av Susanna Broomé (ur Odrörer nr 3, februari 1997)
År 997 föddes Knut, son till Sven tveskägg och Sigrid storråda. Om Knuts barndom vet vi inte mycket. Han dyker upp i historien första gången när han deltog i sin fars fälttåg mot England 1013. Då var Knut 16 år och enligt vikingatida termer vuxen. Troligen var han vältränad och en fullt utbildad krigare. Med största säkerhet hade han också lärt sig att leda en här och ledde troligen också en del av sin fars här under detta sitt första fälttåg.
Sven hade länge funderat på England. Han hade angripit London redan 994 och visste, vis av många danagälder att en engelsk kung kunde klämma fram många vackra slantar. Varför nöja sig med en del av dem? Varför inte bli kung av England själv och ta dem allihop? Dessutom hade Sven vissa personliga aversioner mot den engelske kungen Ethelred. Det var Ethelred som anstiftade masslönnmorden på danskar 1002 och ett av offren var Svens syster Gunnhild. På senare tid hade Svens jarl Torkel den höge skött hanteringen av plundringstågen mot England, men nu hade den filuren övergått till kung Ethelreds tjänst.
Alltså fick Sven sköta detta själv. Han genomförde, som den duktige härförare han var, ett snabbt och klokt fälttåg. Snart flydde Ethelred till sin svåger i Normandie. Sven tveskägg hade nått sitt mål och erövrat England! Då, när han hade alla dessa rikedomar framför sina fötter, dog Sven, den 3:e februari 1014.
Engelsmännen såg naturligtvis genast sin chans och lockade tillbaka Ethelred som genast tog upp kampen med danskarna. Sven hade två arvtagare, Knut och hans äldre bror Harald. Harald stannade i Danmark, medan Knut, som måste ansett att England var hans arverike, tog över befälet över trupperna i England. Knut, som ju bara var 16 eller 17 år insåg nu att motståndet var honom övermäktigt och åkte hem till Harald i Danmark för att samla en större här. Som en glad överraskning mötte honom i Danmark Torkel, som återigen hade bytt sida. Dessutom fick Knut stöd av sin svåger Erik jarl i Norge.
Sommaren 1015 anlände Knut och Harald med en stor flotta till England för att möta Ethelreds son Emund järnsida som till råga på allt hade tagit Danelagen. Omväxlande strider följde hela hösten och vintern. Knut och Emund var varandras jämlikar som krigare och strateger och segerlyckan fortsatte att växla. Ethelred dog och Emund ärvde hans tron. Hösten 1016 efter en av Emunds större förluster var bägge härarna olidligt trötta på detta och slöt fred. Fredsfördraget, samt det faktum att Emund dog strax därefter, gjorde äntligen Knut till kung av England.
Nu fick Knut chansen att visa att han kunde mer än kriga. Han var också en mycket skicklig politiker och visade detta med att år 1017 kalla Ethelreds änka Emma till England och gifta sig med henne. Emma, som var 15 år äldre än Knut, ställde då ett ganska underligt villkor; hon ville att hennes tidigare söner med Ethelred inte skulle kunna ärva Englands tron, utan att den bara skulle kunna gå till hennes kommande barn med Knut. Bakom detta kan ligga mycket. Emma tyckte mycket illa om sin döde make och troligen kände hon också en starkare frändskap med Knut. Emma kom nämligen från Normandie och härstammade från den viking Gånge-Rolf som ca 100 år tidigare fick Normandie som förläning. Vid den här tiden talade normanderna troligen fortfarande danska, och Emma var tydligen nöjd med att få dansken Knut till make.
Ett annat skickligt och modigt drag var att 1018, två år efter erövringen, mönstra av hela den danska flottan och sända hem den till Danmark. Danskarna var nöjda. Med sig hem fick de den största danagälden i historien, 82 500 pund silver. Engelsmännen var nöjda. Nu slapp de det hot en ständigt närvarande främmande här innebar. Och Knut var nöjd. Nu kunde han erkännas som riktig kung av England och inte bara en erövrare. Samma år föddes dessutom Knuts och Emmas son Hardeknut.
Strax därefter dog Knuts bror Harald barnlös och Knut övertog även Danmarks tron. Han fortsatte dock att till största delen bo i England.
Nu begick Knut ett av sina få misstag! Av någon anledning utvisade han Torkel den höge som fredlös. Torkel for naturligtvis genast hem till Danmark och började smida planer. Som tur var insåg Knut snart misstaget och for 1023 till Danmark för att förlika sig med Torkel. Detta ledde till att Torkel skulle härska i Danmark i Knuts frånvaro (kungatiteln fick han dock inte!) och att de bägge männen lämnade var sin son som gisslan (fast på vikingatiden kallades det fosterson) i den andres händer. När Torkel dog övertogs detta arrangemang av Knuts svåger Ulf jarl (gift med Knuts syster Estrid).
Men Knut hade fiender kvar. I Norge regerade Olaf Haraldsson, eller Olaf digre, han som senare skulle bli känd som Olav den helige. Han var nära bundsförvant med Anund Jakob i Sverige, bl a var han gift med dennes syster. Dessa bägge samlade sig år 1026 till ett gemensamt anfall mot Knut vid Helge å. Resultatet av slaget var att Knut inte längre hade något att frukta från detta håll. Hur Ulf jarl ställde sig i konflikten vet vi inte, men troligen såg Olav och Anund Jakob honom som en potentiell bundsförvant eftersom hans förhållande till Knut inte var vidare gott. Kort efter slaget ledde detta till att Ulf dräptes i Roskilde, naturligtvis på Knuts anstiftan. Som försoning för dråpet gav Knut Ulfs änka, d v s sin syster Estrid, stora jordagods.
Estrid har förresten en ganska sorglig historia själv. Hon var först gift med Rickard II, Emmas bror, men blev förskjuten. När man långt senare tog upp hennes grav förstod man varför; hon var nämligen klumpigt byggd, vanskapt och hade utstående tänder. Eftersom hon var syster till en kung ansågs hon dock fortfarande vara ett gott gifte för Ulf jarl och med honom fick hon sonen Sven Estridsen.
Åter till Knut. Något måste han ju göra med den där Olav som hade jagat iväg hans svåger från Norge och ställde till problem på olika vis. Sagt och gjort, Knut samlade år 1028 en här och begav sig till Norge. Där visade det sig att Olav hade gjort sig så illa omtyckt av stormännen, så att Knut kunde inta landet helt utan strid. Olav försvann med svansen mellan benen till Gårdarike och Knut satte sin frilloson Sven, under förmynderskap av sin mor Elfgifu, på tronen (för att förvirra det hela så brukade även Knuts fru, Emma, kallas Elfgifu av anglo-saxarna). Samtidigt passade han på att proklamera sin son Hardeknut som kung av Danmark. Elfgifu försökte införa danska skatter och regler i Norge, vilket naturligtvis inte var speciellt populärt, så de blev snart ivägjagade för att efterträdas av Olavs son, Magnus den gode (Olav hade under tiden hunnit komma tillbaka och bli besegrad och dödad vid Stiklastad).
Efter alla dessa turer börjar vi förstå att Knut den store var en stor personlighet. Han var en duktig krigare och härförare och en klok statsman. Däremot hade han vissa drag av våldsamhet och liknade många gånger sin far, Sven tveskägg. Han blev erkänd i Europa som jämlike med jordens mäktigaste män (han deltog t ex vid kejsar Konrads kröning i Rom) och hade goda kontakter med de flesta i sin omgivning.
Nu har tiden gått och vi har kommit till år 1035, det år då Knut dog. Efter sig lämnade han ett rike bestående av England och Danmark och två arvtagare; Hardeknut, son till Emma och kung av Danmark, samt Harald harfot, ännu en son till frillan Elfgifu. Dessa mödrar kämpade hårt för sina söners rättigheter och Harald sattes år 1037 på Englands tron. Där satt han dock inte kvar länge, 1040 samlade Hardeknut en här mot honom, då Harald plötsligt dog och Hardeknut ärvde även den engelska tronen. Samtidigt miste han dock Danmark, som Magnus den gode, Norges kung, raskt nappade åt sig. År 1042 dog Hardeknut själv under en bröllopsfest och den som till slut ärvde Englands tron blev Edvard, Emmas son med Ethelred.
Emma gick det inte heller särskilt bra för. Först blev hon utvisad till Flandern av Harald harfot, sedan tog hennes son Edvard ifrån henne större delen av hennes förmögenhet. Hon hade ju aldrig visat någon särskild moderskärlek mot honom utan tvärtom motarbetat honom ivrigt, och detta ville han troligen hämnas för.
Vad blev det då kvar av Knuts rike efter hans död? Olav son tog Norge och Danmark och Ethelreds son tog England. Hur det gick med den ende kvarlevande av Knuts ätt, hans systerson Sven Estridsen, är en dock helt annan historia...
© 1997 Susanna Broomé
Får bara kopieras för enskilt bruk och då endast tillsammans med denna text.