av Susanna Broomé (ur Odrörer nr 1, juli 1996)
Precis som så mycket annat så omges vår bild av klädskicket under vikingatiden av många fördomar. En av de vanligaste är att den vikingatida kvinnan inte kunde sy, utan tog tyget direkt ur vävstolen. Andra fördomar är att vikingar oftast klädde sig i päls och gärna hade breda bälten med enorma bältespännen. Inget av detta stämmer naturligtvis. Päls var ungefär lika exklusivt på vikingatiden som nu, något förbehållet de rika. Bältena var smala och eleganta och senare tiders fynd har visat att det fanns en stor skicklighet i tillskärnings- och sömnadskonst.
Vad vet vi då egentligen om hur män, kvinnor och barn klädde sig under denna tid, en av de mest omvälvande i vår historia? Tyvärr har man hittat ytterst få hela bevarade plagg, så vår kunskap grundar sig mest på dels mindre tygstycken, ofta rena fragment, och dels de ganska stiliserade bilder av människor man kan hitta, framför allt på gotländska bildstenar och små kvinnofiguriner. De viktigaste arkeologiska fynden vad gäller dräkten kommer från handelsstäderna Birka och Hedeby. I Birka har man funnit många små tygbitar i gravarna, oftast fastärgade i spännen och på saxar och knivar, men också band och broderier i ädelmetall. I Hedeby har man funnit en mängd större bitar av plagg, vilka har kasserats och använts som tjärtrasor i hamnen. Dessa kompletteras av fynd vid boplatsen och i gravarna.
I huvudsak kan man se att den vikingatida dräkten, både mans- och kvinnodräkten, liknar den medeltida i hög grad. Den största skillnaden är att de vikingatida kläderna var mer åtsittande. Man kan också se en släktskap med de kläder folk bar under de tidigare delarna av järnåldern. Den nordiska dräkten under vikingatiden ser också ut ungefär som dräkten såg ut i resten av Europa, med vissa klart östliga inslag. Det finns ett undantag till denna regel och det är kvinnornas hängselkjol som hölls uppe av ett par spännbucklor. Detta plagg var unikt för vikingakvinnan och bucklorna används ofta för att identifiera vikingabosättningar utanför norden.
Mansdräkten består, liksom den medeltida, av kjortel eller skjorta, byxor och mantel. Dessutom fanns ett ytterplagg med framstyckena omlott, en kort filtad väst, benlindor eller hosor, hättor och andra huvudbonader. Vi går igenom de viktigaste plaggen ett efter ett:
Den vikingatida manskjorteln fanns i två varianter: en underkjortel som drogs över huvudet och kunde ha ett sprund i halsringningen och en överkjortel som antingen drogs över huvudet eller knäpptes fram. Bägge räckte ungefär halvvägs ner på låren eller till knäna och skärningen var troligen densamma. Under tidigare järnålder var kjorteln mycket enkel och bestod av raka stycken. Det är möjligt att de fattigare fortfarande bar denna typ av kjortel, men hos överklassen hade tillskärningskonsten nått så långt, redan under 900-talet, att kjorteln var figursydd och mycket åtsittande på överkroppen, med isydd ärm och kilar som var infällda från midjan och neråt och gav en vidd vid knäna på åtminstone två meter. Underkjorteln måste med denna modell varit snörd i sidan för att man skulle kunna få på den.
Den här figursydda kjortelmodellen finns det mycket starka belägg för. Stora stycken av både över och underdel från 900-talet har hittats i Hedeby och de stämmer överens med både hur den medeltida kjorteln såg ut (fast denna satt betydligt lösare) och bilderna på Bayeux-tapeten från 1000-talet. I Egil Skallagrimssons saga står att Egil hade en "röd livrock av fustan, trång upptill och snörd i sidan.". I Birka har man hittat yllerester av kjorteln, både den slutna och med den med knäppning fram och ofta med applikationer av siden och brickband eller snörknutsarbeten som har täckt framsidan av överkroppen. I ett par fall har man dessutom hittat brickband vid handlederna och knäna vilka troligen hör till kjorteln. Det verkar som om denna trånga kjortel använts genom hela vikingatiden.
Man har också hittat en skjorta i linne i Viborg i Danmark. Den är vikingatidens enda hela funna plagg och ganska enkelt skuren, men med många konstfulla sömmar. Tyvärr stämmer denna skjorta i skärningen inte med några andra fynd, vilket gör det svårt att se hur den passar in i helheten. Det är möjligt att det fanns linneskjortor vilka användes ensamma eller som underplagg, och på grund av olikheterna i materialet var skurna på ett annat sätt än ylleskjortorna eller kjortlarna.
De enda rester man hittat av byxor kommer från hamnen i Hedeby. I övrigt får man gå på bilder. I Hedeby har man hittat rester, dels av en trång byxa, skuren som Torsbergsbyxan från folkvandringstid, dels mycket vida veckade byxor, s.k. pösbyxor. Pösbyxorna hade precis samma skärning i grenen som de trånga byxorna, men var gjorda i ett tunt, glest ylletyg där tråden var spunnen åt samma håll i varp som inslag. Detta gjorde att tyget föll i naturliga veck. Intressant är också att en av pösbyxorna i Hedeby hade olika färg på bak- och framstyckena. Bilder på bildstenarna visar båda dessa byxtyper. Mot slutet av vikingatiden och medeltidens början blir kjortlarna längre och då försvinner byxorna för att ersättas av hosor, dvs lösa byxben.
Tillsammans med eller istället för byxor kunde hosor och benlindor användas. Hosorna såg närmast ut som långstrumpor, med eller utan fötter och var tillverkade i ylle. Benlindorna bestod av ca 10cm breda remsor av ett elastiskt ylletyg vilka lindades så att de täckte benen från fotknölarna upp till knäna. Man har hittat rester av bägge i Hedeby.
Det finns två typer av mantlar i norden under vikingatiden. Båda hade funnits här sedan folkvandringstid och var ursprungligen hämtade, som så mycket annat, från de romerska soldaternas klädsel. Den ena manteln var rektangulär och fästes över höger axel med ett stort ringspänne. På det sättet hade man högerarmen fri och kunde enkelt nå sitt svärd. Den andra typen av mantel var formad som en halvcirkel, med en utskärning för huvudet mitt på den raka sidan. Den fästes ihop mitt fram med ett spänne. Bägge mantlarna räckte ungefär till knäna och kunde var utförda, antingen i tät otvättad ull som klarade väder och vind, eller i praktfullda mönstervävda eller broderade tyger. Den halvrunda manteln fick en renässans under 1000-talet, framför allt som praktmantel för överklassen, medan den rektangulära troligen fungerade som "ovädersplagg" under hela vikingatiden.
Fynden i Hedeby har förutom dessa plagg gett oss information om två andra ytterplagg som tidigare inte var kända som en del av vikingadräkten. Det ena är en omlottjacka som också finns också att se på bronsbleck från Vendeltidens hjälmar. Den härstammar ursprungligen från Persien.
Det andra ytterplagget, som är känt enbart från Hedeby-hamnen, är en kort väst tillverkad i ett grovt valkat ylletyg av samma typ som dagens lodentyg. Tyget tyder på att västen använts främst vid kyla eller dåligt väder, troligen utanpå resten av dräkten. Ett valkat tyg blir ju så tätt att det fungerar som vindskydd också.
I Birka har man hittat rester av brickband och snörknutsarbeten runt huvudena i några gravar. Detta har tolkats som pannband, men idag tror man på grund av sidenrester att de snarare är delar av sidenmössor. Dessa verkar ha funnits i två varianter, en rund och en toppig. Ofta har brickbanden och sidenet på mössan exakt samma mönster som de på kjorteln i samma grav och de har alltså utgjort en helhet, vilken kan vara tillverkad speciellt för begravningen.
Man har i York, Dublin och Lincoln, alla vikingastäder, hittat huvudbonader i siden och ylle. De är enkelt tillverkade av ett rektangulärt tygstycke som sytts ihop med en söm bak och knyts med band under hakan. Man vet inte om de har hört till mans- eller kvinnodräkten.
Ett mycket vanligt plagg under medeltiden var struthättan, och denna, fast enklare och utan strut, fanns även under vikingatid. Den härstammar faktiskt från Rom som så mycket annat. Man har hittat en hätta som kan vara vikingatida på Orkney-öarna och rester efter något som ev. kan vara en hätta i Hedeby.
Den typiska kvinnodräkten kunde bestå av (inifrån och ut): särk, underkjortel, hängselkjol, ev förkläde, överkjortel eller sjal.
Det vanligaste plagget i kvinnodräkten var precis som i mansdräkten kjorteln. Den var också skuren och användes precis som mannens kjortel. Enda skillnaden var att den troligen var längre och att det var vanligare att den hölls ihop med ett spänne framtill än att den var knäppt. Kvinnokjortlarna var ofta mindre utsmyckade än manskjortlarna och snörknutsarbeten saknas helt.
Man har i Hedeby hittat rester efter en hellång fodrad kjortel fylld med dun. Den verkar inte ha haft några kilar utan fram- och bakstyckena vidgar sig nedåt. Den är öppen framtill. Tyvärr vet man inget om hur den var skuren upptill, men man kan gissa på en enklare helskuren kjortelvariant. Att denna kjortel, som måste varit ett underbart varmt vinterplagg, hörde till kvinnodräkten, antar man eftersom den var hellång.
Särken bars som ett underplagg och var oftast tillverkad i linne. Den finns i två varianter, en enkel slät särk och en goffrerad. Bägge härstammar troligen österifrån där man än i dag kan hitta särkar i folkdräkten som stämmer väl överens med vår vikingatida särk. Den släta särken brukar rekonstrueras med hjälp av en svensk folkdräkt, den i Vingåker som anses var mycket ålderdomlig och vars grundskärning stämmer med de vikingatida fynden. Vingåkersdräkten är troligen en direkt arvtagare till den vikingatid dräkten.
Den goffrerade särken blev modern i Birka under 900-talet och ersatte då till stor del den släta. Att goffrera ett tyg är att vecka det i små runda veck. Detta går fortfarande i de baltiska staterna till så, att man syr igenom vecken med jämna mellanrum, blöter tyget och lägger det i spänn. När det torkat har vecken blivit permanenta, åtminstone på linnetyg. Vecken ser alltså inte ut som plisserade veck vilka är större och skarpa. Ett problem med den goffrerade särken är att det finns två alternativa sätt på vilka vecken kan ha legat, antingen samlade runt halsen vilket kan tyda på en raglanskärning som i dagens sydslaviska särk, eller fallande ut över axlarna. P g a missar i omhändertagandet av gravmaterialet från Birka vet man inte vilken som gäller.
Fördelningen av spännbucklor i gravarna visar att hängselkjolen oftast förekom hos vuxna rikare kvinnor, medan flickor och fattiga kvinnor troligen fick nöja sig med kjortlar. Hur det nu var med det så var hängselkjolen med sina spännbucklor något som var mycket typiskt för vikingakvinnan. Den härstammar från de enkla klänningar man har hittat från folkvandringstid och borde haft en speciell betydelse eftersom den fanns kvar ända fram till 1000-talet trots att den saknas i modet i resten av Europa under samma tid. De övriga klädesplaggen visar ju att den rikare vikingen, både den manliga och den kvinnliga, var mycket modemedveten. Intressant är att spännbucklor är betydligt ovanligare i Danmark än i övriga Norden och att de verkar försvinna när kristendomen tar över.
Hängselkjolen var oftast tillverkad i ylle, men man har även hittat linnekjolar i Birka. Linnekjolen kan möjligen haft en enklare skärning, men att åtminstone yllekjolen var ihopsydd i sidorna och även hade en söm mitt bak visar fynden i Hedeby. Den var, precis som kjortlarna, figursydd och åtsittande.
Man har mycket svårt att identifiera sjalar i gravfynden eftersom de inte har några sömmar. När man hittar rester av tyg som stuckits igenom av nålen på dräktens stora spänne så brukar man tolka det som en sjal. Däremot visar bilder tydligt att de var populära. Enligt bilderna verkar de ha funnits i två varianter, antingen en kvadratisk sjal som viks till en trekant eller en rektangulär sjal som bärs enkelt.
I den gotländska dräkten, som inte ser riktigt ut som den i resten av norden, och i den finländska har man identifierat ett förkläde som fästs i spännbucklorna, över hängselkjolen. Bilder samt vissa osäkra fynd i Birka tyder på att det fanns också i dräkten på fastlandet. Detta förkläde ska inte förväxlas med de "två förkläden" man brukar se på olika vikinga-evenemang. Dessa finns det inga som helst belägg för.
© 1997 Susanna Broomé
Får bara kopieras för enskilt bruk och då endast tillsammans med denna text.