av Robert Dahlström, bilder av Susanna Broomé (ur Odrörer nr 2, September 1996)
När det gäller spel, så nedtecknade Carl von Linné ett spel som samerna spelade, vid namn Tablut. Detta spel var en rakt nedstigande broder till det spel som sagorna nämner som Hnefatafl (Nävbräde) och fynd från vikingagravar. Dessutom så har man hittat flertalet kvarnspel och även dam och bräde (backgammon), vilka spelas i hela Europa än idag. Tärningsspel nämns i "Olav den heliges saga" och otaliga fynd har gjorts av ben- och horntärningar. Att spel var mycket vanligt det tvivlar man inte på då de gamla landskapslagarna tar upp lagar för att stävja spel och dobbel.
Man vet ganska lite om vikingarnas musik. Fynden av musikinstrument är få p g a att instrumenten var gjorda i organiskt material och därför inte har bevarats. De fynd man har gjort är benflöjter (av fårben), en panflöjt av trä och stall av trä och bärnsten till lyror. När det gäller texter till sånger så berättar Adam av Bremen så här om blotsångerna i Uppsala: "För övrigt sjunger man, som vanligt är vid dylika offerhögtider, mångfaldiga sånger, som är oanständiga och därför bäst bör förtigas." På Färöarna har man kvar en gammal vikingatradition att dansa ringdans till kväden, s k kvadans. Dessa sångers text och musik har sina rötter i vikingatiden. Det finns också sånger från andra nordiska länder som kan spåras tillbaka till vikingatiden, t ex den svensk-norsk-danska sången "Sven Nordman" (eller Sven Svanehvit, eller Sven Vonved). Man kan också tänka sig att kontinentala visor importerades i viss mån av vikingar som rest i världen.
Poesin var högt aktad under vikingatiden och en god skald kunde livnära sig på sin diktkonst (t ex Eyvind skaldaspiller). Vikingar roade sig med att sätta samman små skaldestycken om gudar, bragder eller klavertramp, och läsa upp dem för att roa sin omgivning. Många av de stora hjältarna var skickliga skaldesmeder och kvad visor till höger och vänster (t ex Egil Skallagrimson), men även vanligt folk roade sig på detta vis. Ett gott exempel finns i "Havlidasagan" där på ett stort bröllop på Reykjarholar, ordkastning skedde med hjälp av små hastigt påkomna nidvisor. Tord Torvaldson, som blev hårdast ansatt, reste sig argt upp och gick hem, medan alla andra skrattade rått och hade kungligt roligt åt detta.
Sagor berättades både till fest och till vardags. De kunde bestå av verklighetsskildringar (något kryddade) av forntida krigare och kungar, gudar, spöken och rena s k lögnsagor. Om bröllopet i Reykjarholar berättas det så här: "Nu var det glam och mycken glädje, god skämtan och många slags lekar, både danslekar, brottning och skämtan med sagor. --- Fast det ingen betydelse har, finns det likväl något nämnt om vilka som bidrog till underhållningen och vad de hade till skämtan. --- Hrolf från Skalmarnäs berättade sagan om Hröngvid viking och Olav lidsmannakonung och om Tråen bärsärks högbrytning och Hromund Gripson. Och med sagorna följde många visor. Det var den sagan man brukat förströ kung Sverre med och han tyckte dylika lögnsagor var de roligaste." Sagorna var en viktig del av det nordiska levnadssättet, då de kunde innehålla sensmoraler, men som sagt, de kunde vara helt och hållet påhittade och bara vara till nöje.
© 1997 Robert Dahlström
Får bara kopieras för enskilt bruk och då endast tillsammans med denna text.