värderar i vår värld och fördjupad insikt i hur barns och ungdomars lärande går till och utvecklas i dag, under de förhållanden vi lever. Skolan är alldeles för betydelsefull för att bilden av den ska göras onyanserat svart eller vit. Därför behöver debatten gå vidare och åsikter brytas - det märks inte minst i detta nummer.

Birgitta Garme, ordförande Svensklärarföreningen

Upp

Ledare 4:2001

Hercules i vår tid

Ungdomskultur är temat för detta nummer av Svenskläraren. Begreppet är inte alldeles lätt att definiera eller konkretisera, särskilt som dess yttre manifestationer hela tiden befinner sig i ständig upplösning och i kontinuerlig förändring. Vi som är intresserade av att definiera och förstå begreppet befinner oss dessutom alltid utanför dess verkliga centrum. Den mogna människan är per definition utestängd från de värderingar, tänkesätt, verksamheter och uttrycksformer som konstituerar ungdomskulturen.
   Samtidigt har varje generation ett behov av att konservera "sin" ungdomskultur och låta delar av den mogna till någon sorts kulturarv. I vårt ungdomsfixerade och trendkänsliga samhälle kan det vara besvärligt att skilja på de olika nivåerna av ungdomskultur. Skinnhuvuden blir snart äkta flintskallar, elgitarrerna vilar stadigt mot de åldrande rockidolernas kulmagar, provokativ musik blir snart mys för medelålders. Negerjazzen - en gång i tiden det mest skrämmande uttrycket för ungdomens förfall - exekveras numera av pigga pensionärer och avnjuts i den exklusiva kulturradion.
   Ungdomskultur har en tendens att alltid vara någonting annat än det vi tror. Som vuxna - som föräldrar och lärare - vill vi försöka förstå den kultur som dominerar våra ungdomars liv, därför att vi vill ha dem under vår kontroll. Vi vill kunna relatera oss till de ungas sätt att uppleva och föreställa sig världen så att vi kan föra en dialog med dem i syfte att påverka och fostra dem. Men i samma ögonblick som mogenheten försöker ockupera ungdomskulturens territorium flyttas dess gränser längre bort mot utmarker som är främmande eller skrämmande för oss vuxna. Det är kanske just detta som gör ungdomskulturen så problematisk - och intressant.
Men trots att ungdomskulturen är så undflyende, så svårfångad, så ytlig och efemär, är de frågor som attraherar ungdomen evigt desamma:
"Hercules arla stod upp en morgon i första sin ungdom / fuller av ångst och tvik, huru han sitt leverne börja / skulle, därav han pris kunde vinna med tiden och ära."
   Jag brukar använda mig av Stiernhielms klassiska lärodikt i undervisningen som utgångspunkt för samtal om ungdomars värderingar och livssyn. I denna den svenska skaldekonstens portalverk möter vi direkt och konkret de frågor som unga människor ständigt uppehåller sig vid: lusten till ett liv, lättjans frestelser, kåthetens härliga plåga, fåfängans lockelse och förbannelse, dragningen till droger, drömmen om att bli kändis.
Eleverna får skriva en moderniserad version av Hercules möte med de personifierade moralbegreppen. De utrustar gestalterna med moderna attribut och anpassar deras retorik till dagens samhälle och dagens trender, och samtidigt blir de medvetna om att kärnfrågorna är desamma idag som för tre hundra år sen: Vad ska jag göra av mitt liv? Hur ska man leva?
   I grund och botten rör sig ungdomskulturen kring den grundläggande humanistiska frågan: Vad är en människa? Den frågan är ingen generationsfråga, men - och här närmar vi oss kanske en viktig definition av begreppet ungdomskultur -ungdomen vill inte ha den vuxna generationens förklaringar, den vill själv söka sig fram till ett svar, den vill skriva sina egna lärodikter.
   Vår tids Hercules stiger kanske inte upp så tidigt på morgonen och är inte lika barock som hovrättsassessorn Georg Stiernhielms figur. Vår tid Hercules kan vara en anorektisk feminist, en svarthårig anarkistisk vegan, en säckig rappare från förorten, ja, till och med en träningsfixerad atlet på gymmet. De kan verka stensäkra, men de är - tagna var för sig - "fuller av ångst och tvik", och de har många stordåd framför sig.

Bo Renberg, vice ordförande Svensklärarföreningen

Upp

Ledare 3:2001

Att döma allt efter dess grad och dess art!

Det här numret av Svenskläraren ägnas bedömningens svåra konst. I många artiklar behandlas aspekter på bedömning och betygssättning som vi hoppas ska göra läsarna debattlystna. Få områden av lärarens arbete är så grannlaga att diskutera som just bedömning. Ändå närmar jag mig ämnet via en kontroversiell revoltör, nämligen Thomas Thorild.
   Under det sena 1700-talets händelserika och omstörtande år skrev författaren och filosofen Thorild En critik öfver critiker, som kom att betyda mycket för synen på frihet, inte minst den konstnärliga. Ingen ska dömas efter sina fel utan efter sina förtjänster och allt ska dömas efter sin grad och sin art. Formuleringarna har ofta citerats och omfattas av stor sympati. En intressant sida är att kritikens uppgift som sådan aldrig ifrågasattes - det var sättet på vilket den utfördes som måste förändras. Formen, normen och konventionen fick inte bli kritikens och därmed litteraturens tvångströja och ett hinder för nya uttrycksformer; nej, kritikens uppgift skulle vara att se till strävan, möjligheten och den spännande ansatsen även i det som inte var perfekt och som inte följde regelboken. Där befinner vi oss ännu i dag - i en balansakt mellan att finna och lyfta fram förtjänster i ett arbete och att konstruktivt avhjälpa brister som kan vara nog så skymmande.
   Lärarens roll som handledare och bedömare innebär helt visst ett dubbelspel. Jon Smidt, lärare och skrivforskare i Trondheim, har i olika sammanhang uppmärksammat och diskuterat detta dilemma. Han menar dock att det är möjligt att lösa, just genom vissa metoder i undervisningen. Portföljbedömning är en sådan väg. I skrivundervisningen, under elevens hela arbetsprocess kan läraren-handledaren medverka, ge råd, kritik och vägledning, ha synpunkter under arbetets gång på uppläggning, material osv. När tiden för bedömning närmar sig är det eleven själv som ur sin skrivportfölj väljer ut de arbeten som ska läggas fram för läraren och bedömas. Då är det läraren-bedömaren som träder i funktion.
   Systemet förutsätter naturligtvis en överenskommelse mellan läraren och eleverna om att t.ex. fem arbeten slutligen ska lämnas in, att de representerar exempelvis tre olika genrer samt att eleverna under terminen får skrivundervisning som ger en rimligt god arbetsprocess.
   Vi har ju inte i den svenska skolan något examenssystem eller någon examensuppgift som är avgörande för hur elevens arbete bedöms. I det nationella provet är elevens uppgiftslösning en del av lärarens bedömningsunderlag, låt vara att den både är ordentligt förberedd och att bedömningsanvisningarna är till någon hjälp. Om eleven i provet väljer att skriva berättande så bör i idealfallet hennes skrivportfölj innehålla såväl utredande som argumenterande uppgifter. Det måste vara en del av elevens ansvar att se till att läraren som bedömare faktiskt har tillgång till ett bra underlag för sin bedömning. Ett bra underlag är också ett som är varierat och som kan bedömas efter "sin art och sin grad".
   Ett sådant sätt att hantera dilemmat handledare-bedömare har även betydelse för ämnets helhet. Arbetet med språk och litteratur genom skoltiden kan inte och ska inte delas upp i moment som betas av ett i sänder. Tvärtom är det elevens successivt ökande förmåga att uttrycka sig själv, läsa, lyssna, förstå och reflektera som ska bedömas som en helhet och efter förtjänst. Det är inte lätt - men det är bara läraren som förmår göra det!

Birgitta Garme, ordförande Svensklärarföreningen

Upp

Ledare 2:2001

Helheten till heders

En arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet har föreslagit att de nuvarande kursbetygen i gymnasieskolan ska ersättas med ämnesbetyg. Förslaget har överlämnats som ett tilläggsdirektiv till den parlamentarisk tillsatta "Gymnasiekommittén 2000", vars uppdrag är att utreda gymnasieskolans framtida utbud av studievägar.
   Om man vill vara cynisk skulle man kunna säga att arbetsgruppen kommer fram till den slutsats som många luttrade lärare dragit för länge sen: kursbetygen främjar inte ett gott lärande. Ett konstruktivare synsätt är dock att se promemorian som ett led i en kunskapsprocess där man försöker förena de praktiska erfarenheterna från fältet med den nya kunskapssyn som nittiotalets skolreformer bygger på.
   Vad ska vi ha betygen till? Hur ska betygssättningen utformas? Hur ska vi sätta betyg så att vårt syfte med undervisningen främjas?
   I viss mening är det dessa eviga och aldrig slutdiskuterade frågor som ligger till grund för arbetsgruppens förslag. De svar som vi lärare - medvetet eller oreflekterat, uttalat eller underförstått - förmedlar till våra elever i detta avseende har stor praktisk betydelse. Därför vill vi i Svensklärarföreningen gärna ta tillfället i akt att uppmuntra till diskussion i frågan.

Utveckla i stället för mäta
Med utgångspunkt i utbildningsinspektörernas slutsatser (Skolverkets rapport nr 190, 2000) konstaterar arbetsgruppen att det nya målrelaterade betygssystemet inte slagit igenom i verkligheten: "det finns ett kvardröjande 'relativt tänkande' kvar på skolorna. Många lärare har inte fått den kompetensutveckling i det nya synsätt som målstyrning innebär."
Man framhåller också att det kursutformade gymnasiet i flera avseenden inneburit en fragmentisering av undervisningen och att betygssättningen efter varje avslutad kurs delvis motverkat den helhetssyn och det utvecklingstänkande som var avsikten med målstyrningen och det nya betygssystemet. Betygskriterierna tycks ha främjat en detaljstyrning av undervisningen som aldrig var avsedd, och särskilt i de kortare kurserna har lärarnas fokusering på betygsunderlag satt en olycklig prägel på undervisningen. Med ämnesbetyg blir det lättare att ställa kunskapskvaliteterna i centrum och att stödja den enskilde elevens kunskapsutveckling, och detta kommer sannolikt också att leda till minskad betygsstress. Det framstår, skriver man, "som allt mindre intressant att i efterhand mäta vad eleven uppnått. Ungas lärande bör istället mer ses som utveckling av olika kompetenser. - - - Kvalitetsbedömning snarare än mätning bör sättas i fokus."
   Förslaget innebär att betygen ska förankras i (nya) ämnesplaner och kopplas till betygskriterier på ämnesnivå. Betyg ska sättas efter varje avslutad kurs, vilket innebär att ett tidigare ämnesbetyg ersätts av ett senare och att det sist satta betyget i ämnet införs i slutbetyget. För att ge eleven och föräldrarna information och återkoppling mellan betygstillfällena förslår man att utvecklingssamtalen kompletteras med skriftliga omdömen. Elevens slutbetyg kommer med det nya förslaget att bli mer överskådligt än i dag och bättre spegla den kompetens som eleven uppnått vid utbildningens slut.

Idealism och realism
De tankar som ligger till grund för förslaget om ämnesbetyg är intressanta att koppla till den syn på svenskämnet som vi försökt konkretisera i de senaste numren av Svenskläraren. Vi har framhållit vikten av helhetstänkande både när det gäller färdighetsmomenten och ämnets traditionella kunskapsområden. Vi har också betonat det individuella språkutvecklingsperspektivet och den socialt och kulturellt förankrade bildningstanken. Till grund för dessa accentueringar ligger ett synsätt som innebär att man ser lärande och kunskapande som en språklig och kontextberoende process.
   I ord har det senaste årtiondets skolreformer främjat en liknande ämnessyn, men i det verkliga livet har svenskundervisningen knappast utvecklats på något avgörande sätt - även om det finns lysande undantag. Utbildningsinspektörernas rapport 1998 var inte direkt någon upplyftande läsning. Kursgymnasiets organisatoriska kaos, den ökande arbetsbördan och den ibland systematiska undermineringen av ämneskänslan och yrkesidentiteten har samverkat till att sätta den traditionelle ämnesläraren på undantag.
   Att den djupt rotade behavioristiska förmedlingspedagogiken från läroverksepoken är på god väg ut från gymnasieskolan är det få som beklagar i dag, men man kan inte heller blunda för att mycket av det språkliga kunnande och det engagemang för skönlitteratur som kännetecknat svensklärarkåren riskerar att gå förlorad i skolreformernas kölvatten. Hur ska vi som svensklärare kunna utveckla elevers språk om vi inte själva riktigt vet vad språk är och hur språk fungerar? Hur ska vi kunna stimulera barns och ungdomars läsintresse om vi själva inte har någon riktig känsla för skönlitteratur?

Svenskämnets helhet
Det har aldrig varit någon enkel sak att få grepp om svenskämnets "kärna", och inte har det blivit lättare i en tid då datorer, IT, arbetslag, ämnesintegration, omorganisationer och sparplaner lagt beslag på en stor del av tid, ork och resurser. Förslaget om ämnesplaner och ämnesbetyg kommer väl inte heller att innebära något sesam-öppna-dig, men en fokusering på helheten och på ämnets verkliga innebörd och syfte, kan kanske ge oss större möjligheter att diskutera centrala ämnesdidaktiska frågor.
   I flera sammanhang betonar arbetsgruppen hur viktigt det reflekterande, kollegiala samtalent är för att utveckla en "profession" i yrket. En viktigt inslag i en sådan "profession" måste rimligtvis utgöras av ämnesförtrogenhet och ämnesdidaktisk medvetenhet.
   Det handlar - i svensklärares perspektiv - om att utveckla en större medvetenhet om språkets betydelse för elevers lärande och utveckling, och att förankra en sådan språksyn bland övriga lärare och i skolornas ledning. En övergång till ämnesplaner och ämnesbetyg skulle kunna utnyttjas som ett steg i den riktningen.

Bo Renberg, vice ordförande Svensklärarföreningen

Upp