av Robert Dahlström, foto av Linda Zwamph och teckning av Susanna Broomé (ur Odrörer nr 3, feb 1997)
Många vikingatida bågskyttar finns nämnda, i de Isländska sagorna, som förträffliga prickskyttar. Bland dessa kan man finna Orvar Odd (=pilspets), Palna Toke (som sköt ihjäl Harald blåtand, med en pil i ändalykten, när konungen gjorde sitt tarv) och Einar Tambarskjalve (=den som får tarmen-strängen att darra). Palna Toke och Orvar var berömda för att de var så otroligt skickliga på att träffa allt de siktade på, medan Einar, som visserligen inte siktade så illa, var berömd för sin genomslagskraft i pilskotten. Men vad vet vi egentligen om deras utrustning?
Man vet att bågskyttet var utbrett i Norden på vikingatiden, men tyvärr så har man inte hittat några bågar vid utgrävningarna. Man hittar däremot mängder av pilspetsar i jorden och om pilarna vet man ganska mycket. Man vet dock att bågarna var gjorda i idegran, ask eller alm och att de kunde vara förstärkta med ett extra lager hårt trä, horn eller med råhud. Proportionerna var ungefär samma som på dagens bågar, kanske något längre, men den viktigaste skillnaden är att de inte hade en massa sikten. Det fanns mjuka och hårda bågar, som idag, men det var mest status i att ha en hård båge. En hård båge gjorde mer skada än en mjuk och det var det viktigaste då bågen skulle användas till jakt, men framför allt till strid.Strängarna tros varit tvinnade av nöttarmar, nötsenor eller råhud.
Det fanns olika pilar till olika ändamål. Spetsarna var gjorda i järn, med eller utan hullingar. De vanligaste pilarna var rombiska eller lansettformade med holk eller tånge. Tången var nerstucken i pilskaftet och därefter surrad med tråd (ibland metall) så att spetsen skulle sitta fast. Till strid fanns det långa, smala, tre-fyreggade pilar, som var till för att gå igenom ringbrynja. En sorts jaktpil hade en stor klump istället för spets, och den var tillför att jaga små pälsdjur med. Pilen slog djuret sanslöst så att man kunde gå fram till det och avliva det utan att lämna märken på skinnet. Den andra sorten var en platt v-formad spets som har eggen inåt och som är till för fågeljakt (ripa, tjäder, orre, m.m.). Formen hindrar pilen att studsa bort när pilen träffar fjäderdräkten. Vanligtvis så användes rombiska och lansettformade pilar vid jakt på ren, hjort och annat storvilt.
Tre tolfter pilar, instuckna i bältet, står det i de gamla landskapslagarna, koger nämns inte någonstans, förutom i Orvar Odds saga. Troligast är att man hade någon form av koger, underligt vore det annars. Som gravgåva fick man allt som oftast, med sig två tolfter pilar och om dessa låg lösa eller i ett koger är svårt att säga, då det för det mesta inte finns några rester kvar av vare sig tyg eller läder. (I Hedeby har man hittat vad man tolkar som ett koger av läder. Reds anm.)
Tävling och träning gick till ungefär som idag. Man sköt på en måltavla med trubbiga pilar med splitterskydd (stumppilar). Skyttetävlingar var en ganska vanlig företeelse och det var inte ovanligt att vinnaren fick en silverring eller liknande i pris. Men det var inte därför man tävlade. Tävlingen sågs som en del av träningen och inte som ett mål i sig. Målet var att kunna hantera bågen skickligt i strid.
Det berättas i sagorna om bågskyttar som kunde pricka ner äpplen från sina söners huvuden och även om dem, som i strid kunde skjuta av strängen på sina fienders bågar enbart för att skryta. Hur kunde man då bli så skicklig i att skjuta båge? Jo, man gjorde som Orvar Odd. I sin ungdom tränade han dagligen. Han tog även chansen vid varje tillfälle som fanns i sitt vuxna liv att leka ett par timmar med bågen. I och med jakten så fick han övat upp både reflexer och skicklighet på rörliga mål. Någo som sedan var nyttigt att ha i strid. Orvar ställde naturligtvis upp i ett antal tävlingar då det var ett ypperligt sätt att träna och framför allt för att det var så roligt och avkopplande.
© 1997 Robert Dahlström
Får bara kopieras för enskilt bruk och då endast tillsammans med denna text.